Vilka Nobelpristagare i litteratur har jag då - undrar man ju
förstås, eller hur? - läst innan de fick priset om man tex räknar från 2015 –
dvs från Svetlana Aleksijevitj och sen över Bob Dylan, Kazuo Ishiguro, Olga
Tokarczuk, Peter Handke, Louise Glück, Abdulrazak Gurnah och slutligen till Annie
Ernaux. Ja, inte var det många. Noga räknat bara Dylan (som jag ju
egentligen inte läst så mycket av utan mest bara lyssnat på) och Handke. Nu
däremot, när vi skriver juli månad år 2023, allihop förutom Glück, och då inte
bara en bok av dem utan minst en två tre stycken.
När jag nu läst Åren
av Ernaux är det noga räknat den fjärde av henne. Och vad tycker jag då om
Akademiens prismotivering – hon fick priset för ”det mod och den kliniska
skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap
och kollektiva ramar”. Ja, vad? Mer än att jag begriper vad man menar och
kanske rentav tycker lika. Och det har inte hänt varje gång jag genom åren läst
deras olika motiveringar.
Ja, men vad om Åren? Hon beskriver på en tät, personlig
prosa som är hållen i en ganska så stram stil sitt liv från barndomen till det
vuxna livet med utbildning och arbete, egen familj och egna barn (förutom,
ursäkta mig, men sanningen måste ju fram, eller hur – dessutom alla hennes
älskare i olika åldrar). Däremot märkligt nog mycket lite om hennes
författarskap.
Jag uppfattar hennes beskrivning av sin barndom, ungdom och
vuxna liv som både allmängiltig och personlig. Hon ger oss både, åtminstone för
den franska läsaren, välkända minnesbilder - som samtidigt bildar en slags fond
till hennes eget liv - från livet utanför den lilla byn hon växer upp i men alltså
också, återigen frestas jag säga, från det lilla livet i familjen. Ett liv som
hon faktiskt inte riktigt tycks känna igen sig i när hon nu tänker tillbaka. Det
känns ändå som att Ernaux ger oss sina privata minnesbilder i samklang med vad
som sker i världen och då i en slags pendelrörelse mellan vad som sker i det
lilla och stora livet. Hon ger oss på så sätt en sammanhängande bild av det
privata och mer offentliga.
Efterhand vidgas hennes minnesbilder. Det är inte bara tiden
som går, perspektiven vidgas alltså också. Hon tar studenten, kommer in på universitetet,
tar examen, börjar arbeta och får kontakt med ett annat liv än det tidigare kända.
Nya idéer, nya böcker, nya samtal, nya människor. På det sättet kan Åren
i mycket läsas som en utvecklingsroman – hennes liv går framåt, ja men mot vad?
Kanske mot en ny verklighet som inte omedelbart låter sig överskådas och hanteras.
Kanske mot ett kvinnoliv där den s.k. anständighetens tunga ok vilar på hennes
och andra kvinnors axlar. Kanske trots allt också mot en ökad frihet. Och föräldrarnas
liv – och därmed hennes eget tidigare - kommer att kännas alltmer främmande.
Så kommer då maj -68. En tid som medan månaden och tiden
därefter pågick verkade som om livet, politiken, samhället och tom kärleken ställdes
på högkant och att allt helt plötsligt var möjligt på både det personliga och samhälleliga
planet. Men nu när vi skriver juli 2023 undrar jag om inte hon, som jag, numera
mer tänker som den gamle trötte cynikern att ”Gud är död, Marx också, och
själv mår jag inte så bra”. Men jag tror kanske att jag nu är orättvis gentemot
både mig och inte minst henne. Den som vill läsa något vettigt om tiden får gå
någon annanstans än till mig. Till Åren kanske.
Nå. Fast nog är det så att det också i boken alltmer skymtar
en uppgivenhetens bleka ande över boksidorna. Mycket av det hon efterhand
beskriver, förundras över, blir skräckslagen inför har säkert många av hennes läsare
också sett och upplevt. Men, slår det mig nu, kanske är det inte rättvisande
att prata om en uppgivenhet. Kanske hade det varit mer rätt att skriva att det
finns en grundton av vemod i boken. Ja, antagligen.
Om jag ska ger Åren ett personligt läsaromdöme så får
det bli 5 stars av fem. Och då inte så mycket för den språkliga elegansen
eller spänsten utan för att jag tycker att hon gjort det jag skulle vilja, men absolut
inte kan, nämligen skriva en intelligent, reflekterande och personlig tanke-
och idéhistoria. En bok om personligt växande och utveckling och vad som
samtidigt skett i samhället. Om den pendelrörelse jag nämnde tidigare.
Hon skriver också insiktsfullt om det kommande, oundvikliga åldrandet.
Om sjukdom, kanske övergivenhet och ensamhet. Och hon påminner oss om det självklara
att döden är det enda som med säkerhet ligger framför henne liksom mig och dig.
Men att vårt uppdrag som människa inte är att förlamas av detta utan tvärtom
rädda något från tiden där man aldrig mer kommer att vara i till en eftervärld.
Hur bestämmer du själv. Men samtal med barnbarnen duger gott.
Är då Åren det mästerverk som många hävdar? Ja. Fast
glöm nu min kommentar och läs boken själv. Då förstår du det bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar