Andrzej Tichý - Händelseboken.

Jag läste Händelseboken av Tichý för ett par veckor sedan utan att kommentera den här på min blogg, sådant händer fler gånger än man kan tro, men har nu läst om den. Varför det? Ja skälet är enkelt – den lämnade mig inte ifred. Jag kom oftare än jag trodde var möjligt när jag förra gången slog ihop boken efter läsningen att tänka på den. Varför? Om det kommer jag att här fatta mig kort.

Men först - vem är Tichý?  Han bor i Malmö och har en polsk-tjeckisk bakgrund. Han har nominerats till såväl Augustpriset som Nordiska rådets litteraturpris. Han är, vill jag ha sagt, en av våra absolut mest oumbärliga författare som sedan debuten 2005 gett ut minst fem egna romaner; det är åtminstone så många jag läst av honom. Har du inte läst honom än finns bara en möjlighet – gå till biblioteket om du har turen att bo på en ort där det ännu inte är nerlagt. Eller gå in på Bokbörsen. Att de, förutom Händelseboken förstås, skulle finnas i den fysiska bokhandeln tror jag tyvärr är osannolikt; det vore dessutom att begära för mycket tänker jag.  

Nå. Händelseboken är, framgår det redan på baksidestexten, en slags mosaikroman där Tichý berättar om hur ett stort antal människor lever sina liv, och dör för den delen, och han gör detta på ett sätt som ibland förbryllade läsaren, åtminstone mig. Ibland, ganska så ofta vill jag påstå, är det inte heller lätt att förstå vem det är som sas talar i den, vem som för stunden för ordet i de ibland korta ibland längre textavsnitten. Boken ställer därmed ganska höga krav på läsaren, på hans inlevelseförmåga, hans förstånd och inte minst hans uthållighet. Men, tröstade jag mig med då när det lätta tvivlet ibland ansatte mig, det måste ha varit etter värre för Tichý. Men han mäktade med det, han fick ihop det, och det gör också läsaren.

Vem, frågar man sig ändå redan på baksidestexten, är i stånd att överblicka helheten, allt som sker i boken, Och kanske i livet för den delen. Vem av romanfigurerna kan det? Kan den något bedagade författaren Zygmunt Pereira det? Kan ekonomen Samuel Haddad? Den kriminelle Mink? Och fler ändå. Kanske. Men jag sätter en slant på ängeln Metatron. Men framför allt tror jag att jag och de flesta andra läsare kan det. Om vi vill. Eller kanske orkar.  För det pågår i denna fantastiska bok på nästan 700 sidor en slags makaber oupphörlig dödsdans, dessutom illustrerad redan från början på omslaget i form av medeltida träsnitt, där en enkel vanlig intrig, sådant vi läsare är vana vid, saknas. Eller snarare inte ligger klar, enkel och öppen framför våra ögon. Orka, viskar ibland Metatron till mig när jag sviktar under läsningen, och jag orkar. Det kommer också du, min okända läsare av denna obetydliga blogg, att göra.

Jag ger Händelseboken fem stars av fem i läsbetyg. Och utgår från att den kommer att åtminstone nomineras till årets Augustpris. Att den skulle vinna är väl att hoppas på för mycket. Och jag hoppas att du kommer att läsa den.

Fotograferna okända för mig. 

   

  

Sami Said - Satansviskningar.

Av Sami Said har jag före Satansviskningar bara läst Människan är den vackraste staden. Om den skrev jag här på min blogg sammanfattningsvis ”Jag ger Människan är den vackraste staden tre stars av fem – men bara för att jag tror att det någonstans i boken döljer sig något jag inte kan eller förmår se och uppskatta. Men som andra mycket väl kan både se och uppskatta. Men frågan blir till slut för min del om jag ska vara besviken på Said som författar eller mig som läsare”. Jag kommer att kunna skriva detsamma om Satansviskningar.

Men vem är då Said? Om inte en snart medelålders svensk författare som kom till Sverige i 10-årsåldern från Eritrea och som hittills gett ut fem böcker och för Människan är den vackraste staden nominerats för både Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris. Han har också fått en del priser för övriga böcker, bland annat Katapultpriset och Aftonbladets litteraturpris. Så nog finns det fog för min fråga – och svaret på den är väl sannolikt att det är jag som läsare som har problem med Said eller åtminstone de två böcker jag hittills läst. Och detta eftersom en del andra uppenbarligen uppskattar honom och prisar honom på allehanda sätt. Men vad den viktigaste gruppen, dvs de som köper och läser romaner och inte tillhör priskommittéer av olika slag eller professionella recensenter, tycker vet jag ju inte. Hur pass läst är han? Hur många lånar hans böcker på biblioteken? Hur många bokcirklar diskuterar honom?

Nå. Det om det. Men vad om Satansviskningar? Till det yttre läser vi om en slags internatskola för besvärliga flickor som ligger någonstans i en okänd öken och dit föräldrar av olika skäl skickar sina besvärliga barn för upptuktelse. Huvudpersonen Nadine hamnar där för att hon gömt sig i en garderob, påstås det. Ja, så kan det kanske vara. Här träffar Nadine de två namnlösa flickorna Den första flickan och Den andra flickan, som blir hennes närmaste vänner där, och förstås den likaledes namnlösa, efterhand alltmer mänskliga, Rektorn eller Föreståndaren. Och vad sker då där?

Ja vad? Ingenting efter vad det verkar. Ingen direkt undervisning i vart fall. Men lite planlösa utflykter i öknen, ensamma eller i sällskap. Lite egendomliga kontakter med personer som tycks bo i en närbelägen stad, Avgrunden kallad. Det finns hos flickorna efterhand en stark önskan att lära sig köra på moped i likhet med de närmast skugglika okända gossarna från staden som tycks gasa både uppför och nerför kullar i öknen nära skolan. Och man lär sig cykla. Spännande eller hur? En gång i veckan kommer det en bil från staden med förnödenheter och brev från familjerna. Men också, och just det var både intressant och välskrivet, och inte så lite suggestivt, om den sannolikt kontaminerade änglakällan och vad man borde eller inte borde göra med den. Ja men det är väl det hele. Och detta på drygt 200 sidor.

Men också att Nadine vid en egen liten flykt eller utflykt från skolan skadar sig illa och måste åka hem till familjen igen vilket inte går så bra. Hon skickas strax tillbaka till skolan. Där finns då inte Den andra flickan, som tycks ha skapat sig en ny tillvaro på annat håll. Vad mer? Inget annat än att Nadine och Den första flickan tillsammans med en hel del andra flickor åker i väg till den plats där en död, troligen mördad, kvinnlig undergroundartist, upprorsmakare och närmast ikon, som dessutom varit elev på skolan, ligger begravd. Vad mer? Inget annat än att jag, den från ungefär sidan 5 måttligt roade läsaren, äntligen kan slå ihop boken och undra vad det är jag läst.

”Nästan så man blir galen på riktigt” är bokens sista mening. Ja kanske det, tänker jag i mitt stilla sinne. Fast så illa ska det ju inte gå. Andra och förhoppningsvis bättre böcker står redan redo i bokhyllan för att kurera mig efter läsningen av Satanviskningar.

För boken, med de dåligt slipade glasögon jag haft på mig under läsningen och det illa rustade tålamod jag har haft just nu, är inte bra. Den tycks mig sakna både riktning och innehåll och den rent litterära stilen är dessutom egendomligt krystad och inte så lite manisk eller, om man hellre vill se det så, hemlighetsfull. I så fall alltför hemlighetsfull för min smak. Det är ingen enkel roman Said gett oss. Själv blir jag mest bara förvirrad och vilsen både under och efter läsningen. Sådant som person- och miljöbeskrivningar tycks Said dessutom lämnat bakom sig och helt övergett. För mycket blir enligt min mening därför sammantaget både konstlat och diffust.  

Ändå var boken nominerad för Augustpriset 2023. Boken påstås i nomineringen bära på ”ett övermått av skimrande, filosofiska vändningar” och att det ”under den magiska ytan pockar ett allvarligt ärende”. Sorry – men det mesta av det går mig förbi. Läs den gärna och bilda dig en egen uppfattning. Risk finns att du kommer att tycka som jag, nämligen att den kan vara värd max tre stars av fem. Egentligen mindre.

Fotograferna okända för mig.