Andrzej Tichý - Händelseboken.

Jag läste Händelseboken av Tichý för ett par veckor sedan utan att kommentera den här på min blogg, sådant händer fler gånger än man kan tro, men har nu läst om den. Varför det? Ja skälet är enkelt – den lämnade mig inte ifred. Jag kom oftare än jag trodde var möjligt när jag förra gången slog ihop boken efter läsningen att tänka på den. Varför? Om det kommer jag att här fatta mig kort.

Men först - vem är Tichý?  Han bor i Malmö och har en polsk-tjeckisk bakgrund. Han har nominerats till såväl Augustpriset som Nordiska rådets litteraturpris. Han är, vill jag ha sagt, en av våra absolut mest oumbärliga författare som sedan debuten 2005 gett ut minst fem egna romaner; det är åtminstone så många jag läst av honom. Har du inte läst honom än finns bara en möjlighet – gå till biblioteket om du har turen att bo på en ort där det ännu inte är nerlagt. Eller gå in på Bokbörsen. Att de, förutom Händelseboken förstås, skulle finnas i den fysiska bokhandeln tror jag tyvärr är osannolikt; det vore dessutom att begära för mycket tänker jag.  

Nå. Händelseboken är, framgår det redan på baksidestexten, en slags mosaikroman där Tichý berättar om hur ett stort antal människor lever sina liv, och dör för den delen, och han gör detta på ett sätt som ibland förbryllade läsaren, åtminstone mig. Ibland, ganska så ofta vill jag påstå, är det inte heller lätt att förstå vem det är som sas talar i den, vem som för stunden för ordet i de ibland korta ibland längre textavsnitten. Boken ställer därmed ganska höga krav på läsaren, på hans inlevelseförmåga, hans förstånd och inte minst hans uthållighet. Men, tröstade jag mig med då när det lätta tvivlet ibland ansatte mig, det måste ha varit etter värre för Tichý. Men han mäktade med det, han fick ihop det, och det gör också läsaren.

Vem, frågar man sig ändå redan på baksidestexten, är i stånd att överblicka helheten, allt som sker i boken, Och kanske i livet för den delen. Vem av romanfigurerna kan det? Kan den något bedagade författaren Zygmunt Pereira det? Kan ekonomen Samuel Haddad? Den kriminelle Mink? Och fler ändå. Kanske. Men jag sätter en slant på ängeln Metatron. Men framför allt tror jag att jag och de flesta andra läsare kan det. Om vi vill. Eller kanske orkar.  För det pågår i denna fantastiska bok på nästan 700 sidor en slags makaber oupphörlig dödsdans, dessutom illustrerad redan från början på omslaget i form av medeltida träsnitt, där en enkel vanlig intrig, sådant vi läsare är vana vid, saknas. Eller snarare inte ligger klar, enkel och öppen framför våra ögon. Orka, viskar ibland Metatron till mig när jag sviktar under läsningen, och jag orkar. Det kommer också du, min okända läsare av denna obetydliga blogg, att göra.

Jag ger Händelseboken fem stars av fem i läsbetyg. Och utgår från att den kommer att åtminstone nomineras till årets Augustpris. Att den skulle vinna är väl att hoppas på för mycket. Och jag hoppas att du kommer att läsa den.

Fotograferna okända för mig.