Sara Strömberg - Skred.

2022 års sista lästa och här på min blogg kommenterade bok var Sara Strömbergs och hennes av Svenska Deckarakademin prisbelönade debut Sly. Och vad är då 2023 års första lästa bok om inte hennes uppföljare Skred. Så kan de gå till här i världen.

Nu var väl 2022 inte mitt bästa läsår vad gäller vare sig antalet lästa böcker eller kvaliteten, om man törs uttrycka sig så, på de jag läste – skälet till detta var väl, ja var väl egentligen bara intressant för mig, eller hur, men hursomhelst var det som jag ser det förra året ett dåligt läsår. På något sätt var det väl symptomatiskt att sista boken var den enligt min mening ganska så mediokra Sly. Och vad ska man då så här i början av året tro om 2023? Ja, inte annat än att det börjar lite illa. Ety inte heller Skred är särskilt bra.

Men bästa läsare av denna lilla blogg – det kommer sannolikt att bli bättre framöver; mycket sämre kan det ju inte bli, viskar läsluther som sitter på min axel och hackar i mitt öra. Ni kommer här framöver att kunna läsa briljanta kommentarer till viktiga och läsvärda böcker, skulle jag vilja hoppas. Kanske rentav lika välskrivna, eller om man så vill snåriga, som de allt förre bokrecensioner som DN ger oss läsare; men det är ju strängt taget en annan fråga. Men den som lever får väl se. 

Men vad om Skred? Den för oss nu kända gamla hjältinnan och lokalredaktören för Jämtlandsposten Vera Bergström firar förstås nya triumfer. Boken börjar dramatisk med ett jordskred i Åre som följer på en regnig sommar och att kommunen, påhejad av överlistiga politiker och råbarkade s.k. entreprenörer, upplåtit plats för allt fler och mer eller mindre, mest mer, exklusiva fritidshus lite varstans i tassemarkerna. En person dör. Men på något märkligt sätt nästan försvinner detta skred och dess orsaker, och inte minst vad det kan betyda för kommunen i framtiden, bort i romanen och vi får i stället läsa desto mer om en försvunnen fårbonde tillika musiker som så småningom också han hittas död. Mördad.

Strömberg låter i romanen ett antal personer i korta ganska så rappt skrivna kapitel driva storyn framåt. Det är den döde fårbondens syster, hennes aggressive man, ett par politiker, ett satans rikt yngel till entreprenör och tillika sommarboende, en känd Tv-personlighet och hans fru och ett par till. Och så förstås Vera själv och hennes goda fina kamrater som är bosatta i bygden och arbetar där. Detta är ett ganska så vanligt stilistiskt grepp som en författare brukar ta till när man inte kan eller vill eller orkar skriva en mer sammanhållen och sammansatt story. I det här fallet duger det för all del gott – det blir lite spännande och läsaren får möjlighet att i den snabba resan genom romanen tänka efter lite själv. Vad är det som pågår? Vem är mördaren? Vad hände egentligen i det förflutna? Vem har tappat alt lagt ut den försvunna fårbondens vackra armband i Stockholm, själva syndens håla? Och den där märkliga släktingen som periodvis bor hos den fårbondens syster och hennes man – visst är han mystisk? Ja, kan jag avslöja. Han är det. Så som det ska vara i en deckare: frågorna hopar sig.

Men inte bara den där släktingen är lite mystisk. Det är väl i stort sett bara Vera och hennes goda kamrater som klarar sig undan misstanken att ha dödat den lille snälle oförarglige fårbonden. Apropå Vera – förutom att hon förstås är en klipsk och oförvägen amatördeckare som dessutom tycks fylla hela Jämtlandsposten själv med artiklar om mordet och allt annat som kan tänkas intressera den sviktande allt äldre läsekretsen av papperstidningen så undrar man ju – eller hur – hur hon har det med kärlekslivet. I boken Sly delade hon, vilket väl får anses vara lite ovanligt, säng med en älgstudsare. I Skred är det efterhand en katt. Men till min förvåning så får hon i boken dessutom ihop det romantiskt, som vi lite pryda säger, inte bara en utan två gånger med olika män. Men så värst lyckat blev det ju inte. Så för hennes skull hoppas jag på bättre tur i nästa bok med den man som hon på sista sidan i Skred håller lite kärvänligt i handen. Men då är jag inte med, kan jag säga.

För visst duger Skred gott till att läsa en kulen dag när den mentala och fysiska tröttheten slagit till och alternativet till läsningen tycks vara att städa våningen. Boken är alltså rappt skriven, den är lite spännande ibland, lite oförutseende ibland och alltså inte helt oäven, även om bildspråket understundom inte är av denna världen, så jag får väl ändå ge Skred tre stars av fem i läsbetyg. Men nog märker man att Strömberg har varit lite väl snabb på tangenterna och försökt få ut en ny bok så fort som möjligt efter den prisade Sly. Hon skulle nog kunnat lugna sig en aning och kanske arbetat genom den mer – boken hade antagligen vunnit på det, enligt min mening. Men hon som alla vi andra behöver väl pengar till hyran och elräkningen.