Andreas Norlén - Talmannens guide till svensk poesi.

Vad gör en riksdagens talman, undrar du förstås. Jo kanske mer än vad man föreställer sig. Själva ämbetet – talmansämbetet – är det högsta ämbete som en person, givet att man är ledamot av riksdagen, kan väljas till och hen leder, något förenklat tillstår jag, riksdagens arbete och är också den som föreslår riksdagen att välja en av hen namngiven ny statsminister. Talmannen står i vårt statsskick i rang närmast efter statschefen, dvs allas vår gamle snart 80-årige vithårige kung som klamrar sig fast vid tronen för att slippa pensionera sig och därmed släppa fram den relativt unga Victoria som ny statschef, och är alltså högre i rang än självaste statsministern, som väl måhända – och då tänker jag inte minst på vår nuvarande - har en självbild som kanske säger något annat. Traditionen med talmän är lång och bottnar väl ytterst, om än kanske inte då särskilt kontinuerligt, i ståndsriksdagen, om nu någon kommer ihåg vad det kan vara, men vi talar om 1400-tal. Den senaste formella regleringen av talmansämbetet kom med 1974 års viktiga regeringsform.

Vi har genom århundrandena förstås haft ett antal mer eller mindre minnesvärda talmän. Som vanligt kan den intresserade gå in på Wikipedia, all kunskaps moder, för att få veta mer. Gör gärna det, men bara en snabb koll över förteckningen där är rena historielektionen, så möjligen kan det bara rekommenderas för den verkligt intresserade. Men värt att notera kan vara att vi sedan enkammarriksdagens införande 1971 till dags dato bara har haft nio talmän, vara två kvinnor, och jag är övertygad om att du - givet att du inte är purung och inte heller sov dig genom skolan – antagligen kommer att känna igen de flesta av dem till namnet. Sist i raden står vår nuvarande talman som är Andreas Norlén. Och som vi nu ska uppehålla oss lite vid.

Men varför det? Skälet är enkelt – han har gett ut en bok som han kallar Talmannens guide till svensk poesi. Det är inte utan att man, okunnig som man är om Norléns person, häpnar. Själv trodde jag att Olof Palme var den siste läskunnige viktiga politikern. Men jag har ju haft fel förr. Så vad om Norlén? Han är en drygt 50-årig moderat politiker som disputerat i affärsjuridik och som suttit i riksdagen sedan 2006. I riksdagen har han, läser jag mig till, haft en hel del viktiga positioner innan han 2018 valdes till talman. År 2022 återvaldes han enhälligt med acklamation, vilket tydligen anses vara remarkabelt. Om inte annat så får det väl uppfattas som att riksdagen har ett stor förtroende för honom och hans sätt att utöva ämbetet. Nog om det. (Äntligen hör jag dig viska tyst; eller kanske skrika högt).

Men så har han alltså också gett ut en egen guide till den svenska poesin. Skälet till detta – förutom att han faktiskt först blev tillfrågad av förlaget; idén är alltså inte hans egen – är att han tycks ha ett ganska så grundmurat litterärt intresse och då inte minst för poesi. Redan här tillhör han ju en lite udda del av det s.k. folket. Jag menar vi är ju för all del ganska så många som regelbundet läser skönlitteratur och finner stort nöje i det, men hur många procent av befolkningens dryga 10 miljoner är vi egentligen. Vet ej förstås. Men än färre är det väl hursomhelst som läser poesi. Men här har vi alltså nu en talman som står upp för läsandet och detta skall på inte sätt förringas. Tvärtom. Och som – om än lite högtravande kanske – motiverar detta utförligt och väl i ett förord till sin bok.

Och resultatet då? Norlén har valt ut 100 dikter från 500 år och som han sedan presenterar i namnordning efter författarens efternamn och alltså inte i kronologisk ordning, vilket väl annars är det vanliga i antologier. (Boken avslutas dessutom föredömligt med ett fullständigt författaregister och ett särskilt register över dikttitel och förstarad). Jag värderar inte hans urval – hur skulle jag kunna göra det – utan läser med både intresse och faktiskt entusiasm vad som finns från Almqvist till Österling. Även om, och detta ligger ju som en självklarhet i en antologis själva väsen, inte allt faller mig på läppen.

Men tillräckligt mycket för att jag ska kunna rekommendera boken till läsning och också samtidigt – det vill jag gärna ha sagt - imponeras av Norléns mod. Faktisk mod. Han öppnar ju upp sig inför allt folket som en läsande människa som står upp för behovet av litteratur – och i hans fall särskilt poesi – och jag föreställer mig att det finns de inte bara inom gruppen 349 ledamöter i riksdagen utan också inte minst inom den s.k. kultureliten som finner inte bara idén utan också hans urval mer eller mindre idiotiskt och värt att både håna och kritisera. Men sådana stenhjärtade individer - trygga i förvissningen om sin egen förträfflighet - möter vi väl alla av och till, men Norlén vänder sig inte i första hand till dem utan snarare till grupper och individer med mer öppet sinnelag. Föreställer jag mig.

Till sist, efter att ha gett Talmannens guide till svensk poesi fem stars av fem i läsbetyg, kan jag konstatera att en hel del av det som jag under både lyckliga och olyckliga dagar lärde mig när jag var ung och då under gymnasietiden gick i den förkättrade s.k. kravskolan återfinns i Norléns bok. Och att jag fortfarande minns dem och kan delar utantill.