Håkan Nesser - Ung mans färd mot natt.

För nu ganska så länge sen när min bror gick och kollade lite på våra bokhyllor så noterade han förvånat att vi hade om inte alla så nästan alla böcker av Håkan Nesser. ”Det” sa jag bestämt, ”kan inte stämma”. Men det gjorde det ju. Och jag har inget annat svar nu – när jag just lagt ner hans senaste bok Ung mans färd mot natt – än jag hade då, nämligen att det finns tider och stunder då lättlästa någorlunda goda böcker ganska väl finner sin plats i tillvaron och bokhyllorna. För mig är Nesser en sådan författare – lättläst, tankefri för läsaren, tidens och tillvarons problem kan för en stund läggas åt sidan utan att böckerna för den sakens skull hamnar i det alltför lättuggade facket. För det gör de inte. Och skriva kan han ju fortfarande även man numera anar att han ibland kopplar bort möjligheten att kunna problematisera sin story och text och kanske oftare än vad han borde göra låter pennan glida i väg lite väl slentrianmässigt. Men det kan man väl förlåta en författare som snart är 75 år.

Sen, jag kommer inte ifrån det, är han, efter att ha blivit frikänd av tingsrätten, av hovrätten tillsammans med sin ekonomiska rådgivare dömd till 18 månaders fängelse för grovt skattebrott. Jag kan inte tränga igenom själva saken, den är förstås komplicerad, men det rör sig om miljonbelopp som tydligen förts över från ett av hans bolag på Malta till Sverige utan att detta gått helt korrekt till enligt skattemyndigheten och numera också av rättsväsendet. Själv menar han förstås att han är oskyldig – ”Jag vet att vi är oskyldiga. Vi är i chock och det känns som vi blivit överkörda av en stridsvagn” menar han. Ja ja – men kanske kan nästa bok då komma att handla om hur det kan kännas att vara (oskyldigt) inlåst. Vi för väl se. Fast, vill jag tillägga, han har visst överklagat till HD så vem vet – han går kanske fri trots allt.  

Nå. Men Nesser skriver i sin nya bok alltså som vanligt med lätt men säkert handlag, men får han då ihop sin story. Nja. Men kan väl säga att vi får läsa två handlingsspår – ett som egentligen främst handlar om tre poliser, de numera eviga sammanboende kollegorna Barbarotti och Backman och den inte så lite sorgsne och dystre och tillika covidsjuke inspektören Borgsen och deras samspel för att lösa kriminalgåtan och ett annat som handlar om just gåtan som så småningom kommer att bestå av inte mindre än tre mord och då inte bara i orten Kymlinge, centralort numera hos Nesser, utan också någonstans i lapphelvetet. Men allt hänger förstås samman, som man säger. Härtill kommer att Nesser försöker intressera läsaren för lite sociala problem kopplade till mördaren, hans familj och andra han kommer i kontakt med. Det går väl så där, menar jag. Och lite trist är det väl att den unga mördaren ska ligga och dö under en gran i Norrland. Trevligare för oss läsare hade ju varit om Nesser orkat skriva ihop ett annat slut där mördaren ställs inför rätta och Nesser då skrivit fram en berättelse om vad det beror på att vissa hamnar bakom en pistol, andra framför densamma och, inte minst, utvecklat den i boken antydda frågeställningen om det alltid är fel att döda.  

Kriminalgåtan i boken löses förstås, märkligt vore det ju annars, men det intressantaste för oss Nesserläsare är väl att jag menar att Nesser i den tar farväl av sina tre poliser. Paret Barbarotti/Backman kommer, som jag förstår det, att flytta till Gotland och kanske gå i pension. Borgsen tar tjänstledigt från polisen för att skriva en bok. Och därmed får vi väl som läsare säga tack och adjö till dessa tre för evigt. Kommer Nesser att med tanke på fängelsedomen orka skriva en ny deckare så får vi väl räkna med att det blir utan dessa gamla stöttepelare. Kan han då koncentrera sig på nya poliser i en ny story? Ja kanske, kanske inte.

Men antagligen inte, skulle jag gissa. jag tror därför att Ung mans färd mot natt är det sista vi får läsa av Nesser, åtminstone på ett bra tag. Jag ger boken ett eget litet läsarbetyg om tre stars av fem som ett slags tack och farväl. Fast det vet vi ju alla, jag har haft fel förr. Nesser kan kanske fortfarande slå oss med häpnad.