Jan Bertoft - Spelets mörka begär.

Hur många deckare eller kriminalromaner ges ut per år? Ja jag vet inte och tydligen inte heller den läsvärda Deckarlogg/Bengt Eriksson tycks veta detta. Så jag får väl nöja mig med att för egen del konstatera att det antagligen är en hel del och att de i allmänhet väl säljer ganska så bra. Annars, tänker jag, skulle väl de kommersiella förlagen ägna sig åt annat – hjärtasmärta, kokböcker eller vad det nu kan vara, dvs sådant som finansierar den mer svårsmälta och inte helt lättköpta litteraturen. Med det sagt så läser jag alltså en del deckare som avkoppling från mycket annat man läser eller för delen upplever i vardagen.

Nå. Men hur många har läst de fyra kriminalromaner som Jan Bertoft gett ut, varav den första i samarbete med Håkan Tängnander. Ja svaret är väl gissningsvis att det är få men ändå tillräckligt många för att Hoi förlag skall fortsätta ge ut böckerna. Nu är jag ju en av dem och skulle gärna vilja att än fler än jag skulle kunna säga att man har läst böckerna. De är nämligen ganska så bra.

Det gäller inte minst den senaste i serien, för det är en s.k. serieroman som alla har kriminalkommissarie Vanja Ek i huvudrollen, dvs Spelets mörka begär. ”En spännande kriminalroman”, skriver man på bokens baksida, ”där bankernas fulspel dras fram i ljuset”. Och så är det. Men vi får också läsa om de mer vanliga komponenterna som brukar förekomma i en deckare – kärleksbekymmer, andra familjeproblem, samarbetsproblem mellan kollegor och annat som väl gör att vi vanliga deckarläsare känner igen oss. Och naturligtvis själva polisarbetet och hur det går från en stapplande början, fram till när allt tycks rusa fram mot en lösning, men sen när det mesta kommer att stå stilla och alla tvekar om man är på rätt väg och allt kärvar och misstänkta av olika grad bär sig märkligt åt och sedan, ja sedan fram till grand finale – brottet löses. Och alla, förutom den skyldige/a kanske, andas ut, vilket gäller inte minst frk Vanja Ek.

För denna kommissarie tycks vara stöpt i en alldeles egen polisiär kostym. Nu ska jag förstås inte berätta om allt hon gör som tycks strida mot vad en vanlig polis vågar sig på, men det är en hel del, och här tycker jag nog att Bertoft går lite över den s.k. trovärdighetsgränsen. Men för all del – det kan ju finnas de läsare som menar att den tillhör – eller borde tillhöra - den polisiära vardagen att göra inbrott i privat egendom och att jagas av en skjutgalen misstänkt mördare med skotten vinande runt anklarna. Och detta medan hon är sjukskriven för en annan händelse som väl även den ligger utanför kommissarievardagen. Men nu är jag kanske i tristaste laget. Kanske.

Hursomhelst så skriver Bertoft fram sin story rappt och välformulerat men möjligen ändå stundtals lite långrandigt och väl uttömmande om bankers både kända och mer okända arbetssätt. Om än upplysande för oss som bara läser kulturdelen i DN, och serierna förstås. Karaktärerna är både levande och trovärdigt beskriva. Själva händelseförloppet i boken är möjligen övermåttan pedagogiskt beskrivet – inget saknas (läsaren får text veta att skaftet på den yxa mördaren använder när hen tar livet av sitt offer är av hickoryträ; tur det, annars hade jag legat sömnlös), men den vane deckarläsaren kan väl, som jag, efterhand ana inte bara vem som är den skyldige mördaren utan också vem som till en början döljer sig i de i texten insprängda kursiverade avsnitten och som tecknar en slags bakgrund till mordet.

Nu, märker jag vid en omläsning av vad jag skrivit här, kan det låta som jag är väl kritisk mot Spelets mörka begär. Det är jag inte. Boken tål mycket väl att läsas av såväl den deckarvane läsaren som den mer ovane. Och då tänker jag inte bara på att den rent stilistiskt är bra utan också att själva storyn känns trovärdig, om den än, som i de flesta deckare, är lite darrig ibland. Bertoft skriver också, eftersom boken alltså är den senaste i en serie, in i storyn på ett bra sätt bakgrunden till vissa händelser som annars skulle vara svåra att förstå. Men, undrar jag, hur ska Bertoft, kunna gå vidare med Vanja Ek som huvudperson. Hon ska ju inte bara flytta ihop med sin kärlek åklagaren utan tycks också – nu spoilar jag – vara gravid.

Men detta ska jag med intresse följa i nästa bok av Bertoft. Jag ger Spelets mörka begär tre stars av fem i läsbetyg. Men var, erkänner jag, nästan beredd att ge den fyra stars efter hans i en bisats konstaterande att skånskan skänker den som pratar en ”särskild nerv” och ”intellektuell stuns” som helt enkelt ”ger mersmak”. Jag, som gammal infödd lundabo, ska vid behov påminna min stockholmsfödda fru om detta. Det behövs nämligen understundom. Märkligt nog.