Hans-Gunnar Axberger - Statsministermordet.

Olof Palme blev den 28 februari 1986 skjuten till döds på Sveavägen i Stockholm. Hans fru Lisbeth Palme blev vid tillfället lätt skadad. De flesta av oss som tillhör den lite äldre generationen vet väl vad vi gjorde den dagen, eller kanske snarare dagen därpå när mordet blev mer allmänt känt. Om detta mord, dess bakgrund, vad som skedde eller inte skedde på mordplatsen och vad som senare hände har Hans-Gunnar Axberger skrivit boken Statsministermordet. Den skall enligt min mening läsas av varje samhällsintresserad person och detta oavsett om man har egna minnesbilder av mordet och tiden när det skedde eller inte. Kanske mest om man inte har det.

Hans-Gunnar Axberger är en 70-årig mycket välmeriterad jurist och ämbetsman som är väl lämpad att skriva om just Palmemordet. Han har gjort en vända i departementsvängen, är professor i konstitutionell rätt, varit justitieombudsman och säkert mer därtill. Dessutom var han huvudsekreterare i den granskningskommission om mordet på Palme som arbetade under åren 1996 – 1999. Vem ska skriva ett standardverk om mordet om inte han?

För vad Axberger har skrivit är just den slutliga boken om mordet. Det har ju skrivits ett antal andra böcker om det men såvitt jag vet ingen som inte driver en tes, som vill ge oss en uppfattning om vem som mörade Palme och varför. Axbergers syfte är ett annat. Han vill inte söka svaret på vem gärningsmannen var utan helt enkelt skälet till varför vi aldrig funnit det. Trots att utredningen är nedlagd och en död man utpekad som misstänkt eller möjlig gärningsman.

Han går noggrant till väga i sin drygt 450-sidiga och mycket välskrivna bok med en omfattande kommentarsbilaga. Det finns såvitt jag, och dessutom andra som kan saken bättre, kan bedöma inget som undgått honom i arbetet med boken. Den är på ett sätt sorglig att läsa. Han beskriver ingående det vi alla vet, nämligen att utredningen om mordet totalt misslyckats från start och att den under många år kantats av den ena skandalen efter den andra – allt från mordnattens kaos till konflikter mellan myndigheter, personkonflikter inom utredningen, obegriplig hybris hos mordutredare till ministerstödd privatspaning. Bland annat.

Jag har inte för avsikt att här skriva närmare om Palmeutredningen, olika utpekanden om gärningsmän den gjort, misslyckade rättegångar och resningar, det sätt som olika spaningsledningar skött mordutredningen och säkert mer som skulle kunna nämnas. Jag vill bara hänvisa den ev. intresserade till Wikipedia och sökordet Ebbe-Carlsson-affären. Vet du inte redan något om den kommer du att få rysningar i själen och svårt att sova och, värre ändå, få din tilltro till rättsstaten Sverige rubbad.

Vi vet ju alla hur Palmeutredningen slutade. Den siste utredare, han heter Krister Petersson, pekade i en beramad presskonferens i TV ut den s.k. Skandiamannen Stig Engström som den trolige mördaren. Några bevis presenterades inte. Eftersom Engström lämpligt nog var död lades mordutredningen sedan ner. Svenska folket satt häpet framför TV och stirrade. Stumheten bredde ut sig i fosterlandet. ”Det är en gåta” skriver Axberger ”varför mordutredningen avslutade så osakligt, förnuftsvidrigt och laglöst”.

Han avslutar sig bok Statsministermordet, som inte kan få annat än fem stars av fem i läsbetyg, på följande sätt:

”Riksåklagare, Säpochefer och andra har vittnat om att det de varit med om under mordutredningen gått utöver deras vildaste fantasier och värsta farhågor. Villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer och så vidare – efter åren av små och stora katastrofer i statsministermordets spår trodde man inte att det skulle kunna bli värre. Men det överträffades efter 34 år när en av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitulation inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda.

Det är hårda ord. Beskriv det gärna vackrare, den som kan”.

Samtliga fotografer är okända för mig.