Stefan Lindberg - Viskarna.

Av Stefan Lindberg har jag nu läst hans tre senaste romaner – av totalt 7 och därtill har han skrivit ett antal pjäser, deltagit i antologier av olika slag, skrivit ett antal översättningar och varit nominerad till olika priser, bland annat Augustpriset; allt inhämtat från Wikipedia – dvs Nätterna på Mon Chéri, Splendor och hans senaste Viskarna. Alla tre har jag gett fyra stars av fem i min egen hemmasnickrade lilla betygsskala. Även om Viskarna, och kanske inte minst Splendor, noga räknat nog skulle kunna fått fem. 

De tre senaste böckerna kallar han själv i ett efterord till Viskarna för Fridhemsplanstrilogin. Samma tre böcker som förlaget på sista sidan av omslaget märkligt nog kallar Kungsholmstrilogin. Vad lär man sig av detta? Kanske inget annat än att också stora etablerade förlag – vi pratar om Bonniers – kan göra märkliga misstag. Vilket kanske kan var som en tröst för ett tigerhjärta för oss vanliga dödliga som staplar våra egna misstag på hög. Fast måhända är en enkel baksidestextskribent på Stora Förlaget numera omplacerad. Vad vet man.

Men vad mer om den märkligt flitige Lindberg i övrigt. Förutom alltså att han är författare, dramatiker och översättare. Kanske bara att han är drygt 50 år, född i den lilla hålan Alingsås men numera förstås bosatt Stockholm. Vad mer - inte mycket. Mer än kanske att jag som läsare av honom hoppas att han, bland allt annat han måste göra för att försörja sig, sitter och skriver på något nytt och sannolikt läsvärt romanprojekt.

Nå. Men vad då om Viskarna? Kanske bara att boken består av åtta mer eller mindre fristående berättelser – där Lindberg tycks blanda fiktion med självbiografi tror jag – som blir en helhet som är klart läsvärd. Vi får läsa om olika sidor av hans liv som ofta – eller kanske hela tiden? -finns beskrivna i hans senaste romaner. Men hur mycket som är självbiografiskt är inte lätt för en enkel pensionerad bokläsare att avgöra. Gör det något? Nej, det tycker jag inte.

Det räcker mer än väl att konstatera att berättelserna i sig är läsvärda, att hans språkhantering är inte bara bra utan dessutom ovanligt bra liksom hans bildspråk. Men måste man – kanske vän av ordning undrar – ha läst de två tidigare böckerna i det ha själv alltså kallar Fridhemsplanstrilogin? Inte alls. Förutom att en bra författare alltid är en bra författare gör Lindberg i boken av och till eleganta kopplingar till dessa. På ett sätt kan man kanske säga att de så att säga hänvisar till varandra och därmed skapar en sammantaget större helhet. Som man kan förvänta sig av en bok som förlaget själv kallar roman i åtta berättelser.

Så en fyra stars av fem är väl det minsta man kan ge Viskarna. Det får i vart fall bli så. Och – vill jag gärna ha sagt – läs inte minst den avslutande berättelsen i boken. Jag begriper säkert inte allt i den, vilket gör att Viskarna möjligen borde fått fem stars i betyg. Vi får se om jag återkommer efter en omläsning. Viskarna är nämligen en sådan bok som mår bra av just det.