Jerker Virdborg - Mamma i soffa,

Jerker Virdborg – ja, vad har jag läst av honom? Inte mycket. Närmare bestämt bara tre böcker av de totalt 13 han enligt Wikipedia gett ut sedan debuten 2001, nämligen Landhöjning två centimeter per natt, Skyddsrummet Luxgatan och Svart krabba. Alla utmärkta och läsvärda. Och så nu Mamma i soffa. Så det blir då noga räknat fyra som nu kommer att trängas i bokhyllorna bland alla de övriga lästa böcker som genom åren samlat sig där. Men så har jag ju också läst (eller sanningen att säga skummat igenom) den antologi han varit redaktör för tillsammans med Ingrid Elam, nämligen Svenska noveller: Från Almqvist till Stoor. Så det blev ju en del.

Och det kan säkert mycket väl bli fler, även om Mamma i soffa väl inte, när allt i sinom tid summeras, kan komma att räknas till hans bättre. Jag gissar att han skrev den närmast för skojs skull, som en slags avkoppling bland mycket annat han måste syssla med för att försörja sig. För särskilt bra kan man inte säga att den är.

Vad läser vi då om? Mer än att den gamla kvinnan (gammal och gammal förresten; hon är 71 år, själv är jag ju … ja, äldre) åker med sina två söner inte till IKEA men väl Möbelhuset Ekensäng i akt och mening att där köpa en liten byrå tror jag det var. Väl där sätter sig mamman i en grön tresitssoffa och vägrar att flytta på sig. Där sitter hon sedan dag 1, sover i den, sitter där dag 2, sover i den en natt till för att dag tre – ja då sker det märkliga saker.

Men innan dess händer det man kan förvänta sig hända, dvs allt utom att barnen tillkallar polis och ambulans eller något i den stilen. Främst att mamman pratar lite allvar med den äldre, och i situationen mest ansvarstagande av sönerna, om livet och döden – bland annat att hon egentligen aldrig velat bli mamma, vilket, av naturliga skäl, tar ganska så hårt på den son hon då avslöjar detta för. Men även annat händer förstås – dottern kommer dit och försöker övertala mamman att resa sig upp och gå, liksom den andra sonen gör. Förgäves. Ägaren till möbelhuset kommer också dit och mer eller mindre tvingar barnen att köpa den soffa där mamman sitter, och alltså för den delen också sover, i. En av sönerna roar sig med att idka könsumgänge med en kvarvarande av varuhuset anställd kvinna. Och så vidare. Allt medan mamman sitter orörlig i soffan och till synes längtansfullt tittar ut genom ett fönster genom vilket man kan se en skimrande sjö.

Men så kommer då dag tre. Den äldre av sönerna har även han sovit i varuhuset och när han vaknar och går upp till mamman på plan två i varuhuset vad ser han då? Ingenting. Soffan och mamman är puts väck och i det fönster där mamman tittat längtansfullt ut finns att stort djävla hål.

Det som nu sker – eller har skett, för den delen - är alltför osannolikt att ens antydningsvis återge. Men den lite åldrige mamman har alltså tagit sin soffa och inte rest sig och gått utan slagit den igenom ett fönster, sedan dragit soffan fram till sjön, lagt sig i den och låtit sig flyta framåt mot … jag mot vad undrar man ju vad hon hade tänkt. Men den äldre ansvarstagande sonen rusar nu på morgonkvisten ut i sjön, hittar förstås soffan där den guppar i vattnet och … Nä nu orkar jag inte mer, Men mamman ligger som ni förstår död i den. Ack ja.

Ack ja. Vad är det då jag läst? En allegori över ett föräldraskap, en beskrivning av hur en relation mellan syskon kan se ut eller … ja, vad? Eller bara ett försök av Virdborg att skriva en småputtrig historia om ingenting, ingenting mer än att skämta lite om hur det kan gå för en familj – kanske både när en av medlemmarna i den sätter sig i en soffa eller någon inte gör det?

Ja jag vet inte, Jag vet bara att Mamma i soffa får två stars av fem i läsbetyg av mig. Läs för allt i världen något annat av Virdborg blir mitt förslag.   

 

Stefan Lindberg - Viskarna.

Av Stefan Lindberg har jag nu läst hans tre senaste romaner – av totalt 7 och därtill har han skrivit ett antal pjäser, deltagit i antologier av olika slag, skrivit ett antal översättningar och varit nominerad till olika priser, bland annat Augustpriset; allt inhämtat från Wikipedia – dvs Nätterna på Mon Chéri, Splendor och hans senaste Viskarna. Alla tre har jag gett fyra stars av fem i min egen hemmasnickrade lilla betygsskala. Även om Viskarna, och kanske inte minst Splendor, noga räknat nog skulle kunna fått fem. 

De tre senaste böckerna kallar han själv i ett efterord till Viskarna för Fridhemsplanstrilogin. Samma tre böcker som förlaget på sista sidan av omslaget märkligt nog kallar Kungsholmstrilogin. Vad lär man sig av detta? Kanske inget annat än att också stora etablerade förlag – vi pratar om Bonniers – kan göra märkliga misstag. Vilket kanske kan var som en tröst för ett tigerhjärta för oss vanliga dödliga som staplar våra egna misstag på hög. Fast måhända är en enkel baksidestextskribent på Stora Förlaget numera omplacerad. Vad vet man.

Men vad mer om den märkligt flitige Lindberg i övrigt. Förutom alltså att han är författare, dramatiker och översättare. Kanske bara att han är drygt 50 år, född i den lilla hålan Alingsås men numera förstås bosatt Stockholm. Vad mer - inte mycket. Mer än kanske att jag som läsare av honom hoppas att han, bland allt annat han måste göra för att försörja sig, sitter och skriver på något nytt och sannolikt läsvärt romanprojekt.

Nå. Men vad då om Viskarna? Kanske bara att boken består av åtta mer eller mindre fristående berättelser – där Lindberg tycks blanda fiktion med självbiografi tror jag – som blir en helhet som är klart läsvärd. Vi får läsa om olika sidor av hans liv som ofta – eller kanske hela tiden? -finns beskrivna i hans senaste romaner. Men hur mycket som är självbiografiskt är inte lätt för en enkel pensionerad bokläsare att avgöra. Gör det något? Nej, det tycker jag inte.

Det räcker mer än väl att konstatera att berättelserna i sig är läsvärda, att hans språkhantering är inte bara bra utan dessutom ovanligt bra liksom hans bildspråk. Men måste man – kanske vän av ordning undrar – ha läst de två tidigare böckerna i det ha själv alltså kallar Fridhemsplanstrilogin? Inte alls. Förutom att en bra författare alltid är en bra författare gör Lindberg i boken av och till eleganta kopplingar till dessa. På ett sätt kan man kanske säga att de så att säga hänvisar till varandra och därmed skapar en sammantaget större helhet. Som man kan förvänta sig av en bok som förlaget själv kallar roman i åtta berättelser.

Så en fyra stars av fem är väl det minsta man kan ge Viskarna. Det får i vart fall bli så. Och – vill jag gärna ha sagt – läs inte minst den avslutande berättelsen i boken. Jag begriper säkert inte allt i den, vilket gör att Viskarna möjligen borde fått fem stars i betyg. Vi får se om jag återkommer efter en omläsning. Viskarna är nämligen en sådan bok som mår bra av just det.