Gillian Flynn -Gone Girl

 Jag trodde till en början att boken, trots de illavarslande citaten på omslaget, inte skulle vara bara en vanlig deckare. Jag trodde att den också skulle kunna vara en roman på temat relationen mellan man och kvinna och då med fokus på sådant som de flesta av oss kan känna igen oss i – hur träffar man någon, hur underhåller man kärleken, vad gör man när det börjar knaka i fogarna, hur hanterar man andra gemensamma livskriser som t.ex. arbetslöshet, ekonomiska problem och barnlöshet. Vad är det som gör en man till man och kvinna till kvinna. Eller: vad vet man om den person man gifter sig med; vad vet man om sig själv. Ungefär så.

Ms Flynn

Ganska länge kunde jag hålla fast vid den förhoppningen. Romanens själva upplägg gjorde att det var möjligt. Berättartekniskt använder sig Flynn nämligen av en beprövad teknik. I vart annat kapitel låter hon Nick (den manliga huvudpersonen) komma till tals, i vart annat Amy (den kvinnliga och gift med Nick). Nicks story berättas från dag 1, dvs. från den dag då Amy plötsligt och oväntat försvinner från det gemensamma hemmet, medan Amys berättas fram till ungefär halva boken som en summarisk dagbok från tiden som lett fram till hennes försvinnande och därefter från samma kalendertid som gäller för Nick. Det är från tidpunkten då deras respektive berättelse flätas ihop också tidsmässigt som storyn skruvas åt rejält och mörkret sänker sig – över själva berättelsen, och det kan man förstås acceptera, men tyvärr också över läsaren. Det är nämligen ungefär då som det står klart för mig att Flynn har begränsat sig till att skriva en helt vanlig deckare. Varför det, kan man undra. Kanske för att hon inte kan bättre.

Spännande för all del. Välskriven likaså med en bra dialog och en person- och miljöbeskrivning som är helt OK. Men någon rimlig verklighetsförankring, någon form av trovärdighet i själva storyn, borde man väl kunna kräva även av en bestseller, en sk bladvändare. Och här brister det enligt min mening. Även om slutet är ett bra exempel på en slags skruvad never ending story i galenskap, underkastelse och bitterhet.

Boken har sålt i osannolika upplagor. I den långa ringlande kön av över 6 000 000 köpare står nu också jag, men trampar besviket. De flesta andra verkar emellertid ha det bra.

Jag gav boken tre stars av fem.

Modernista 2013 – Översättare Ulla Danielsson – ISBN 978 91 7499 473 5 – 556 sidor

Och varför inte nu lyssna på Scott Hamilton – Min Soldat (My Soldier)

Semesterläsning sommaren 2014.

 Vad är semester kan man ju undra. Jo, enligt semesterlagen är det en av arbetsgivaren betald ledighet som kan variera lite till längd och förläggning och som skall vara avsedd för vila och rekreation. Det första kravet – att förlägga ledigheten – ligger i huvudsak på arbetsgivaren. Det andra kravet – att utnyttja ledigheten som vår välmenande lagstiftare tycker vi skall göra – ligger uteslutande på oss själva.

Och där lyckas vi väl ärligt talat allt för ofta inte såvärst vidare bra. Istället för att vara avkopplade är väl alltför många inihelvete påkopplade med sladdar från dator, iPhone och allehanda andra apparater instuckna rakt in i hjärnbarken. Allt sannolikt för att i tider där vår regering Reinfeldt lagstiftat om utökad möjlighet att använda korta och på varandra staplade visstidsanställningar av nödtvång behöva visa sin arbetsgivare att man ständigt är på det sk hugget. Ringer arbetsgivaren skall man svara redan innan första signalen klingat av. Även under semestern. En och annan är kanske påkopplad av andra skäl – slippa prata med barn och hustru t.ex.

Andra tycks tillbringa dagar och nätter på brädgårdar och fara hem med lass efter lass med timmer, spikar, sågar, hyvlar, rubankar, plåster, öronskydd mm för att sedan till grannarnas förtret spika ihop t.ex. en ny altan. Den som sedan knirrar när man går på den och som dessvärre också lutar oroväckande in mot husgrunden. Möglet i källaren bidar sin tid. Att det är synd om människan visste redan allas vår August.

Din granne? Eller du själv?

Men fortfarande är vi ett antal överlevare som skiter i de flesta krav andra ställer på semestern och gör helt som vi själva vill. Och – nota bene – även som den snälle lagstiftaren vill. Vi verkligen vilar och rekreerar oss. Har datorn avkopplad, vinet på kylning, hängmattan upphängd. Vi tittar snällt och omtänksamt på hustru och barn. Och pratar dessutom med dom! Går – om än förstås påklädd på överkroppen men föralldel med nedhasade socker på fötterna – på den varma sanden medan andra, gammal såväl som ung, halvnakna doppar sig i havet och bränner sig i solen. Grillen har vi ständigt varm (och förstås med höga uppflammande lågor). Den goa korven från Boarp är inköpt liksom laxen och naturligtvis Bjärepotatisen. Det är fanimej så att solen lyser såväl ute som inne. Och dessutom i själ och sinne. Eller hur det nu står i visan.

Blir det alltför stillsamt cyklar man en stund. Sker detta i det vackra Skåne kan turen t.ex. gå till Båstad för att innan man ger sig i kast med den brinnjävliga backe som märkligt nog kallas Italienska vägen vila lite på det trädgårdskafé som Bjäre bokhandel driver under sommaren och då äta en kolesterolrik kaka. Nu finns det för all del mycket annat att hoja iväg till. Men backigt är det alltid. Den som tror att Skåne är platt som en pannkaka tillhör dem som fostrat de barn som nu drar ner vårt resultat i Pisa-undersökningen. Skulle jag tro.

(Utanför bokhandeln sitter förresten under tennisveckorna – dvs. de två veckor då välavlönade damer och herrar spelar tennis på dagtid och bortskämda småpojkar vaskar champagne på innestället Peppes Bodega under nattetid – tennisoraklet Björn Hellberg ensam och vilsen och försöker locka till köp och signering av sin senaste deckare. Det ser ut att gå sådär. Men många tycks ta selfies med honom. Han ler avmätt men vänligt.).

Men man kan också pensionärscykla lite. Och då med fördel i Frankrike och varför inte mellan Rennes och St Malo. Bo på hotell, få packningen körd mellan hotellen och det enda man behöver bry sig om är att hitta rätt mellan dessa, äta och dricka förhållandevis sunt under dagen och sedan äta och dricka direkt osunt på kvällen. Det är livet på en pinne. Motionera och gå ner i vikt får man göra en annan gång.

Sen åker man, efter en avslutande sejour i Paris med bl.a. middag på (numera turistfällan) La Coupole , utvilad och fin hem igen. Dock inte heller denna gång med en äkta fransk basker på huvudet. A-M är lycklig över detta. Själv gråter jag stillsamt. Men det är ju som bekant så i livet – man får ta sina smällar som man. (På La Coupole kan man, inom parentes, äta den rätt som den nu avdöde presidenten Mitterrand åt där som sin sista måltid. Det var lammgryta i curry och, säger L, en entré på en rar liten utrotningshotad fågel vid namn ortolansparv. Fågelentrén fanns inte på meny denna gång, men däremot lammgrytan. A-M vågade sig på den, men överlevde lyckligtvis. Därav lär man sig att undvika ortolansparvar ...).

Mitterrand på väg mot den sista måltiden. Ortolansparven avvaktar.

Som ni förstår, kära kamrater, systrar och bröder, pratar jag alltså om min egen semester. Trots att jag, som tärande ålderspensionär, har det stora nöjet att under andras surt förvärvade semesterveckor bara följa med som observatör och då erinra mig de tider som varit – dvs. att man inom sig bär den gnagande vissheten att ledighetens dagar har ett slut.

Så tack A-M, L, L, H, E, A, L, M för att nu inte tala om alla barn och barnbarn med vidhängande pojkar och flickor och div andra gäster. Många vore vi … (En särskild tanke går förstås till lilla Stella).

Men men men. Utöver allt detta ätande, drickande och cyklande skall ju också själen ha sitt. Då räcker DN:s under sommaren allt tunnare – och dessutom allt umbärligare - kulturbilaga inte långt. Det finns då dom – har jag läst – som under sommaren arbetar sig i igenom Proust. Heder åt dessa! Själv föredrar jag just då lite mer lättuggat. Litteratur som ungefär motsvarar den goa korven från Boarp – lättuggat och lättsmält, således, och därmed kanske inte något som vare sig Socialstyrelsens kultursektion, Kulturrådet eller ens vår värderade kulturminister (vem vågar väcka henne och fråga?) skulle rekommendera, men väl hennes chef statsministern. Deckare alltså. Om än inte bara.

Här ett axplock av sommarens läsning.

Bibeln. Inköpt på Mäsinge marknad i helfranskt band med alla tre sidorna förgyllda. En raritet. Trots detta kostade den, tillsammans med bl.a. en kokbok, en Maria Lang och en handfull gamla Fantomen, Lilla Fridolf och Kalle Anka, bara fem bagis. Översättningen gillad och stadfäst av konungen år 1917 och utgiven av de förenade bibelsällskapen 1945. I stort, vill jag påstå, oläst. Dock har en uttråkad kyrkobesökare eller konfirmand med rödpenna fyllt i de tomma, runda delarna av bokstäverna ö, a, o, e, o och e i den första rubrik vederbörande mötte när boken slogs upp, dvs. Första Moseboken. Själv tappade jag en jordgubbe på det vackra skinnbandets baksida. Oläst således när jag köpte den och fortfarande oläst. Men den fyller sin plats i bokhyllan bredvid min konfirmationsbibel och Bibel 2000. Som övertygad ateist har jag därmed tre biblar i min ägo. Säkert många fler än den vanlige kyrkobesökaren, gissar jag.

Levande svensk dikt, i urval av Sven Selander och i sin sjätte omarbetade upplaga utgiven 1964. Inköpt på Grevie loppmarknad för 10 riksdaler. Välläst trots sina 555 sidor. Nu dessutom välgenombläddrad. Och vad ser jag då om inte bl.a. Mikael Lybeck (1864 – 1925) och hans ständigt aktuella Dödsfången:

___

Jordens bebyggare, Jordens män

glöda av hat och förblöda, föröda

blint varann, medan kvinnorna föda

nya liknande släkten åt den.

___

Andra andningen av Sofie Sarenbrant. Handlar om ett fiktivt lopp i Stockholms Marathon med de för en deckare alltför vanliga ingredienserna, dvs. lite äktenskapsproblem, lite antydd otillåten kärlek, lite antydd sex, lite antydd nakenhet, lite trådar utslängda här och där för att läsaren skall kunna känna sig intelligent alt orka fortsätta läsningen, lite familjeanspänningar, lite utflippad amatördeckeri, lite konflikter på jobbet för den flitiga och duktiga polisen Emma Sköld och så naturligtvis mord. Här blir det bara två eller möjligen tre. Storyn är inte alls dumt tänkt och ganska väl genomförd. Men språket är lika illa som i en dålig högstadieuppsats. Att Sarenbrant tydligen säljer bra är naturligtvis glädjande för henne och förlaget. Men för många av oss andra mest förvånande. Jag ger Andra andningen två stars av fem.

Medan mörkret faller av Anna Lihammer. Lihammer är arkeolog och forskare och disputerade 2007 med en prisbelönad avhandling som är en ”landskapsarkeologisk analyserande dekonstruktion av bilden av den danska statsbildningen ”. (Vad fint det låter …). Efter det, och utöver fortsatta vetenskapliga arbeten, har Lihammer också publicerat två populärvetenskapliga böcker varav Vikingatidens härskare, som intressant nog har ett kvinnligt perspektiv, utsågs till årets bok om svensk historia 2012. Nu har hon också gett ut kriminalromanen Medan mörkret faller. Den är inte särskilt bra. Lihammer tycks ha begått samma misstag som andra skrivkunniga och säkert ambitiösa personer som har en önskan att publicera sig i romanform ofta gör, dvs. att tro att det är enkelt att skriva en deckare. Det är det inte. Hon skriver här om 1930-talets akademiska Sverige och de tankar om bl.a. rasbiologi, skallmätning och steriliseringslagar som diskuterades då. Här är Lihammer som historiker på sin mammas gata och ger en både skrämmande, korrekt och tydlig beskrivning kring detta som vid den tiden, till följd av tidens samhällsklimat, florerade på sina håll. Men det behövs mer för att skriva en bra deckare. Jag tycker att romanbygget haltar – själva intrigen är inte helt trovärdig, miljöbeskrivningen ganska medioker och personbeskrivningarna direkt dåliga liksom oftast dialogerna. Den manliga polisens, han heter märkligt nog kommissarie Hell, återkommande antydda hemligheter visar sig till slut vara ganska banala. Romanens kvinnor, inte minst den kvinnliga huvudpersonen polissystern Maria Gustavsson, beskrivs mest som undfallande osäkra våp. Men Maria gaskar något överraskande upp sig i slutet av boken och är faktiskt också den som kommer kriminalgåtans lösning på spåren. Sen finns det ett mycket diskret antytt lesbiskt anslag mellan Maria och en kvinnlig läkare som bara rinner ut i sanden. När själva kriminalgåtan är löst, så kommer ytterligare ett mord som – herregud! - är så osannolik att kommissarie Hell och polissyster Gustafsson kommer att lösa det på fem röda om/när liket av X så småningom flyter upp ur Stockholms ström. Jag tror i och för sig att Lihammer kan bättre, men jag ger boken - trots det ovanliga och intressanta ämnesvalet - bara två stars av fem.

Hells Angels. En sällsam och skrämmande legend av Hunter S. Thompson. Thompson var en hyllad och nyskapande amerikansk författare och journalist som bara blev 68 år när han dog för egen hand 2005. Han levde hårt och intensivt med mycket arbete och mycket droger av olika slag och sökte sig inte sällan till miljöer där andra levde på samma sätt. Boken är ett bra exempel på detta. Thompson följer Hells Angels under en ganska lång period i både deras gråa tristessfyllda och bokstavligt talat skitiga vardag och i de medialt uppmärksammade härjningarna. Han beskriver deras kriminalitet, deras sprit- och sexorgier och deras liv fyllt av oprovocerat våld och sexuella övergrepp på både egna och andras kvinnor på ett sätt som gör att det står helt klart inte bara att medlemmarna i Angels inte precis var de vassaste knivarna i lådan – förutom kanske ledargarnityret – utan också att de levde på ett sätt som gjorde att de på sina glänsande och trimmade Harley-Davidson i maxfart rusade rakt in i livets återvändsgränd. Utan hjälm. Åtminstone i USA i slutet av 1960-talet, som är den period Thompsons bok handlar om. Jag ger boken fyra stars av fem.

Hunter S. i fin form ...

Romträsket (The Rum Diary) av Hunter S. Thompson. Till skillnad från Angelsboken är Romträsket en roman, även om böckerna har en hel del gemensamt. Här möter vi ett antal rastlösa och rotlösa journalister som arbetar på en engelskspråkig tidning i San Juan. Deras liv är hårt – tillvaron är osäker, alkoholen flödar, korruption och fattigdom präglar livet. Vänskapen mellan männen är lika skör och bräcklig som deras kärlek till sina kvinnor. Allt kan offras. Kvar blir till slut bara insikten att livet fortsätter – men någon annanstans längre bort efter ytterligare ett uppbrott. Jag ger Romträsket fem stars av fem.

Fallet Vincent Franke, Den enögda kaninen och Den osynlige mannen från Salem av Christer Carlsson. Deckarsverige är som bekant befolkad till övermått av sk drottningar, deckardrottningar närmare bestämt. Någon deckarkung har jag ännu inte sett till. Och tur är väl det det. Att utnämna ett antal kvinnliga författare till drottningar är ju inget annat än ett försök från journalister att nedvärdera deras arbete genom att klistra egendomliga etiketter på dem och deras verk. Många av dessa författare är ju dessutom tämligen mediokra och snabblästa, vilket ju gör att drottningetiketten dessutom lyser tämligen illa i (mina) känsliga läsögon. Christer Carlsson, kriminolog och författare, är alla dessa drottningars raka motsats. Han slår inte bara dem utan också de flesta andra svenska både manliga och kvinnliga deckarförfattare med hästlängder genom intressanta ämnesval, god kännedom om de miljöer han skildrar och ett språk som det är inte bara lätt utan också en glädje att läsa. Ämnesvalen är däremot vare sig lätta eller särskilt glädjefyllda. Men samtliga de tre böcker han hittills gett ut kan rekommenderas. Två finns i pocket. Jag ger dem alla tre stars av fem. Kanske dock med ett extra litet plus för Fallet Vincent Franke.

Skuggpojken av Carl-Johan Vallgren, när han skriver som Lucifer. Lucifer betyder på latin ljusbärare eller ljusbringare, men har kapats av kristendomen och efter att först varit namnet på den ängel som ansågs stå gud närmast senare – då Lucifer gjorde uppror mot gud - blivit synonymt med satan själv. I sanning märkligt. Märkligt är också varför den utmärkte Vallgren behöver en slags offentlig och av alla känd pseudonym när han skriver thrillers. Menar han att han då är latinets ljusbärare, den bästa av änglar eller självaste Belsebub? Vem vet? Själv tror jag att han genom pseudonymen möjligen vill markera att han som thrillerförfattare doppat pennan i askan efter alla oss syndare som den gode allsmäktige guden i sin vishet låtit kasta ner i det brinnande Gehenna. Men han lurar ju förstås oss inte. Det är samma Vallgren som behärskar ett romanbygge med person- och miljöbeskrivningar, som får ihop en sammanhållen story och har samma språkbegåvning även nu när han kallar sig Lucifer. Så endast fan själv vet vad han menar med sitt namnbyte. Men Vallgren har trots sina kvaliteter som författare delvis gått i samma fälla som andra bra romanförfattare som ger sig in i deckargenren. Det verkar som han kan ha föreställt sig att det är så mycket enklare att skriva en thriller. Men så är det alltså inte. Här vill han lite för mycket, vill pressa in lite för många komponenter i sin story och begår också deckarförfattarens dödssynd när han för romanbyggets skull både en och två gånger måste föra in osannolika inslag för att romanen skall kunna föras vidare och/eller hjälten klara sig. Men den är ändå bra. Han får väl inget nytt Augustpris för just den här boken, men hur många får det? Det är väl bara P O Enquist som kan räkna med det efter varje ny bok. Eller åtminstone att bli nominerad. Jag gav Skuggpojken tre stars av fem. Och tror att nästa thriller som Lucifer blir ytterligare lite bättre.

Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin. Många av oss känner Sjölin som den välkammade och manuskortbundne programledaren för Babel. Vi ser alla framför oss hur han ler vackert medan de mandelbruna ögonen irrar mellan intervjupersonen och manuskortet. Men hur många känner honom som romanförfattare? Sannolikt inte många. Min personliga uppfattning är att han och Gösta Oswald står i en klass för sig när det gäller genren överskattade och svår- alt obegripliga författare. Jag drog då en suck av lättnad när han gav ut sin senaste bok i eget namn, nämligen Världens sista bok. Äntligen är det över, tänkte jag. Men det var det inte. Också han har tillsammans med Jerker Virdborg gett sig in i pseudonymbranschen och de planerar att som signaturen Michael Mortimer ge ut en serie om sex böcker. Dråpliga ska de visst vara. Bara de låter ju avskräckande. Två har hittills kommit ut. Har jag hört. Men inte läst. Läst har jag däremot gjort Alla vill bara gå hem, som är en novell från Novellix av Sjölin i alldeles eget namn. Och den är inte så dum. Jag tror man kan säga att det är en slags surrealistisk dystopi förklädd i en humoristisk narrkåpa och som sätter Kristdemokraternas bild av familjens eviga, och av gud garanterade, bestående lycka i lätt gungning. Dessutom finns där lite allmän kritik av de sakernas tillstånd som skapats av mr Reinfeldt: ”Vi gjorde ta mig fan allt för er! Vi sålde järnvägen, sålde telefontrådarna, bostadsbolagen, skolorna, förskolorna, kraftverken för vi önskade så innerligt att få se er stråla den där dagen när ni tog steget från grevé till gruyère. Vi var oerhört stolta, sen ville vi ha mer tid för familjen så vi gick lite tidigare”.Rent språkligt är han sig lik, Sjölin. Bra ibland, manieristisk ibland, obegriplig i bland. Men kanske är han på väg tillbaka som författare. Vem vet. Jag ger i vart fall Alla vill bara gå hem fyra stars av fem.

Mandelögd rabulist som ångrat sig?

En rasande eld av Anders Norman. ”Sällan har jag läst en så välskriven romandebut som denna. … Det här är framförallt en enormt bra roman, med skickligt orkestrerad dramaturgi, rikt språk och extremt trovärdiga människor” läser jag på baksidan av boken att DN tycker. ” … spännande, skrämmande och inte minst härligt välskriven” tycker Skånska Dagbladet. Det lät ju bra tyckte jag, så boken åkte ner i semesterväskan. Och där borde den fått stanna. Jag orkade helt enkelt inte med den. Det var kanske det där med ”skickligt orkestrerad dramaturgi”. Vad vet jag. Men något fel är det ju när jag hela tiden villar bort mig, tappar boken, somnar till och får börja om från början. Kanske var det helt enkelt bara solen och värmen. Sorry, mr Norman. Bättre lycka nästa sommar kanske.

För nu får det fanimej vara slut på deckare, thrillers, spänningsromaner eller vad de nu kallar sig på ett bra tag. Och sommaren är ju slut också …

Nu är den stolta vår utsprungen,

den vår de svage kalla höst.

Nu blommar heden röd av ljungen

och vitt av liljor älvens bröst.

Nu är den sista visan sjungen

av sommarens kvinnligt veka röst.

Och Karlfeldt ryter ”Vafalls! Tönt!”

När resten av dikten jag glömt.

(Och inte ens kan rimma ...)

Men varför har jag nu skrivit denna långa drapa som dessutom bara delvis handlar om delar av min sommarläsning. Ja, det kan man verkligen fråga sig. Det var ju knappt jag själv orkade läsa igenom den när jag skrivit klart, vilket dock var nödvändigt med tanke på alla stavfelen …

I fortsättningen får det bli korta(re) inlägg. Promise.  

RESPONS och HUMTANK - vad är detta?

Vi är många som tycker att humaniora har varit ett eftersatt område i den allmänna diskussionen. Självklart produceras mycket av värde inom de olika humanistiska fakulteterna på våra universitet – märkligt vore det ju annars – men det stannar i alltför stor utsträckning där. Alltför sällan får vi som nu är utanför den akademiska sfären och bara är vanliga tidnings- och för den delen bokläsare veta något om vad som tänks och skrivs. Det är trist. Det är väl i stort sett bara mörkmännen i Svenskt Näringsliv som tycker detta är en god ordning.

Men på senare tid har det börjar ske saker. Tidskriften Respons – ”recensionstidskrift för humaniora och samhällsvetenskap” - har börjat ges ut på privat initiativ och blivit alltmer oumbärlig. Här kan vi läsa recensioner av aktuella böcker och inte – som fallet oftast är om de överhuvudtaget nämns i dagspressen – månads- eller årsvis efter att de kommit ut. Perspektivet i tidningen är brett och tvärvetenskapligt. Gå in på tidskriftens hemsida eller köp det senaste numret på Pressbyrån så förstår du direkt. Den finns naturligtvis också på Facebook.

Ett annat initiativ är bildandet av Humtank. Dekanerna vid tolv humanistiska fakulteter har skapat denna sk. tankesmedja och man vill med den bygga en bro mellan akademin och allmänheten och visa på nödvändigheten av humaniorans betydelse för – vadå? - jo samhällsutvecklingen! Underbart och fantastiskt. Detta tänker man göra på lite olika sätt. Bland annat ska man resa sig från sitt skrivbord och ge sig in i samhällsdebatten och skapa opinion för att ”främja värdet av humanistisk kunskap och kompetens”. Humtank är nybildad och vi får väl se vad som händer. Man har i vart fall en hemsida och finns i tidens anda också på Facebook. På Respons´ hemsida finns en avsiktsförklaring från Humtank.

Det finns all anledning att vara optimistisk.

Numera har man dörren lite på glänt ... 

Varför inte lyssna på Benny Anderssons Orkester – De ljuva drömmarnas orkester

Datakraschläsning.

Nu har det hänt också mig – datorn har kraschat och ingen backup hade jag. Mina skrivna dokument är det väl ingen fara med. De kan fara omkring i cyberrymden eller ligga inbrända i hårddisken. Det gör mig inget. Värre är det med mina foton. Där kan jag inte bli annat än förbannad på mig själv att jag inte hade någon form av backup.

Detta hände sig för ett par tre veckor sedan. Så efter ett par dagar iväg med den kloke datakunnige storsonen mr F till Elgiganten för ett samtal med en säljare som snabbt begrep att jag inget begrep och som därför förde ett samtal med mr F över mitt huvud. Lika bra var väl det. Hem kom jag hursomhelst med en PC av slimmad modell och med - enligt uppgift – allsköns nödvändiga program inladdade (eller vad det nu heter på datorspråk). Det skulle bara vara att sätta sig vid skrivbordet och börja arbeta.

Vist visst. Koppla datorn till vårt interna nätverk klarade jag av efter ett visst besvär. Jag kunde därför till min lättnad betala mina räkningar och också gå ut på det sk nätet. Men sen tog det stopp – backupfunktionen fungerade inte, jag hittade inte Word version 8 som jag köpt för dyra pengar, jag … ja, jag ska inte trötta er med alla av mig uppfattade problem. Men de voro legio.

Men NU. Efter tålmodig undervisning av mr F fungerar det någorlunda för mig. De stora penseldragen kan jag – hoppas jag! - klara av. Finliret kommer efterhand, tröstar mr F mig med. Vi får väl se.

Så två tips från coachen: 1)ska ni handla datorer ta hjälp av er alldeles egen mr F 2)vill ni ha problem, så handla gärna er nya dator på Elgiganten.

Men har jag läst något sen sist då? Jodå. Bland annat följande:

Tidskriften Sjukhusläkaren, nr 3 2014, som är Sveriges bäste tidskrift/tidning för sjukvårdsfrågor. Får ni den inte i brevlådan, så finns den säkert på biblioteket. Om inte, så begär att man ska köpa in den.

Tidskriften Respons, nr 2 2014, ”recensionstidskrift för humaniora och samhällsvetenskap”. Som vanligt fullmatad och oumbärlig. Själv fäste jag mig denna gång särskilt vid tre recensioner av böcker som ger olika perspektiv på vinster i vården och temat om vad man kallar ”den nya selfieskheten”

Tidskriften Fyrahundrafemtio nr 2 2014 - ”Sveriges nya bokmagasin”. Boken och författarna står i centrum i välskrivna och intressanta både korta notiser och längre reportage. Och inte en enda bild på chefredaktören, till skillnad från den glansiga och allt ointressantare Vi läser.

Tidskriften Filter, april & maj samt juni & juli 2014, som jag efter flera års läsning nu tar farväl av efter den skandalösa artikeln om familjen Eklund. Och redaktionens efterföljande kommentar gjorde bara ont värre.

Tidskriften Granta nr 3, ”arena för nya litteratur”. Temat för detta nummer är Jakt – även om jag inte kan läsa ut det ur alla de bidrag som finns med; men vad gör det så länge allt är läsvärt.

Men inga böcker då? Jodå. Jag läser just nu John Williams Stoner och ser i förordet att Hemingway tydligen brukade använda sig en en egenpåhittad sk sexordsprincip när han tyckte till om böcker. Om Stoner skrev han då ”Litteraturälskande bondpojke gifter sig. Uthärdar. Dör”. Nu tycker jag nog att den gode Hemingway missat en del om boken i just det omdömet, men det återkommer jag till när jag läst färdigt boken.

Man med principer

Men med sexordsprincipen skriver jag följande om ett par av böckerna jag läst:

Torgny Lindgrens Klingsor: Om skapandets tvång och kärlekens nödvändighet. (fem stars av fem)

Arne Dahls Sista paret ut: Skurkarna dör. Hjältarna segrar. Läsaren sover. (två stars av fem)

Samir Saids Väldigt sällan fin: Överlever Noha traditionens hårda strupgrepp? Kanske. (fyra stars av fem)

Gammal man. Ny frisyr. 

Martina Montelius - Främlingsleguanen.

Främlingsleguanen är Martina Montelius´ debutbok och den har i de recensioner jag läst hyllats i alla upptänkliga tonarter. Så det är ju klart att en stackars yngling måste tro att den är bra. Så jag köper den. Läser den. Och ångrar mig sedan, då det finns så mycket annat oläst som helt enkelt måste vara bättre.

Först som sist: leguaner finns, främlingsleguaner däremot icke. Leguanerna tillhör riket djur, stam ryggsträngsdjur, understam ryggradsdjur, klass kräldjur, underklass diapsider, ordning fjällbärande kräldjur, underordning ödlor, infraordning iguania och familj leguaner/iguanidae. Familjen leguaner delas in i åtta recenta och tre utdöda släkten. Leguanens naturliga miljö är tropiska regnskogar. Som husdjur – vilket märkligt nog blir allt vanligare – måste leguanen därför bo i ett terrarium med hög luftfuktighet och tillika med tillgång till värmelampa. Annars kan den inte smälta maten. Den äter bara växter och vissa frukter. Leguanen i fångenskap kräver därför en noga balanserad föda för att få ett friskt och sunt liv. Men då kan den å andra sidan bli upp till aderton år gammal och två meter lång och väga 10 kilo. Den överlever således sannolikt med råge det lilla barnets intresse för att ha ett gosedjur, efter att det av sina föräldrar har tjatat sig till denne leguan, och slängs därefter sannolikt – död eller levande – så småningom i soporna. Nu vet vi det.

Främlingsleguanen finns således bara i Montelius fantasi. Där borde den fått stanna. Åtminstone när nu Montelius fick för sig att väva i en sådan i en roman. Kanske skulle hon gjort något annat av sin idé – för att du ska fortsätta läsa, bäste okände vän, bjuder jag på en häpnadsväckande, tänkvärd och nästan revolutionerande alternativ lösning längre ner. Håll i er!

I Främlingsleguanen möter vi det überintelligenta namn- och könlösa drygt fyraåriga barnet, som efter att ha rymt från dagis bor med sin leguan i familjens lägenhet. Föräldrarna – eller upphovsmännen som de kallas - är på kurort i Schwarzwald, eller möjligen på Affektivt centrum i Blomstermåla. Allehanda saker inträffar under romanens gilla gång; en del s.k. lustiga sådana, en del – från barnets horisont – säkert olustiga. Så vräks t.ex. barnet och leguanen och tas om hand av myndigheterna, men rymmer förstås och bosätter sig då i sin f.d. grannes lägenhet. Så dör – äntligen! – leguanen.  Upphovsmännen tycks i det läget höra av sig, men med det blir berättelsen så bisarr att jag inte riktigt fattar den. 

Men det behöver ju föralldel inte vara Montelius´ fel. 

Främlingsleguanen är en besvikelse. Montelius låter barnet, som är den som hela tiden kommer till tals och kommenterar händelsernas gång, både tänka och prata som om hen var vuxen. Detta tror väl Montelius är ett roande och lustigt grepp. Och så är det – på första sidans första stycke. Sedan blir det bara manierat. Det blir därför, åtminstone för mig, en aning tröttande att komma igenom de återstående 147 sidorna. Kritikerna tycker, som sagt, för all del annorlunda.

Vid läsningen undrade jag vem Montelius egentligen föreställde sig skulle läsa hennes bok. Barn? – nej. S.k. unga vuxna? – kanske, men de stackarna läser ju bara serietidningar. Vanliga litteraturintresserade? – ja, det får man väl anta och hoppas. Lättroade? – ja, absolut. De som tror sig höra Kristina Lugns röst vid läsningen? – omedvetet kanske; om man nu vet att fru Lugn är fru Montelius´ mamma. De som köper böcker för att ha dem liggandes framme på soffbordet för att framstå som lite hipp och hupp? – hoppas inte; men vad vet man. De som sett hennes pjäser och vet vad de får? – ja, det tror jag. Den zoologiskt intresserade? – inte omöjligt, men då går vederbörande på en s.k. nit. Den aningslösa presentköparen? – nej, det tror jag faktiskt inte. Kenneth Olausson? – ja, självklart; han läser lite för mycket och är dessutom lättlurad. Om än inte lättroad.

Om jag alltså är osäker på vilken läsekrets Montelius föreställde sig när hon skrev, så gäller det i minst lika hög grad vilken avsikt, eller syfte, hon kan ha haft med sin bok. Här vågar jag inte ens spekulera. Men hennes avsikt bör väl spänna mellan polerna att bara roa till att ha ett mer högstämt allegoriskt syfte. Varje läsare får väl efter eget gottfinnande eller förmåga placera boken någonstans mellan dessa poler. Jag står själv vill i den frågan.

Men en sak är jag ganska så säker på. Och det är att Främlingsleguanen borde kunnat passa utmärkt som en renodlad illustrerad barnbok. Med bibehållen grundhistoria, men med en hårdhänt och ömsint redigering av en redaktör som har både fasta och mjuka nypor och pengar nog att anlita en etablerad och duktig illustratör, tror jag att åtskilliga både barn och föräldrar skulle uppskattat bokens story. Trots det något bisarra slutet – eller: Inte minst därför att den slutar som den gör; jag menar att alltid kan det roa någon och säkert oroa desto fler.

En sak är i vart fall säker. Ingen – vare sig barn eller förälder – kommer att känna någon lockelse att skaffa en leguan efter att ha läst en sådan barnbok.

Svenska Dagbladets recension av boken hade rubriken ”En hemsk och ljuvlig debutroman”. Själv nöjer jag mig med att konstatera att Främlingsleguanen är ”En debutroman”. Jag gav den tre stars av fem i betyg.

Förlag: Atlas; Utgivningsår: 2013; ISBN: 9789173894432

Varför inte nu lyssna på Greta Keller – Lazy Afternoon

Torgny Lindgren - Klingsor.

Torgny Lindgren har efterhand mutat in ett alldeles eget speciellt område i den svenska litteraturen. Han uppfattas väl av många – hur många vet inte jag, även om läsekretsen numera är stor - som den intelligente, lätt ironiske och lite klurige mannen som med ett eget språkbruk och med en samtidigt både pregnant och flödande fantasifullhet skriver om människor och händelser i det inre av Västerbotten, i såväl relativ nutid som mer historisk tid. Och nästan alltid med en bottenplatta av religiositet, vänskap mellan människor, hat mellan människor, kärlek såväl som ondska och medmänsklighet.

Han kan läsas på olika sätt – på ytan som bara den klurige mannen, men med de lite bättre läsglasögon på också som en intellektuell och tänkande man som vill ge sina läsare en upplevelse också av annat slag. Det är med dessa hornbågade på som Lindgrens mångtydighet som författare och stilist blir tydliga, och vi kan se att hans berättelser ofta består av tunt skivade skikt som lagrats på varandra, vart och ett viktiga för berättelsen. Men man kan läsa honom som man vill och orkar.

Vägen till både språk och ämnesväl har varit ganska lång för Lindgren. Det är nästan 20 år från debuten som lyriker och till de böcker som gett honom hans stora läsekrets både här hemma och internationellt. Däremellan finns förstås också andra läsvärda böcker, t.ex. novellsamlingen ”Skolbagateller medan jag försökte skriva till mina överordnade” och romanen ”Brännvinsfursten”.

Men nog är det från ”Ormens väg på hälleberget” och framåt som Torgny Lindgren blir Torgny Lindgren? Och fortfarande är.

Lindgren är nu 75 år och, som han beskrev sig själv i en intervju i Dagens Nyheter härförleden, ”gammal, trött och lite sjuk”. Om detta vet jag i och för sig inget, men särdeles gammal är han ju inte, trött kan man väl knappast vara om man kan få ihop en roman på nästan 200 sidor och om han skulle vara ”lite sjuk”, så verkar det vara något övergående. Lite rökhosta kanske?

Den senaste boken heter Klingsor. Vi läser där om släkten Klingsor, dvs. ” … Gammklingsor, efter honom kom Nyklingsor, därefter Klingsor själv och slutligen Klingsor, målaren”. Det är om Klingsor, målaren boken handlar om. Han som efter att ha fått en närmast religiös upplevelse när han hittat ett av Gammklingsors grönskimrande snapsglas, som av honom ställts på en snedsågad granstubbe, sågad i strid med reglerna från Skogsbolaget, bestämmer sig för att han måste bli Konstnär. Detta glas spelar en avgörande roll i boken.

Exakt på vilket sätt får den intresserade faktiskt läsa själv – det är hursomhelst intressant, jag försäkrar, både glaset i sig och den betydelse det får. Men det mer omedelbara resultatet för Klingsor själv blir att han per korrespondens tar kurserna Teckning I-II och Målning I-II för att sedan möjligen göra en slags egen konstresa till kontinenten. Han lär sig eller lär sig inte dessförinnan både franska och tyska. Han går eller går inte på olika konstskolor. Men sant är i vart fall att han så småningom gifter sig med kvinnan som handlett honom på korrespondensinstitutet.

Nu – efter konstresan och sina konststudier - är han, menar han, Konstnär. Han målar och målar år efter år men bara stilleben, alla i formatet ”förtiåtta gånger tjugoåtta centimeter” . Porträtt kan han inte måla. Ett försök att måla Kockumskranen i Malmö blir ett misslyckande. Sannolikt, menar Klingsor, på grund av formatets begränsningar. Och det kan ju vara sant.

Men Klingsor är nu – i vart fall enligt egen uppfattning – Konstvärldens själva epicentrum. Men efter livets gilla gång och efter hans enda, men välbesökta, utställning i den gamla skolan i Avabäck och hustruns tragiska död i en bussolycka så dör han själv. Som vi alla så småningom. Men först har han försökt elda upp sina tavlor.

Och medan allt detta pågår i romanen – det är väl det som också kan kallas livet – läser vi om konst, metafysik, Higgspartikeln, det nämnda glasets både börda och plikt (ja, jag sa ju att ni skulle behöva läsa om detta glas själv!), mat och åter mat eller snarare fantasifulla grytor, oväntad vänskap och lika oväntad ovänskap och slutligen möjligen om ett mord.

Så kan det gå till i Lindgrens värld.

Jag gav Klingsor fyra stars av fem.

Förlag: Norstedts; Utgivningsår: 2014; ISBN: 978-91-1-305836-8

Varför inte nu lyssna på Dana Gillespie – Empty Bed Blues