Sara Strömberg - Skinn.

Sara Strömberg, en snart femtioårig journalist och författare, har efter de åtta barnböckerna om Birger – det lilla Storsjöodjuret – gett ut tre deckare med journalisten Vera Bergström som huvudperson. År 2021 kom Sly, som blev utnämnd som årets deckardebutant av Svenska Deckarakademin, uppföljaren Skred som kom redan året därpå fick av samma akademi pris som årets bästa kriminalroman och nu 2024 kom den tredje delen, Skinn. Ännu inte, är det kanske bäst att tillägga, prisad av Deckarakademin. Jag har läst dem alla. Jag undrar varför.

Sara Strömberg. 

För de är enligt min mening vare sig särskilt originella eller spännande. Och inte skriver journalisten Strömberg särskilt bra heller, tycker jag. Dessutom inte heller särskilt rappt – långsamt, långsamt glider storyn i Skinn fram mot en upplösning som jag själv gissade mig fram till på sidan 223, av totat 421, då Strömberg hintar om att det hela skulle ända i ett ”ologiskt händelseförlopp”. Och det gör det ju vilket i och för sig är tilltalande. Och, det måste jag ju medge, på de sista sidorna i ett tämligen raskt tempo. Och dessutom blir det lite spännande.

Annars är det mesta sig likt från de förra böckerna. Storyn utspelar sig som tidigare i Storlien, en liten ort i Åre kommun med, jo jag har slagit upp, 67 invånare. Får Strömberg hålla på i ett par böcker till minskar säkert antalet drastiskt. Vera Bergströms kärleksliv utvecklas i positiv riktning, måsta jag säga, viket gläder en romantiker som mig. Efter att i Sly haft ett jaktgevär som sängkamrat, i Skred en katt får hon nu vid upprepade tillfällen till det med en träbock vid namn Thomas. Han kan mycket väl komma att stå ut med den lite oberäknelige Vera, får man hoppas.

Själva kriminalfallet som Vera löser den här gången är nästan trettio år gammalt – en pappa och hans två barn hittas yxmördade i sitt hem, mamman är försvunnen och på golvet hittas blodspår i ett krossat glas. Annars ingenting. Men gissar du, bäste läsare, att detta blodspår i sinom tid kommer att leda oss till mördaren gissar du rätt. Liksom en märklig tatuering gör. Och hör och häpna – konungen har ju en stuga i Storlien och spelar inte hans adjutant och dennes lite oberäkneliga dotter en viss roll i det hela. Jomenvisst. Vad säger Hovet om detta? Fast ingen där läser kanske böcker och i vart fall inga deckare så det är väl, som man brukar säga när man inget vet, lugnt.

Kungen stuga i Storlien. 

Och Vera kämpar på och kämpar på. Och Thomas står ut och står ut. Men till slut löser sig allt. Eller i vart fall det mesta. Insprängt i texten, utan att man till en början egentligen fattar varför, får vi av och till läsa om den i Stockholm ensamboende Roya och hennes son, men till slut berättar Strömberg varför och man anar, eller misstänker, att Strömberg kanske återkommer till denne son framöver. Han råkar förstås i trubbel med lite gängkriminella och kommer … nej, mer säger jag inte. Vi ses i min nästa bok, skulle väl Strömberg säga om hon fick frågan om vad som kommer att hända med honom, mamman och hans tjej.

Nå. Läsbetyg då? En svag trea av fem får det bli.