Annie Ernaux - Kvinnan.

När Annie Ernaux fick Nobelpriset i litteratur 2022 så var ju förstås hennes svenska förlag Norstedt på hugget och gav igen ut en hel del – eller om det rentav var alla - av de av hennes böcker som redan fanns på svenska och då bland annat de korta romanerna Min far och Kvinnan i en gemensam sammanbunden utgåva. Häromsistens kommenterade jag Min far här på min blogg och nu skriver jag en kort kommentar också till Kvinnan. Böckerna, som har starka autofiktiva drag, handlar alltså i hög grad om hennes föräldrar men också om Ernaux själv. Och därmed, vill jag gärna tro, också om den tid och de erfarenheter som formade inte bara föräldrarna utan också den unga Ernaux.

Kvinnan gavs ut 1987 och kom på svenska 1993. Första meningen i boken är ”Min mor är död”. Den inledande beskrivningen av moderns sista tid i livet och hennes död på ett demensboende har hög igenkänningsfaktor för mig personligen men säkert också för många andra. Den tycks dessutom vara skriven med såväl saknadens yttre tårar som hjärtats inre saknad och detta trots alla de konflikter och annat skräp som varit dem emellan genom åren. I döden skalas mycket av det som i livet tärde på en relation bort.

Jag uppfattar det som att Ernaux´ gett sig ett dubbelt uppdrag i boken. Hon vill säkert i romanens form beskriva sin mammas liv så nära sanningen som möjligt dvs hennes drömmar, hennes gemenskap med sin man, hennes yrkesidentitet men samtidigt också – och då närmar vi oss väl närmast en sociologisk eller kanske historisk ansats - den tid hon och familjen, inkl. Ernaux själv, levde i och som på olika sätt formade dem. Även om Ernaux uttryckligen skriver att hennes självpåtagna uppdrag med boken är litterärt så blir beskrivningen i den samtidigt också en spegel av den tid som var, den tid mamman levde i, och för den delen dog i, men också hur relationer kunde skapas och vidmakthållas genom livets olika skeenden. Boken blir, uppfattad så, således en slags samtidig beskrivning av familjens liv och utvecklingen av det samhälle de levde i.

Men focus ligger, menar jag, ändå främst på modern och hennes liv. Hur hon efter en knapphändig skolgång, hon slutade den när hon var 12 år, ändå kunde avancera socialt genom att skaffa sig en egen butik, gifta sig med en man hon sannolikt älskade, fostra ett barn som sedan med hennes aktiva stöd kunde skaffa sig den utbildning som förvägrats henne själv och därmed ytterligare avancera både socialt och ekonomiskt. Hon hade intellektuella intressen – läste en hel del böcker – och måste ha varit en stark och modig kvinna och en kvinna som sökte kunskap utifrån den utgångspunkter som livet gett henne. Blev hon då lycklig eller kanske nöjd? Svårt att veta. Antagligen inte.

Sen tar då livet så småningom de vägar det vill och på spår hon inte kan påverka. Hon blir inte bara äldre  – det blir många av oss - hon blir också sjuk i en demenssjukdom. Sådant händer. Och kommer att hända dig eller mig. Eller oss båda. Eller ingen av oss. Vem vet.

Detta är en mycket stark bok – jag höll på att skriva roman, men lyckades hejda mig – som är skriven på ett avskalat språk men som ändå, menar jag, rymmer starka och tydliga känslor. Texten är samtidigt både känslomässigt neutral och dess motsats. Hur kan detta vara möjligt? Sannolikt bara för att Ernaux är en mycket bra författare. Det är ju inte för inte som Svenska Akademien i sin prismotivering skriver att hon fick Nobelpriset ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”. Jag ger Kvinnan fem stars av fem i läsbetyg.