Alia Trabucco Zerán - Rent hus.

”Mitt namn är Estela, hör ni mig? Jag sa Es-te-la-Gar-ci-a. Jag vet inte om ni spelar in eller tar anteckningar eller om det i själva verket inte finns någon där på andra sidan, men om ni hör mig, om ni är där, vill jag ge er ett förslag: jag berättar en historia för er och när jag kommer till slutet, när jag har pratat färdigt, släpper ni ut mig härifrån. Hallå? Inget svar? Jag tänker ta er tystnad som att ja”.

Så börjar romanen Rent hus av den chilenska författaren Alia Trabucco Zerán. Den som talar, uppenbarligen inspärrad i en fängelsehåla eller i en cell på en polisstation är den kvinna som tjänat som tjänstehjon hos en välbärgad läkarfamilj i Santiago. Och varför sitter hon där? Jo för att familjens lilla flicka hittats död i husets pool och vem är det då enklast att anklaga för detta om inte tjänstehjonet. Även om flickan, vet vi som läsare när vi kommit så långt in i romanen, tagit livet av sig själv och bakgrunden till det är komplicerad nog. Men hursomhelst inget som familjen vill kännas vid.

Sen berättar Estela för polisen – och för oss läsare av romanen – om sitt liv innan hon blev ska vi kalla det hembiträde och inte minst om tiden som hon arbetade som sådan. Zerán gör det i korta välskrivna kapitel som beskriver hennes och också familjens liv. Inte minst får vi följa den olyckliga flickans korta liv från födsel och fram till hennes död. Flickan som vägrade äta, bet sina naglar ner till skinnet, slog sina kamrater, pratade illa om Estela inför sina föräldrar.

Men vad händer i Estela liv sedan hon på morgonen vaknat i den lilla skrubb bakom köket som hon tilldelats? Ja i stort sett inget – utöver allt som ett hembiträde förväntas göra - från det att hon lagat frukosten till familjen och fram till det att hon lägger sig. Mer än kanske, som en märklig ljuspunkt i hennes till synes tröstlösa liv, att en hund en dag börjar följa efter henne när hon varit och handlat. Hur länge får hon behålla denna egna ljuspunkt i tillvaron? Inte länge – flickan skvallrar förstås för sin mamma som i sin tur tar livet av hunden. Vem hade väntat sig annat? ”Och så var ännu en arbetsdag över”, tänker Estela.

Men så dör Estelas mamma, som hon genom åren hjälpt med pengar för hennes överlevad. Hon kan inte komma till begravningen av olika skäl, men, tänker hon, döden kommer alltid tre gånger. Mamman blir den första, hunden den andra och, kommer det att visa sig, flickan den tredje. Även om Estela själv hade hoppats att hon själv skulle bli den tredje.

Men redan innan fickans död hade tystnaden lagt sitt dova lock över tillvaron i den lilla familjen. Den tycks börja falla sönder i och med att pappan besöker prostituerade. Politiskt sker omvälvande saker i staden Santiago och landet Chile. Familjen blir dramatiskt och våldsamt rånat. Efter tystnaden kom, ur familjens perspektiv, således katastrofen på ett både personligt och samhälleligt plan.

Och Estela sitter oskyldigt anklagad för en flickas död. Boken slutar med att hon utan svar ropar genom den stängda fängelsedörren ”Jag kan inte höra er på andra sidan. Ni måste öppna för mig. Hallå. Hör ni mig? Är det någon där”.

Samma frågor som läsaren av Rent hus ställer sig. Och svaret är väl att någon är där, men att denne någon ännu inte kan eller vill eller vågar öppna den dörr som skulle öppna upp för ett annat sorts liv för Estela och hennes fränder. Öppna upp för demokrati. Men vet vi ju att den tiden kommer.

Jag ger Rent hus fem stars av fem i läsbetyg och rekommenderar den till läsning.

Boken är översatt av Hanna Nordenhök. Om det, vilket väl i för sig är osannolikt, bland mina läsare av denna obetydliga blogg skulle finnas någon som ännu inte läst något av henne så vill jag rekommendera tex den pocketbok i vilken du kan läsa de tre korta romanerna Asparna, Det vita huset i Simpang och, inte minst, Promenaderna i Dalby Hage. Om den inte finns i din fysiska bokhandel har säkert ditt bibliotek ett sönderläst exemplar. Eller en läsande kamrat kanske.

 

Håkan Nesser - Ung mans färd mot natt.

För nu ganska så länge sen när min bror gick och kollade lite på våra bokhyllor så noterade han förvånat att vi hade om inte alla så nästan alla böcker av Håkan Nesser. ”Det” sa jag bestämt, ”kan inte stämma”. Men det gjorde det ju. Och jag har inget annat svar nu – när jag just lagt ner hans senaste bok Ung mans färd mot natt – än jag hade då, nämligen att det finns tider och stunder då lättlästa någorlunda goda böcker ganska väl finner sin plats i tillvaron och bokhyllorna. För mig är Nesser en sådan författare – lättläst, tankefri för läsaren, tidens och tillvarons problem kan för en stund läggas åt sidan utan att böckerna för den sakens skull hamnar i det alltför lättuggade facket. För det gör de inte. Och skriva kan han ju fortfarande även man numera anar att han ibland kopplar bort möjligheten att kunna problematisera sin story och text och kanske oftare än vad han borde göra låter pennan glida i väg lite väl slentrianmässigt. Men det kan man väl förlåta en författare som snart är 75 år.

Sen, jag kommer inte ifrån det, är han, efter att ha blivit frikänd av tingsrätten, av hovrätten tillsammans med sin ekonomiska rådgivare dömd till 18 månaders fängelse för grovt skattebrott. Jag kan inte tränga igenom själva saken, den är förstås komplicerad, men det rör sig om miljonbelopp som tydligen förts över från ett av hans bolag på Malta till Sverige utan att detta gått helt korrekt till enligt skattemyndigheten och numera också av rättsväsendet. Själv menar han förstås att han är oskyldig – ”Jag vet att vi är oskyldiga. Vi är i chock och det känns som vi blivit överkörda av en stridsvagn” menar han. Ja ja – men kanske kan nästa bok då komma att handla om hur det kan kännas att vara (oskyldigt) inlåst. Vi för väl se. Fast, vill jag tillägga, han har visst överklagat till HD så vem vet – han går kanske fri trots allt.  

Nå. Men Nesser skriver i sin nya bok alltså som vanligt med lätt men säkert handlag, men får han då ihop sin story. Nja. Men kan väl säga att vi får läsa två handlingsspår – ett som egentligen främst handlar om tre poliser, de numera eviga sammanboende kollegorna Barbarotti och Backman och den inte så lite sorgsne och dystre och tillika covidsjuke inspektören Borgsen och deras samspel för att lösa kriminalgåtan och ett annat som handlar om just gåtan som så småningom kommer att bestå av inte mindre än tre mord och då inte bara i orten Kymlinge, centralort numera hos Nesser, utan också någonstans i lapphelvetet. Men allt hänger förstås samman, som man säger. Härtill kommer att Nesser försöker intressera läsaren för lite sociala problem kopplade till mördaren, hans familj och andra han kommer i kontakt med. Det går väl så där, menar jag. Och lite trist är det väl att den unga mördaren ska ligga och dö under en gran i Norrland. Trevligare för oss läsare hade ju varit om Nesser orkat skriva ihop ett annat slut där mördaren ställs inför rätta och Nesser då skrivit fram en berättelse om vad det beror på att vissa hamnar bakom en pistol, andra framför densamma och, inte minst, utvecklat den i boken antydda frågeställningen om det alltid är fel att döda.  

Kriminalgåtan i boken löses förstås, märkligt vore det ju annars, men det intressantaste för oss Nesserläsare är väl att jag menar att Nesser i den tar farväl av sina tre poliser. Paret Barbarotti/Backman kommer, som jag förstår det, att flytta till Gotland och kanske gå i pension. Borgsen tar tjänstledigt från polisen för att skriva en bok. Och därmed får vi väl som läsare säga tack och adjö till dessa tre för evigt. Kommer Nesser att med tanke på fängelsedomen orka skriva en ny deckare så får vi väl räkna med att det blir utan dessa gamla stöttepelare. Kan han då koncentrera sig på nya poliser i en ny story? Ja kanske, kanske inte.

Men antagligen inte, skulle jag gissa. jag tror därför att Ung mans färd mot natt är det sista vi får läsa av Nesser, åtminstone på ett bra tag. Jag ger boken ett eget litet läsarbetyg om tre stars av fem som ett slags tack och farväl. Fast det vet vi ju alla, jag har haft fel förr. Nesser kan kanske fortfarande slå oss med häpnad.