Alia Trabucco Zerán - Rent hus.

”Mitt namn är Estela, hör ni mig? Jag sa Es-te-la-Gar-ci-a. Jag vet inte om ni spelar in eller tar anteckningar eller om det i själva verket inte finns någon där på andra sidan, men om ni hör mig, om ni är där, vill jag ge er ett förslag: jag berättar en historia för er och när jag kommer till slutet, när jag har pratat färdigt, släpper ni ut mig härifrån. Hallå? Inget svar? Jag tänker ta er tystnad som att ja”.

Så börjar romanen Rent hus av den chilenska författaren Alia Trabucco Zerán. Den som talar, uppenbarligen inspärrad i en fängelsehåla eller i en cell på en polisstation är den kvinna som tjänat som tjänstehjon hos en välbärgad läkarfamilj i Santiago. Och varför sitter hon där? Jo för att familjens lilla flicka hittats död i husets pool och vem är det då enklast att anklaga för detta om inte tjänstehjonet. Även om flickan, vet vi som läsare när vi kommit så långt in i romanen, tagit livet av sig själv och bakgrunden till det är komplicerad nog. Men hursomhelst inget som familjen vill kännas vid.

Sen berättar Estela för polisen – och för oss läsare av romanen – om sitt liv innan hon blev ska vi kalla det hembiträde och inte minst om tiden som hon arbetade som sådan. Zerán gör det i korta välskrivna kapitel som beskriver hennes och också familjens liv. Inte minst får vi följa den olyckliga flickans korta liv från födsel och fram till hennes död. Flickan som vägrade äta, bet sina naglar ner till skinnet, slog sina kamrater, pratade illa om Estela inför sina föräldrar.

Men vad händer i Estela liv sedan hon på morgonen vaknat i den lilla skrubb bakom köket som hon tilldelats? Ja i stort sett inget – utöver allt som ett hembiträde förväntas göra - från det att hon lagat frukosten till familjen och fram till det att hon lägger sig. Mer än kanske, som en märklig ljuspunkt i hennes till synes tröstlösa liv, att en hund en dag börjar följa efter henne när hon varit och handlat. Hur länge får hon behålla denna egna ljuspunkt i tillvaron? Inte länge – flickan skvallrar förstås för sin mamma som i sin tur tar livet av hunden. Vem hade väntat sig annat? ”Och så var ännu en arbetsdag över”, tänker Estela.

Men så dör Estelas mamma, som hon genom åren hjälpt med pengar för hennes överlevad. Hon kan inte komma till begravningen av olika skäl, men, tänker hon, döden kommer alltid tre gånger. Mamman blir den första, hunden den andra och, kommer det att visa sig, flickan den tredje. Även om Estela själv hade hoppats att hon själv skulle bli den tredje.

Men redan innan fickans död hade tystnaden lagt sitt dova lock över tillvaron i den lilla familjen. Den tycks börja falla sönder i och med att pappan besöker prostituerade. Politiskt sker omvälvande saker i staden Santiago och landet Chile. Familjen blir dramatiskt och våldsamt rånat. Efter tystnaden kom, ur familjens perspektiv, således katastrofen på ett både personligt och samhälleligt plan.

Och Estela sitter oskyldigt anklagad för en flickas död. Boken slutar med att hon utan svar ropar genom den stängda fängelsedörren ”Jag kan inte höra er på andra sidan. Ni måste öppna för mig. Hallå. Hör ni mig? Är det någon där”.

Samma frågor som läsaren av Rent hus ställer sig. Och svaret är väl att någon är där, men att denne någon ännu inte kan eller vill eller vågar öppna den dörr som skulle öppna upp för ett annat sorts liv för Estela och hennes fränder. Öppna upp för demokrati. Men vet vi ju att den tiden kommer.

Jag ger Rent hus fem stars av fem i läsbetyg och rekommenderar den till läsning.

Boken är översatt av Hanna Nordenhök. Om det, vilket väl i för sig är osannolikt, bland mina läsare av denna obetydliga blogg skulle finnas någon som ännu inte läst något av henne så vill jag rekommendera tex den pocketbok i vilken du kan läsa de tre korta romanerna Asparna, Det vita huset i Simpang och, inte minst, Promenaderna i Dalby Hage. Om den inte finns i din fysiska bokhandel har säkert ditt bibliotek ett sönderläst exemplar. Eller en läsande kamrat kanske.