Annie Ernaux - Min far.

Ja vad hade jag läst av den franska prisbehängda författaren och tillika professorn Annie Ernaux innan hon 2022 fick Nobelpriset i litteratur? Ingenting, måste jag medge. Jag kände förstås till hennes namn, men hon var för mig bara en i raden av det närmast oändliga antalet författare jag inte läst en rad av – som tex också Abdulrazak Gurnah. Vem hade ärligt talat läst denna tanzaniska författare – eller kanske rentav bara hört talas om honom – innan han fick Nobelpriset 2021?

(Jag undantar naturligtvis då de till synes häpnadsväckande belästa litteraturredaktörerna i DN som sekunder efter att Svenska Akademien meddelat att tex Gurnah fått priset var parata att komma med berömmande och, som det verkar, genomtänkta kommentar. Belästa – eller så kanske de bara var oerhört snabba på tangenterna och kunde hitta och kopiera en beskrivning av hans författarskap på en internationell site. Jag tippar på senare. Men så är jag ju också numera bara en gammal cyniker. Till min glädje, måste jag medge).

Nå. Men för mig nu på vanligt sätt har jag köpt in alla Ernaux´s – och för den delen Gurnahs – böcker på svenska och har för avsikt att långsamt men säkert läsa mig genom dem och sen komma med korta kommentarer här på min blogg. Kommentarer som mindre är avsedda att glädja dig min okände läsare av denna oansenliga blogg som för att mig själv komma ihåg mina läsefrukter. Minnet är numer inte vad det en gång har varit. Trist nog.

Varför inte då börja med Min far från 1983 och som också var den första av henne på svenska, fast först 1985. Ja varför inte. Det är en till sidantalet tunn bok som nästan kan läsas som i ett enda återhållet andetag. Ernaux berättar kortfattat och inte helt uttömmande eller fullständigt – dvs inte allt från de späda barnaåren till ja till faderns död -  men samtidigt ömsint om sin uppväxt i en liten by – i boken genomgående kallad Y. -och om sin väg därifrån till ett annat liv än det som föräldrarna levt. Från en arbetarmiljö till en mer kulturell medelklassmiljö; från en där vardagsslitet med dess bekymmer och ävlan var kärnan till en där intellektuella intressen hade en större betydelse; från en där skötsamhet, idogt arbete och dygd var kärnpunkten till en där en strävan mot också andra intressen vägde tungt, kanske tyngre. En klassresa med andra ord; en resa som (också) i hennes familj skapade ett ömsesidigt främlingskap.

Och då är det inte flickan, dvs Annie Ernaux själv, som är huvudpersonen utan det är, som titeln anger hennes pappa. Han och familjen levde länge under knapphetens kalla stjärna men efter ett idogt och målmedvetet strävsamt liv lyckades de skaffa sig ett kombinerat café och livsmedelsbutik som ett kliv bort från kroppsarbetets hårda och osäkra liv. Men pappan bär, tror jag, livet igenom inom sig ett ärr som är den skam han kände för sin egen barn- och ungdoms fattigdom.

I denna miljö – och därmed med de erfarenheter som formade henne - växer Annie upp. Växer upp och växer bort från föräldrarnas liv. Hon skaffar sig en akademisk examen, blir lärare, flyttar hemifrån, umgås alltmer i akademiska kretsar, gifter sig med en annan akademiker och skaffar barn med honom. Hennes framgång blir, uppfattar jag det som, för pappan som en ersättning för de drömmar han en gång själv haft om ett eget till det yttre mer framgångsrikt liv än det han nu fick. Men kan han glädja sig i grunden för dotterns framgångar? Nej han kan ju inte det den gamle mannen, fast i sitt liv med dess upplevda nederlag som han är.

Så blir efterhand deras liv som två cirklar som aldrig riktigt rör vid varandra. Han förstår inte i grunden hennes senare liv. Hon mer än väl hans men har rört sig bort från det. Klassresan har skapat det avstånd dem emellan som en sådan resa oftast gör. Och tydligast blir det när faderns komplex eller bitterhet för att inte han kunde få sina drömmar förverkligade förstärks genom hans ofrånkomliga åldrande – han blir med tiden som främmande inte bara för den vuxna Annie utan kanske också för sig själv. Och för sin fru, Annies mamma.

Dessa tre personers liv – fast mamman är egendomligt frånvarande i boken – beskriver Ernaux på ett återhållsamt, stramt närmast knapphändigt språk som är både starkt berörande och – jag hittar inget bättre ord – samtidigt värmande. Det finns i relationen mellan familjemedlemmarna en över tid alltmer återhållsam men ändå tydlig kärlek och värme. Men den är samtidigt ändå märkligt konfliktfylld. Denna motsägelsefulla situation blir i boken både trovärdig och sann, faktiskt blir den. Kanske för att jag vill det. Kanske för att jag känner igen den från mitt eget liv.

Och läsbetyg då från en för dagen trött amatörläsare med ont i huvudet efter att köpt att par svindyra nya läsglasögon? Ja en fyra stars av fem. Trots Nobelpris.