Sara Gordan - Martin Andersson. Ett skuggspel. .

 Sara Gordan gav 2022 ut den av läsarna mycket uppskattade – och också för den delen prisbelönade – Natten. Den har jag tidigare kommenterat här på min blogg. Leta gärna upp kommentaren om du har tid eller lust. Fast visst vore det lite kul? Före Natten hade hon gett ut tre böcker. Dessa kommer jag att här kort kommatera allt eftersom jag läser dem. Det kan ta sin lilla tid. Håll ut.

En barnberättelse.

Detta är Gordans debut som kom 2006 då hon var i dryga trettioårsåldern. Det är, måste man väl säga, en slags prosalyrisk berättelse på inte särdeles tättskrivna 56 inbundna boksidor. Prosalyrisk, ja för all del – men samtidigt också en ganska så mörk erotisk beskrivning av en närmst dysfunktionell kärlek mellan en man och en kvinna som i huvudsak tycks utspela sig i Paris, av alla städer. Det finns i boken, åtminstone som jag läser den, ett drag av potentiellt våld i relationen, möjligen präglad, som det kan anas, av händelser i barndomen. Paret i boken har återkommande sexuella lekar av rollspelskaraktär, som känns både gåtfulla, lockande och skrämmande. Och obegripliga. Ibland undrar jag vad som i storyn kanske kan vara sådana möjligen vaga men dock minnesbilder från barndomshändelser, kanske hos Gordan själv, eller helt enkelt bara fantasier av en, vill jag gärna ha sagt, driven debuterande författare. Jag vill ge En barnberättelse fyra stars av fem i läsbetyg.

 

Uppställning med albatross.

Tre år efter debuten kom så Uppställning med albatross. Den är, jag är ledsen att behöva säga det, minst sagt svårbegriplig. För mig, alltså. På all kunskaps moder, dvs Wikipedia, kan man emellertid läsa hur det förhåller sig. Boken är ”en infallsrik lek med automatisk skrift”. Jaha. Jag förstår fortfarande inget, men noterar förstås att andra tydligen gör det. Men för mig är texten i denna till sidantalet tunna bok med små textavsnitt på varje sida fanimig – nu upprepar jag mig – om inte nästan obegriplig så i vart fall svårfångad. Ska man, tänker jag under läsningen, kanske fångas av en rytm i texten, av den återkommande mytiska albatrossen och för den delen andra märkliga djur, av barnet utan namn och kön, av den frånvarande möjligen döde mannen, av Titanics undergång, av … ja, av vad? Ett i texten fördolt sammanhang och samband? Vet ej. Jag sitter stum efter läsningen. Men gläds åt att en läskunnig förläggare på Bonniers har förstått att det ur denna märkligt gäckande textmassa i sinom tid skulle resa sig en så häpnadsväckande bra bok som Natten. Tack för det. Men Gordan gör det i Uppställning med albatross i sanning svårt för läsaren, en läsare som egentligen bara – om han nu efter läsningen orkar intressera sig för det - kan spekulera i vad det kan vara han inte mäktar uppfatta, vad han missförstår, vad han låter glida sig förbi. Varför han som läsare här, och inte i så många andra sammanhang, saknar tålamod. Varför han mer tänker på sin svullna fot än Gordans text. Jag ger hursomhelst Uppställning med albatross tre stars av fem i läsbetyg. Det betyder att den kanske kan rekommenderas till läsning för den läsare som kan hitta infallsvinklar till texten via Lotta Kühlhorns omslag. Det kan gå. Det kan gå.

Martin Andersson. Ett skuggspel.

Martin Andersson han springer och springer – bort från livet och kärleken och möter till slut döden. Inte sin egen men sin älskades, hon som i boken heter Veronica. Och inte minst också Hjalmar Bergman, vår store men nu säkert bortglömde epiker och död sedan dryga 90 år. Med honom för han samtal om avsked och svek – svek mot sitt eget och andras liv, svek mot den möjliga kärleken till en annan människa. Och om att inte kunna, eller kanske vilja, ta farväl när man går, går bort från ett möjligt liv med en annan människa. Boken, där tid och rum blandas till en alldeles särskild och sammansatt helhet, blir som ett spel mellan tre skuggor, mellan liv och död, mellan verklighet och dröm, mellan tro och … ja vad, kanske hopp eller saknad. Eller kanske mellan skuggor som flyr in och bort bland andra skuggor. Ja, ni förstår - inget är helt givet i Gordans bok, hennes första sammanhållna roman, skriven som den är på en tät, poetisk och suggestiv prosa. Den kan bara få fem stars av fem i läsbetyg. Och sen dröjer det nästan 10 år innan Gordan återkommer till oss läsare med Natten.   

 

Sara Gordan - En barnberättelse.

Sara Gordan gav 2022 ut den av läsarna mycket uppskattade – och också för den delen prisbelönade – Natten. Den har jag tidigare kommenterat här på min blogg. Leta gärna upp kommentaren om du har tid eller lust. Innan Natten hade hon gett ut tre böcker. Dessa kommer jag att här kort kommatera allt eftersom jag läser dem. Det kan ta sin lilla tid. Håll ut.

 En barnberättelse.

Detta är Gordans debut som kom 2006 då hon var i dryga trettioårsåldern. Det är, måste man väl säga, en slags prosalyrisk berättelse på inte särdeles tättskrivna 56 inbundna boksidor. Prosalyrisk, ja för all del – men samtidigt också en ganska så mörk erotisk beskrivning av en närmast dysfunktionell kärlek mellan en man och en kvinna som i huvudsak tycks utspela sig i Paris, av alla städer. Det finns i boken, åtminstone som jag läser den, ett drag av potentiellt våld i relationen, möjligen präglad, som det kan anas, av händelser i barndomen. Paret i boken har återkommande sexuella lekar av rollspelskaraktär, som känns både gåtfulla, lockande och skrämmande. Och obegripliga. Ibland undrar jag vad som i storyn kanske kan vara sådana möjligen vaga men dock minnesbilder från barndomshändelser, kanske hos Gordan själv, eller helt enkelt bara fantasier av en, vill jag gärna ha sagt, driven debuterande författare. Jag vill ge En barnberättelse fyra stars av fem i läsbetyg.

 

Uppställning med albatross.

Martin Andersson – ett skuggspel.

 

Annie Ernaux - Åren.

Vilka Nobelpristagare i litteratur har jag då - undrar man ju förstås, eller hur? - läst innan de fick priset om man tex räknar från 2015 – dvs från Svetlana Aleksijevitj och sen över Bob Dylan, Kazuo Ishiguro, Olga Tokarczuk, Peter Handke, Louise Glück, Abdulrazak Gurnah och slutligen till Annie Ernaux. Ja, inte var det många. Noga räknat bara Dylan (som jag ju egentligen inte läst så mycket av utan mest bara lyssnat på) och Handke. Nu däremot, när vi skriver juli månad år 2023, allihop förutom Glück, och då inte bara en bok av dem utan minst en två tre stycken. 

När jag nu läst Åren av Ernaux är det noga räknat den fjärde av henne. Och vad tycker jag då om Akademiens prismotivering – hon fick priset för ”det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”. Ja, vad? Mer än att jag begriper vad man menar och kanske rentav tycker lika. Och det har inte hänt varje gång jag genom åren läst deras olika motiveringar.  

Ja, men vad om Åren? Hon beskriver på en tät, personlig prosa som är hållen i en ganska så stram stil sitt liv från barndomen till det vuxna livet med utbildning och arbete, egen familj och egna barn (förutom, ursäkta mig, men sanningen måste ju fram, eller hur – dessutom alla hennes älskare i olika åldrar). Däremot märkligt nog mycket lite om hennes författarskap.

Jag uppfattar hennes beskrivning av sin barndom, ungdom och vuxna liv som både allmängiltig och personlig. Hon ger oss både, åtminstone för den franska läsaren, välkända minnesbilder - som samtidigt bildar en slags fond till hennes eget liv - från livet utanför den lilla byn hon växer upp i men alltså också, återigen frestas jag säga, från det lilla livet i familjen. Ett liv som hon faktiskt inte riktigt tycks känna igen sig i när hon nu tänker tillbaka. Det känns ändå som att Ernaux ger oss sina privata minnesbilder i samklang med vad som sker i världen och då i en slags pendelrörelse mellan vad som sker i det lilla och stora livet. Hon ger oss på så sätt en sammanhängande bild av det privata och mer offentliga.

Efterhand vidgas hennes minnesbilder. Det är inte bara tiden som går, perspektiven vidgas alltså också. Hon tar studenten, kommer in på universitetet, tar examen, börjar arbeta och får kontakt med ett annat liv än det tidigare kända. Nya idéer, nya böcker, nya samtal, nya människor. På det sättet kan Åren i mycket läsas som en utvecklingsroman – hennes liv går framåt, ja men mot vad? Kanske mot en ny verklighet som inte omedelbart låter sig överskådas och hanteras. Kanske mot ett kvinnoliv där den s.k. anständighetens tunga ok vilar på hennes och andra kvinnors axlar. Kanske trots allt också mot en ökad frihet. Och föräldrarnas liv – och därmed hennes eget tidigare - kommer att kännas alltmer främmande.

Så kommer då maj -68. En tid som medan månaden och tiden därefter pågick verkade som om livet, politiken, samhället och tom kärleken ställdes på högkant och att allt helt plötsligt var möjligt på både det personliga och samhälleliga planet. Men nu när vi skriver juli 2023 undrar jag om inte hon, som jag, numera mer tänker som den gamle trötte cynikern att ”Gud är död, Marx också, och själv mår jag inte så bra”. Men jag tror kanske att jag nu är orättvis gentemot både mig och inte minst henne. Den som vill läsa något vettigt om tiden får gå någon annanstans än till mig. Till Åren kanske.

Nå. Fast nog är det så att det också i boken alltmer skymtar en uppgivenhetens bleka ande över boksidorna. Mycket av det hon efterhand beskriver, förundras över, blir skräckslagen inför har säkert många av hennes läsare också sett och upplevt. Men, slår det mig nu, kanske är det inte rättvisande att prata om en uppgivenhet. Kanske hade det varit mer rätt att skriva att det finns en grundton av vemod i boken. Ja, antagligen.

Om jag ska ger Åren ett personligt läsaromdöme så får det bli 5 stars av fem. Och då inte så mycket för den språkliga elegansen eller spänsten utan för att jag tycker att hon gjort det jag skulle vilja, men absolut inte kan, nämligen skriva en intelligent, reflekterande och personlig tanke- och idéhistoria. En bok om personligt växande och utveckling och vad som samtidigt skett i samhället. Om den pendelrörelse jag nämnde tidigare.  

Hon skriver också insiktsfullt om det kommande, oundvikliga åldrandet. Om sjukdom, kanske övergivenhet och ensamhet. Och hon påminner oss om det självklara att döden är det enda som med säkerhet ligger framför henne liksom mig och dig. Men att vårt uppdrag som människa inte är att förlamas av detta utan tvärtom rädda något från tiden där man aldrig mer kommer att vara i till en eftervärld. Hur bestämmer du själv. Men samtal med barnbarnen duger gott.

Är då Åren det mästerverk som många hävdar? Ja. Fast glöm nu min kommentar och läs boken själv. Då förstår du det bättre.  

Samtliga fotografer okända för mig.