Paul Auster - Resor i skriptoriet.

Vad har jag läst av Paul Auster förutom New York-trilogin? Inget, är det sorgesamma svaret. Och då hade jag ändå, visade det sig, två av hans böcker i hyllan för oläst, nämligen den till sidantalet tunna Resor i skriptoriet och Timbuktu. Då fick den förra följa med på en veckolång cykeltur i det platta Nederländerna och den hann, tack vare ett oväntat långt uppehåll på Schiphol, dessutom bli utläst. Om jag kommer ihåg så värst mycket av den är däremot en annan fråga.

Men vad om Paul Auster, förutom att han aldrig fick Nobelpriset i litteratur, vilket många, åtminstone bland dem jag pratat med under resan, tydligen trott eller hoppats på. Han var fram till sin död 2024 som 77-åring gift med halvnorskan Siri Hustvedt och har varit ganska så produktiv som författare. Om jag räknat rätt har han gett ut bland annat närmare 20-talet romaner och därtill ett par tre självbiografiskas verk. Hans senaste roman på svenska Baumgartner kom så sent som i år. Den som vill veta något om hans liv och författarskap får gå någon annanstans än till denna enkla text – varför inte till Wikipedia, all ytlig kunskaps moder. Ja, varför inte. Jag gör det ju själv ibland.

Nu skrivs detta medan familjen, i väntan på att vi ska komma i väg på ytterligare en liten resa, står och stampar i hallen. Vilket, som alla förstår, innebär att texten blir ännu lite kortare och mer summarisk än vanligt. Men, undrar ni förstås, vad är ett skriptorium? Jo bokstavligen en plats för att skriva och oftast, tror man, syftar ordet på ett rum i medeltida kloster, även om forskarna som vanligt är lite oense om detta.

Må så vara. Men i en minst sagt avskild plats, kan det vara en cell eller ett sjukhusrum, sitter i boken en mr Blank, mannen utan förnamn, i av för honom själv okänd anledning inlåst och bläddrar, och kanske också läser, i en massa lösa blad med text han troligen skrivit själv. Av och till får han besök av olika personer som tycks känna honom ganska så väl - kan en av dem vara hans egen dotter? -men som han själv bara med svårighet känner igen, om ens alls. Detta är den till synes yttre handlingen.

Och den inre då? Ja säg det. Man ska kanske läsa romanen som en liknelse eller allegori över ett författarskap, tänker jag. Ett författarskaps alla olika våndor, skulle jag tro Auster vill berätta om. Men jag gissar och har, när jag hör stampandet i hallen, inte tid att tänka efter mer än så.

Men även om jag som läsare också till slut kände mig lite inlåst i texten och inte, lika lite som mr B, egentligen hittade ut ur den, vill jag ge Resor i skriptoriet fyra stars av fem i läsbetyg. Men jag kommer att behöva läsa om boken. Så mycket vet jag. Kanske kan jag då inte bara hitta mer i texten utan också, och då förstås i sällskap mr B, ut ur rummet. Vem vet.