Daniel Gustafsson - Fine de Claire.

För ett antal år sedan läste jag den då Augustprisnominerade Odenplan av debutanten Daniel Gustafsson. Det tycker jag att också du ska göra, faktiskt gör jag det. Om inte annat så får att du lära dig vad fantasmagoriskt betyder, fast det vet du kanske redan. Hursomhelst så gav jag för min del boken fem stars av fem i läsbetyg. Alltid säger det väl något. Om den boken - om den berättelsen om en frånskild pappa, hans son och ett par glömda vantar - skulle jag kunna säga mycket, men snart, mycket snart, åker jag på cykelsemester med min fru och goda kompisar och hinner helt enkelt inte.

Det är också skälet till att jag nu skriver ovanligt kort om Gustafssons nya bok Fine de Claire. Men i den läser vi om den medelålders geologen Helena när hon, på ett som det verkar hemligt uppdrag, åker i sin bil från Stockholm, tror jag det är, och söderut. Bort från jobb, bort från en trist impotent man, bort från en konfliktfylld dotter, bort från livet som det utvecklats och mot, ja mot vad. Det var länge oklart för mig, måste jag säga. Även om det formella målet efterhand klarnar, så vet jag inte riktigt om jag ännu riktigt fattat varför hon egentligen åker mot ostronodlingarna på den franska atlantkusten. Och varför hon väl framme där gör det hon väl tänkt sig redan från början. Gör det något? Nej verkligen inte. För hon tycks ha ett annat motiv för resan än bara den handling hon kommer att göra.

För resan är, tror jag, också en resa bort, bort genom tiden och minnet av allt bittrare händelser, allt hopplösare män, allt slappare kroppar och allt meningslösare arbete. Från en alltmer tilltagande tomhet till … ja, till vad? Drömmar? Förhoppningar? Samma tomhet? Det sista skulle jag faktiskt trots allt tro.

Men vad Helena själv tror vet jag inte riktigt. Och fanimig – ursäkta skånskan – varför hon väl framme gör det hon då gör, vilket är att klippa sönder en bassäng fylld med havsvatten och de där då utsatta förädlade ostronen så att de sakta men säkert glider ut i ett mer naturligt habitat. Och väl därmed sannolikt bort från oss som av och till äter ostron. (Det är en sådan bassäng som kallas Fine de Claire). Är Helena därmed helt enkelt bara en ostronbefriande Greta? Kanske, kanske inte. Hennes motiv är tills vidare lite oklara för mig. Kanske klarnar de vid en omläsning av boken. Fine de Claire är nämligen en sådan bok. En bok som inte bara tål omläsning utan som tycks kräva det.

En bok – det vill jag gärna också ha sagt – som har ett utmärkt språk med flödande, vackra vindlande meningar och med tilltalande bilder, men som kanske kräver en omläsning. Kan det då vara något? Ja för mig. En läsning av en bok slutar ju inte vid första sammanslagningen av pärmarna, den pågår under en tid därefter i huvudknoppen och den avslutas ibland inte förrän efter en omläsning. Jag ger Fine de Claire, alltså redan innan jag ännu läst om den, fyra stars av fem i läsbetyg. Och då har jag ändå inte sagt ett ljud om den i romanen inskjutna fantastiska, för att inte säga gastkramande, berättelsen om på vilket sätt dessa ostron från början kom att hamna just där de hamnade vid den franska atlantkusten. Och inte heller något om de mystiska polska syskonen. Men kanske efter en omläsning?

Fast nu börjar jag packa ner mina cykelkläder. Och regnkläder. Det ska tydligen regna en del dit vi ska.