Sara Strömberg - Sly.

Vem är Sara Strömberg? Jo en svensk medelålders journalist och författare. Som journalist arbetade hon på Länstidningen i Östersund som dess kultur- och nöjesredaktör. Som författare har hon mellan 2008 och 2020 gett ut åtta barnböcker om Birger, det lilla Storsjöodjuret och hans olika äventyr, men mer uppskattad och känd av en lite bredare läsekrets är hon kanske för de två deckare som kom 2021 och 2022 – först Sly och sedan Skred. Sly utsågs dessutom av Svenska Deckarakademin till bästa debut i deckargenren. Inte illa. Särskilt inte när jag läser hur man motiverat priset – ”En stilistiskt kvalificerad och brutalt klarsynt kriminalroman om en glesbygd i förändring”. Jag har nu läst denna hennes prisade debut Sly.

(En parentes. Boken är utgiven av Modernista. Förlaget har varit ifrågasatt av såväl författare som branschen för sina affärsmetoder och så sent som i år varnade Författarförbundet också sina medlemmar att ingå avtal med dem på grund av ”återkommande problem med bland annat avtalsbrott, royaltyredovisningar och oetiska affärsmetoder”. Detta har ju i och för sig inget att göra med boken Sly, men jag noterar för min del ändå den uppfattning som finns om förlaget).

Vad ska man då säga om boken? Inte att den är överdrivet bra, inte. Den kan säkert vara värd sitt pris – jag menar det beror ju inte minst på vilka böcker den ställdes mot, vilket jag inte vet – men jag tycker för min del att Strömberg lagt lite väl mycket focus på glesbygdsfrågan, som Deckarakademin för all del särskilt lyfter fram i sin prismotivering, och för lite på själva deckargåtan och dess lösning. Dessutom - även om jag nu råkar bo i Stockholm och är väl medveten om vilken uppfattning som kan finnas om såväl oss som själva staden, så känns det ändå lite märkligt att läsa hur Strömberg staplar alla schabloner om oss som bor här nästan på rad när hjältinnan i boken tvingas till ett par dygns besök här. Det är också vi som, enligt boken, dränerar själva bokens hjärtland, dvs den landsbygd runt Åre och krokarna däromkring där storyn utspelar sig, på såväl pengar som folk. Som heder och ära och idéer. Det är ju inte min bild, men jag kan ju för all del ha fel. Det har hänt förr.  

Hjältinnan skrev jag. Bokens huvudperson är en ensamstående medelålders arbetslös journalist med vissa relativt ingående beskrivna klimakteriebesvär vid namn Vera Bergström, och som minsann till slut lyckas med det som polisen inte lyckas med, dvs lösa det brott som boken handlar om. Brottet, det är förstås ett mord eller kanske rentav två, och dess kopplingar både bakåt i historien och den betydelse det visar sig ha för vad som sker i bygden i nutid, är tilltalande komplicerat och inte minst trovärdigt konstruerat och beskrivet av Strömberg. Men Veras amatördeckaraktivitet är det inte, enligt min mening. Trovärdigheten blir för min del i den delen låg. Om dessutom tempot i boken inte direkt går på högvarv, så blir ju lite problematiskt för mig som läsare.

Och kärleken – händer då inget på den fronten för Vera? Jo, det verkar inte bättre, men stapplande förstås. Och arbetet – vad sker där då? Jo, det som sällan sker i det verkliga livet. Gissa vad. Och de boende i bygden. Kämpar de på med läckande tak och allt annat problemfyllt som ständigt tycks ske där? Minsann de gör. Lyckas de? Sannolikt. Vem gör då Vera sällskap i sängen - en man eller en älgstudsare? Svaret är älgstudsare. Hoppas på annan ordning i den delen när serien om Vera ska fortsätta – närmast i boken Skred, som jag har i min hand och kommer att läsa med intresse.

Men Sly ger jag för min del tre stars av fem i läsbetyg. Bättre betyg kunde den för all del fått. Men också sämre. Vi får väl se om jag och Strömberg är på bättre humör i nästa bok. Men både rent stilistiskt och vad gäller miljöbeskrivningarna har Sly sina goda förtjänster, det vill jag gärna framhålla. Precis som Deckarakademin.  

Fotograferna okända för mig.