Mohamed Mbougar Sarr - Fördolt är minnet av människan.

Vem är Mohamed Mbougar Sarr? Om inte en senegalesisk medborgare, men antagligen bosatt i Frankrike, som är i dryga trettioårsåldern och som hittills, utöver ett par noveller, gett ut tre romaner som alla är prisade på olika sätt. Hans senaste bok som kom ut 2021, på svenska redan 2023 under titeln Fördolt är minnet av människan, gav honom det meriterande Concourtpriset. Vad ska det bli av denne unge författare, undrar man? Nobelpristagare innan han fyllt 50? Vem vet. Eller så stumnar han. Eller fortsätter skriva men vandrar i den tomma öknen utan vare sig läsare eller priser. Sånt har ju hänt förr.

Men vad om Concourtpriset? Inget mer än att det är Frankrikes mest meriterande litterära pris och som delades ut första gången 1903 efter att snikna släktingar till Edmond de Concourt, som dog 1896, överklagat testamentet men så småningom tröstats med lite livräntor. Prissumman har ju varierat genom åren men är nu på hisnande 10 euro, men priset är mycket välrenommerat och pristagaren garanteras normalt stora upplagor i Frankrike och säkert därtill översättningar till olika språk. Nobelpriset förra året var på 11 miljoner SEK, kan vi ju erinra oss. Hur stora nya upplagor Jon Fosse till följd av priset kunde glädja sig åt vet jag inte, men sannolikt mer begränsade än om han varit fransman och fått Concourtpriset. Men jag killgissar som vanligt.

Nå. Men vad om Fördolt är minnet av människan? Jag läser på Wikipedia att olika prisjurys kallat boken sådant som ”en hymn till litteraturen” eller ”litteraturkritikernas bok”. En hymn skall ju som bekant utläsas som ”högstämd lovsång” och jag föreställer mig att omdömet skall uppfattas som till övermåttan positivt till skillnad mot detta att vara uppskattad av bara uppnästa kritiker. Ja det är inte lätt att vara professionell kritiker. Och än värre är det förstås att vara amatördito. En sån som jag som skriver omdömen i första hand för att komma ihåg vilka böcker jag läst och vad jag då tyckte om dem och för att därefter lägga ut dom här egentligen bara för att jag vet att en och annan - men inte särdeles många - gillar att läsa min omdömen. Min ambition är således begränsad.

Men gamle man, hör jag i andanom att min fru skulle sagt om hon nu suttit på mina axlar och sett vad jag skrivit, kom för fan till skott. Vad tycker du om boken? Är den en hymn? Eller …!

Nä, svarar jag, verkligen inte. Det är helt enkelt en mycket bra och synnerligen läsvärd bok. Den yttre handlingen är nog så enkel. Och komplicerad. En ung författare kommer närmast av en slump över en mytomspunnen roman av en författare vid namn T C Elimane. Vi läser sedan om den unge mannens jakt på att hitta denne Elimane och det blir en resa över tid och rum, över att förlora och kanske hitta sina riktmärken och sig själv, över kärlek och hat, över liv och död fram till – ja, fram till att man hittar den mystiske Elimane? Om detta vill jag hålla dig, min okände läsare av denna blogg, i okunskap. Men nog är det så att denne gåtfulla roman, som ibland liknar en labyrint med många olika berättare, lika många olika läsarter, lika många familjehemligheter slutar på ett sätt som alla goda romaner ska sluta – nämligen genom att sätta trovärdigheten på spel och överlämna åt läsaren att bedöma om resan från bokens första meningen till den sista var värd vad den tog av tid och eftertanke. Men kanske har du då, som jag, lärt dig hur man håller sig levande och inte bara vid liv – som kanske också den jagande unge mannen, som kanske också den gåtfulle Elimane. Vilket väl är svar nog?

Jag vill ge Fördolt är minnet av människan fyra stars av fem i läsbetyg enlig min hemmasnickrade och inte helt transparanta skala. Och rekommendera den till läsning.