Ia Genberg - Detaljerna.

Ia Gabriella Genberg – kände jag till henne innan hon fick förra årets Augustpris för sin fjärde bok Detaljerna? Nej. Eller det var kanske snarare så att hennes namn klingade lite vagt bekant, men läst något av henne hade jag inte gjort. Men nu, nu har jag inte bara läst hennes prisbelönade bok, köpt de tre övriga som förlaget passat på att ge ut i pocketutgåvor och träffat henne. Träffat och träffat förresten – jag har lyssnat på henne på en författarkväll som den utmärkta Äppelvikens bokhandel anordnat.

Men vad om Genberg? Hon har alltså gett ut fyra böcker – den första 2012 och 10 år senare Detaljerna. Däremellan har också som många andra kollegor arbetat som lektör och undervisat på skrivkurser på folkhögskolor. Enligt sin hemsida gör hon också författarbesök och berättar då om sina egna böcker eller skrivande mer generellt, hon kan också fungera som s.k. skrivcoach och arbeta individuellt med den som vill komma i gång med eget skrivande. Och allt detta parallellt med sitt författarskap. För leva måste man ju. Betala sin elräkning måsta man. Även om de 100 000 kronor som ramlat in på kontot efter vinsten säkert underlättar.

Och vad om Detaljerna? Det är en mycket bra bok, kan jag väl säga redan nu och Augustpriset förefaller väl motiverat med tanke på vilka som i övrigt nominerades. Jag måste ändå säga att jag för min del bland dem saknade både De tunna gudarna av Aris Fioretos och Oceanen av Steve Sem-Sandberg. Om dessa två hade fallit nomineringsjuryn på läppen hade det enligt min mening blivit dött lopp mellan dessa, Detaljerna och den också nominerade Djävulsgreppet av Lina Wolff. (Och då har jag ännu inte läst den nominerade Ixelles av Johannes Anyuru; kanske skulle också han hamnat i denna min särskilda egna favoritgrupp). Vad säger då detta? Inget annat än att jag inte riktigt förstår hur den jury som valt ut de sex böcker, bland vilka sedan en elektorsgrupp röstat fram vinnaren, resonerat. Att deras uppdrag inte varit lätt är förstås helt klart. Jag avundas inte ledamöterna.

Men dött lopp existerar ju inte i Augustsammanhang. Vem skulle fått priset enligt min mening? Jag måste säga De tunna gudarna med Oceanen tätt efter. (Den ev. intresserade kan gå in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.com och där läsa mina kommentarer till böckerna).

Men vad mer om Detaljerna? Det är en – upprepar jag för säkerhets skull – mycket bra bok. Men jag vet inte riktigt vad det är för en bok Genberg skrivit. Förlaget, och naturligtvis Genberg själv, kallar den roman, men vore det inte mer korrekt att kalla den en novellsamling; visserligen med åtminstone en person återkommande i de fyra porträtten – som förlaget kallar delarna i boken när man skriver lite kort om den på dess baksida – men utan en mer sammanhållen och konsekvent historia som löper mellan dem. Olika tidsskeenden och viktiga händelser, och alltså åtminstone en person, återkommer för all del närmast antydningsvis  i porträtten, men jag vill ändå för min del kalla boken en samling läsvärda noveller. Men det har väl ingen betydelse vad jag vill kalla boken. Nä, verkligen inte. Men ändå.

Genberg skriver med en lätt men samtidigt stringent och tydlig hand och både storyn och de olika bärande elementen i porträtten – eller novellerna om man så vill – blir både läsvärda och mättade med betydelse till såväl delar som helhet. Genberg ger oss i porträtten en resa genom ett liv, som kanske kan vara som mitt eller ditt. Hennes bildspråk är också klart tilltalande liksom – och sådant får man alltför sällan läsa numera i vår litteratur – de mellanstick hon för in i porträtten/novellerna. Det kan gälla resonemang om kärlek, familj, litteratur, politik, dans och annat som vi alla har som delar, eller detaljer om man så vill, i våra egna liv. Varje porträtt får då en inneboende kärna som rymmer sådana redovisade eller ibland bara antydda delar av liv. Och, inte minst, dessutom relationer som inte bara håller utan också bryts eller bara försvinner bort i ett fjärran dunkel. Som det hänt i mitt och säkert också i ditt liv. Inte många av oss har en Sally, den i boken igenom återkommande vännen, som kan fungera som ett intellektuellt eller känslomässigt riktmärke, eller kanske som en bärande hand.  

Nå. Här blev jag kanske lite väl komplicerad och inte minst otydlig. Men sammantaget resulterar min läsning hur som helst i att jag vill ge Detaljerna minst fyra stars i läsbetyg. Kanske sannolikt fem om jag får tänka efter en stund. Samtidigt hoppas jag att Genberg får en stor läsekrets och att Detaljerna  säljer bra. Och att du, min okände läsare av denna blogg, alltså köper den. 

Fotograferna okända för mig. 
   

 

 

  

Annie Ernaux - Kvinnan.

När Annie Ernaux fick Nobelpriset i litteratur 2022 så var ju förstås hennes svenska förlag Norstedt på hugget och gav igen ut en hel del – eller om det rentav var alla - av de av hennes böcker som redan fanns på svenska och då bland annat de korta romanerna Min far och Kvinnan i en gemensam sammanbunden utgåva. Häromsistens kommenterade jag Min far här på min blogg och nu skriver jag en kort kommentar också till Kvinnan. Böckerna, som har starka autofiktiva drag, handlar alltså i hög grad om hennes föräldrar men också om Ernaux själv. Och därmed, vill jag gärna tro, också om den tid och de erfarenheter som formade inte bara föräldrarna utan också den unga Ernaux.

Kvinnan gavs ut 1987 och kom på svenska 1993. Första meningen i boken är ”Min mor är död”. Den inledande beskrivningen av moderns sista tid i livet och hennes död på ett demensboende har hög igenkänningsfaktor för mig personligen men säkert också för många andra. Den tycks dessutom vara skriven med såväl saknadens yttre tårar som hjärtats inre saknad och detta trots alla de konflikter och annat skräp som varit dem emellan genom åren. I döden skalas mycket av det som i livet tärde på en relation bort.

Jag uppfattar det som att Ernaux´ gett sig ett dubbelt uppdrag i boken. Hon vill säkert i romanens form beskriva sin mammas liv så nära sanningen som möjligt dvs hennes drömmar, hennes gemenskap med sin man, hennes yrkesidentitet men samtidigt också – och då närmar vi oss väl närmast en sociologisk eller kanske historisk ansats - den tid hon och familjen, inkl. Ernaux själv, levde i och som på olika sätt formade dem. Även om Ernaux uttryckligen skriver att hennes självpåtagna uppdrag med boken är litterärt så blir beskrivningen i den samtidigt också en spegel av den tid som var, den tid mamman levde i, och för den delen dog i, men också hur relationer kunde skapas och vidmakthållas genom livets olika skeenden. Boken blir, uppfattad så, således en slags samtidig beskrivning av familjens liv och utvecklingen av det samhälle de levde i.

Men focus ligger, menar jag, ändå främst på modern och hennes liv. Hur hon efter en knapphändig skolgång, hon slutade den när hon var 12 år, ändå kunde avancera socialt genom att skaffa sig en egen butik, gifta sig med en man hon sannolikt älskade, fostra ett barn som sedan med hennes aktiva stöd kunde skaffa sig den utbildning som förvägrats henne själv och därmed ytterligare avancera både socialt och ekonomiskt. Hon hade intellektuella intressen – läste en hel del böcker – och måste ha varit en stark och modig kvinna och en kvinna som sökte kunskap utifrån den utgångspunkter som livet gett henne. Blev hon då lycklig eller kanske nöjd? Svårt att veta. Antagligen inte.

Sen tar då livet så småningom de vägar det vill och på spår hon inte kan påverka. Hon blir inte bara äldre  – det blir många av oss - hon blir också sjuk i en demenssjukdom. Sådant händer. Och kommer att hända dig eller mig. Eller oss båda. Eller ingen av oss. Vem vet.

Detta är en mycket stark bok – jag höll på att skriva roman, men lyckades hejda mig – som är skriven på ett avskalat språk men som ändå, menar jag, rymmer starka och tydliga känslor. Texten är samtidigt både känslomässigt neutral och dess motsats. Hur kan detta vara möjligt? Sannolikt bara för att Ernaux är en mycket bra författare. Det är ju inte för inte som Svenska Akademien i sin prismotivering skriver att hon fick Nobelpriset ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”. Jag ger Kvinnan fem stars av fem i läsbetyg. 

 

 

Annie Ernaux - Min far.

Ja vad hade jag läst av den franska prisbehängda författaren och tillika professorn Annie Ernaux innan hon 2022 fick Nobelpriset i litteratur? Ingenting, måste jag medge. Jag kände förstås till hennes namn, men hon var för mig bara en i raden av det närmast oändliga antalet författare jag inte läst en rad av – som tex också Abdulrazak Gurnah. Vem hade ärligt talat läst denna tanzaniska författare – eller kanske rentav bara hört talas om honom – innan han fick Nobelpriset 2021?

(Jag undantar naturligtvis då de till synes häpnadsväckande belästa litteraturredaktörerna i DN som sekunder efter att Svenska Akademien meddelat att tex Gurnah fått priset var parata att komma med berömmande och, som det verkar, genomtänkta kommentar. Belästa – eller så kanske de bara var oerhört snabba på tangenterna och kunde hitta och kopiera en beskrivning av hans författarskap på en internationell site. Jag tippar på senare. Men så är jag ju också numera bara en gammal cyniker. Till min glädje, måste jag medge).

Nå. Men för mig nu på vanligt sätt har jag köpt in alla Ernaux´s – och för den delen Gurnahs – böcker på svenska och har för avsikt att långsamt men säkert läsa mig genom dem och sen komma med korta kommentarer här på min blogg. Kommentarer som mindre är avsedda att glädja dig min okände läsare av denna oansenliga blogg som för att mig själv komma ihåg mina läsefrukter. Minnet är numer inte vad det en gång har varit. Trist nog.

Varför inte då börja med Min far från 1983 och som också var den första av henne på svenska, fast först 1985. Ja varför inte. Det är en till sidantalet tunn bok som nästan kan läsas som i ett enda återhållet andetag. Ernaux berättar kortfattat och inte helt uttömmande eller fullständigt – dvs inte allt från de späda barnaåren till ja till faderns död -  men samtidigt ömsint om sin uppväxt i en liten by – i boken genomgående kallad Y. -och om sin väg därifrån till ett annat liv än det som föräldrarna levt. Från en arbetarmiljö till en mer kulturell medelklassmiljö; från en där vardagsslitet med dess bekymmer och ävlan var kärnan till en där intellektuella intressen hade en större betydelse; från en där skötsamhet, idogt arbete och dygd var kärnpunkten till en där en strävan mot också andra intressen vägde tungt, kanske tyngre. En klassresa med andra ord; en resa som (också) i hennes familj skapade ett ömsesidigt främlingskap.

Och då är det inte flickan, dvs Annie Ernaux själv, som är huvudpersonen utan det är, som titeln anger hennes pappa. Han och familjen levde länge under knapphetens kalla stjärna men efter ett idogt och målmedvetet strävsamt liv lyckades de skaffa sig ett kombinerat café och livsmedelsbutik som ett kliv bort från kroppsarbetets hårda och osäkra liv. Men pappan bär, tror jag, livet igenom inom sig ett ärr som är den skam han kände för sin egen barn- och ungdoms fattigdom.

I denna miljö – och därmed med de erfarenheter som formade henne - växer Annie upp. Växer upp och växer bort från föräldrarnas liv. Hon skaffar sig en akademisk examen, blir lärare, flyttar hemifrån, umgås alltmer i akademiska kretsar, gifter sig med en annan akademiker och skaffar barn med honom. Hennes framgång blir, uppfattar jag det som, för pappan som en ersättning för de drömmar han en gång själv haft om ett eget till det yttre mer framgångsrikt liv än det han nu fick. Men kan han glädja sig i grunden för dotterns framgångar? Nej han kan ju inte det den gamle mannen, fast i sitt liv med dess upplevda nederlag som han är.

Så blir efterhand deras liv som två cirklar som aldrig riktigt rör vid varandra. Han förstår inte i grunden hennes senare liv. Hon mer än väl hans men har rört sig bort från det. Klassresan har skapat det avstånd dem emellan som en sådan resa oftast gör. Och tydligast blir det när faderns komplex eller bitterhet för att inte han kunde få sina drömmar förverkligade förstärks genom hans ofrånkomliga åldrande – han blir med tiden som främmande inte bara för den vuxna Annie utan kanske också för sig själv. Och för sin fru, Annies mamma.

Dessa tre personers liv – fast mamman är egendomligt frånvarande i boken – beskriver Ernaux på ett återhållsamt, stramt närmast knapphändigt språk som är både starkt berörande och – jag hittar inget bättre ord – samtidigt värmande. Det finns i relationen mellan familjemedlemmarna en över tid alltmer återhållsam men ändå tydlig kärlek och värme. Men den är samtidigt ändå märkligt konfliktfylld. Denna motsägelsefulla situation blir i boken både trovärdig och sann, faktiskt blir den. Kanske för att jag vill det. Kanske för att jag känner igen den från mitt eget liv.

Och läsbetyg då från en för dagen trött amatörläsare med ont i huvudet efter att köpt att par svindyra nya läsglasögon? Ja en fyra stars av fem. Trots Nobelpris.