Jan Guillou - Anteckningar från aftonsången.

Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou är, som bekant, en författare och journalist som uppnått den aktningsvärda åldern av 81 år. En ålder som faktiskt är ganska på pricken densamma som medelivsåldern för svenska män. Pensionsåldern är som bekant f.n. 67 år och har man inget vettigare för sig från pensionsdagen så kan man alltså räkna med att få sitta på en parkbänk i närmare 15 år och mata duvorna eller vad man nu gör när man sitter där.

Men Jan Guillou har i sanning haft vettigare saker för sig genom åren, dvs både före och efter den formella pensionsåldern. Om man bara tänker på de böcker han producerat ensam eller ibland tillsammans med en annan författare så är antalet räknat från debuten 1971vare sig mer eller mindre än femtiofem stycken, inkl. den senaste Anteckningar från aftonsången. Häpnadsväckande. Och då vet vi ju alla på ett ungefär allt vad han som mediepersonlighet gjort och fortfarande gör utöver sitt författarskap. Hur har mannen orkat, kan man undra.

Om man stannar ett ögonblick vid hans författarskap kan man ju tex nämna de tretton romanerna om Carl Hamilton, de fyra om Arn Magnusson och de tio som utgör romansviten Det stora århundrandet för att omfattningen och betydelsen av hans författarskap ska bli någorlunda tydlig. Jag menar att nämn någon annan svensk författare som har producerat tillnärmelsevis lika många böcker som blivit både lästa och omtyckta. Och för den delen omskrivna.

Jag menar inte att hans författarskap tillhör det som måste ingå som en viktig del av den svenska litteraturhistorien, men jag menar att det bör omnämnas med respekt. Lite konstigt tycker jag nog det är att han inte nämns med ett ord i Natur och Kulturs i övrigt utmärkta närmast tusensidiga – med två tättskrivna spalter på nästan varje sida - litteraturhistoria från 2021, som är den senaste jag läst, även om ambitionen där är att omfatta vare sig mer eller mindre än hela världens litteraturhistoria. Och där platsar väl trots allt inte mr G.  

Fast, i rättvisans namn, när jag nu bläddrat igenom tre andra lite äldre litteraturvetenskapliga verk med focus på Sverige som jag har i bokhyllan, så finns han ju där, om än inte nämnd i så värst positiva ordalag. Norstedts Litteraturhistoria i Sverige tycker sig kunna konstatera att böckerna om Carl Hamilton ”trots ett gravallvarligt utnyttjande av agentromanens allra enklaste klichéer och schabloner har … tvingat också en bildad läspublik på knä”. Göran Hägg tycker sig i Den svenska litteraturhistorien kunna konstatera att Hamiltonböckerna är ”muskel- och vapendyrkande berättelser” som blivit en kommersiell succé. Också Den svenska litteraturen under redaktörskap av Lönnroth m.fl. konstaterar att Hamiltonböckerna var ”dagsaktuella och samtidsdebatterande” och att de också ”fört med sig ett förnyat intresse för Guillous övriga produktion”. Och så blev det ju.

Men med detta sagt – naturligtvis är inte allt han skriver allt igenom bra. Hur ska man kunna begära det? Så menar jag tex att de tre senaste romanerna – Den som dödade helvetets änglar, Eventuellt uppsåt – att döda ortens änglar och den här nu aktuella Anteckningar från aftonsången – i och för sig mycket väl kan läsas en dag när man inte har något bättre för sig, men man kan alltså lika så bra låta bli. För både han själv och inte minst andra författare har skrivit bättre böcker som man kanske hellre kan ägna sin åt. Eller träffa barnbarnen.  

Jag tror också, men här kan jag förstås mycket väl ha fel, att Guillou själv ser de här tre böckerna som en slags pensionärsterapi. Orken finns inte, tänker jag mig att han tänker, att starta något nytt stort romanprojekt eller ens att skriva enskilda romaner som kräver tid, engagemang, förberedelsearbete och kanske rentav ett särskilt intresse så därför, tänker jag mig alltså att han tänker, sätter jag mig vid mitt skrivbord med min fina montblancpenna beredd och skriver mer för att få tiden att gå, men förstås ändå för att det ska bli så bra som möjligt. För enkelhetens skull låter jag två av mina forna hjältar Erik Ponti och Carl Hamilton spela huvudrollerna i böckerna. Alltid blir det något. Kanske rentav något någorlunda läsvärt om än inte, kanske han tänker, en ny Ondskan eller en ny Brobyggarna.  Och, kan jag meddela, det blev inte det – men ändå alltså något någorlunda läsvärt.

Nå. Men vad om Anteckningar från aftonsången? Kort sagt: den är inte en särdeles bra bok. Enligt förslagstexten på dess omslag ska den handla om våra svenska högerextremister som hotar, och för den delen mördar, kvinnliga journalister. Och det gör den ju för all del. Till viss del. Men mest tvingas vi läsa återkommande långrandiga avsnitt om hur Ponti tvingar sig igenom en text han skriver för SVT om slaget vid Svensksund där den svenska flottan år 1790 under Gustaf III till allmän förvåning lyckas besegra den ryska. Men även den i andra sammanhang återkommande KGB-historien tragglar han sig igenom också nu – hade han eller hade han inte ett samröre med KGB som han fick eller inte fick betalt för. Ja det är den nästan eviga frågan. Sanningen i denna affär vet väl bara Expressen allena. Fast Guillou för ju till ett antal rader i boken om affären.

Han vevar också på om annat ovidkommande. Men varför han försöker ta ära och heder av ett par aktuella kvinnliga författarkollegor – främst Lyra Ekström Lindbäck – fattar jag verkligen inte. Är gubben rädd för konkurrens om oss läsare? Eller vad är det fråga om. Gammal vanlig kvinnoskräck? Ja antagligen.

Och så plockar han i boken de evigt återkommande blommorna som han sätter i små vaser när hustrun kommer hem till honom på fredagarna från jobbet i stan. Säkert gläder det henne tänker jag. Men vi läsare blev ju trötta på detta blomsterplockande redan i den första av de nu aktuella tre böckerna.

Fast ibland glimtar det ju till – som när hans skriver om hur förlagen, dock inte hans eget förstås, kämpar om de få läsvärda svenska författare han menar finns och som själva eller genom den nya företeelsen litterära agenter köper upp löftena. Ja sådan är kapitalismen. Men det om något borde han ju veta det mesta om.

Men hursomhelst – sidorna i boken flyter på och minsann om vi inte i slutet av den får läsa om det som den tydligen egentligen skulle handla om – den svenska högerextremismen. Och den lyckas förstås Ponti och Hamilton, den senare boken igenom utrustad med ett stenansikte, besegra i grunden. Läsaren, och kanske det svenska folket, andas ut.

Och snipp snapp snut – så var boken slut. Och den får av ren välvilja tre stars av fem i läsbetyg. Fast en fråga återstår – hur kan hans hustru förläggaren, som enligt uppgift läser varenda rad han skriver, ha släppt igenom denna mindre goda bok. Se där ett stort mysterium. Ännu olöst. Skulle just denna fråga närma sig en lösning i nästa pensionärsbok av Guillou, så kommer jag nog inte att vara med som läsare kan jag avslöja. Sorgligt men sant. Fast möjligen ska "aftonsången" i romanens titel tolkas som ett litet dolt budskap till oss läsare. Vad vet man. 

 

Sven Olov Karlsson - Bygdedjuret

Augustpriset 2024 vanns som bekant av Tony Samuelsson för hans bok Kungen av Notstratien, vilket säkert kan vara välförtjänt. Men vad vet jag – boken står ännu och gonar sig i min bokhylla för oläst, viket också den samtidigt till priset nominerade Den första boken av Karolina Ramqvist gör. Men varför Bygdedjuret av Sven Olov Karlsson, som jag nu läst och gett fem stars av fem som mitt eget läsbetyg, inte ens var nominerad till detta vårt förnämsta litterära pris förvånar mig måste jag säga. Kanske, tänker jag, skulle den rent av kunnat kammat hem priset. Kanske, men om sådant vet man ju inget. Men min förvåning för den uteblivna nomineringen delas säkert av alla de som köpt, läst och uppskattat denna starka och rika och dessutom omfångsrika roman. Vilket är en hel del enligt min bokhandlare. Nå, nog om det.

”Var inte rädd. Det är en solskenshistoria”. Så inleder Sven Olof Karlsson sin roman eller, om man vill se det så, sin autofiktiva berättelse som går från livet på gården i Västmanland där han lever och växer upp med sin hårt arbetande pappa, sin alltmer tröttkörda mamma och sin, måste man väl säga, något excentriske lillebror och fram till ett liv som framgångsrik författare. Det tar sina år och livet går väl under tiden både upp och ner, inte minst under de år han söker sig fram efter en kärlek och dessutom lider av obehandlad epilepsi. Men vem av oss har inte haft tider då man undrat vad som skulle ske med livet och vilken väg det skulle ta. Och vem av oss har inte, som också Karlsson till slut, funnit både rätt kurs i tillvaron och fått en stor familj och älskad kvinna vid sin sida. Jag känner i vart fall en.  

Men nog om det. Fast om lillebror kan man ju tillägga att han långt efter att Bygdedjuret publicerats dött i, tror jag det var, en hjärtinfarkt. Denna lillebror som trots en otvetydig intelligens, mer eller mindre ändå kom att hamna i en inlärd hjälplöshet och fetma samtidigt som Karlsson själv kom att plågas av ett ganska så påtagligt lutheranskt ansvarstagande för sig själv och både sin gamla och senare sin kommande nya familj. Och dessutom för den alltmer slitna föräldragården. (Så Karlsson är nu den som, efter att också föräldrarna tidigare dött, ensam bär sina och familjens minnen.)  

Detta ansvarstagande tog sig olika uttryck men inte minst i att han ständigt arbetade för att han och familjen kort sagt behövde pengar. Först under många år som verkstadsarbetare och undersköterska men efterhand mer och mer som främst frilansande journalist, med den särskilda press detta innebar för att försöka etablera sig som sådan och kunna försörja sig, samtidigt som han prövar sig fram för att försöka skriva litterära berättelser vilket ju är det han egentligen vill, dvs att kunna publicera sig som författare. Och det kan han ju till slut, även om vägen dit är lång och alls inte lätt. Det räcker inte, skriver han i Bygdedjuret, att vara kreativ. Men måste också vara enveten utav helvete. Lätt sagt, tänker jag, men hur orkar man. Hur orkar man när livet trycker på, när de egna och föräldrarnas räkningar hopar sig och vägen framåt tycks som stenbelagd med mer eller mindre grusade förhoppningar. Ja, hur orkar man då hålla fast i sin livsdröm?

Eller som han skriver: ”Via oräkneliga arbetstimmar filar författaren ner sina unika och oväntade minnen till ett projekt, en pitch, till en roman, ett parodiskt ynkligt royaltybesked, en rad i verksförteckningen, ett reapris, en lunta i tvättstugans byteshylla. Det är idioti. Men till slut ens levebröd”.  Fast ibland, och under ganska så lång tid, föreställer jag mig, känns det nog som att framtiden ändå bredde ut sig framför honom som tom på det mesta, tex sådant som planer, möjligheter och inte minst hopp.

Och ändå, ändå kommer han – förstås - att producera sig. Hittills, om jag räknat rätt, räknat från 2003 med tre romaner, två novellsamlingar, tre reportageböcker och så nu Bygdedjuret, den fjärde romanen.  Han har, vilket är ganska så unikt, blivit nominerad till Augustpriset två gånger - för årets skönlitterära bok för romanen Porslinsfasaderna från 2013 och för årets fackbok för reportageboken Brandvakten från 2017. Vad ska man säga om detta? Annat än att det är imponerande.

Ett bygdedjur, undrar kanske någon, vad är det. Om tydligen inte den norska benämningen på jantelagen. Ni vet det där att man inte ska tro att man är något, inte sticka ut, vara återhållsam, inte ta ställning men naturligtvis vara beredd att sticka kniven i ryggen på sin medmänniska om man tycket att det skulle passa sig. Alltså egentligen det som är raka motsatsen, menar jag, till vad Karlssons romanfigur är och gör. Men kanske inte hans grannar.

 

Måns Wadensjö - ABC-staden.

Vad hittar jag i bokhyllan för oläst mellan Wole Soyinka (Mannen dog) och Jeanette Winterson (Skymningsporten) om inte ABC-staden av Måns Wadensjö. Där har den stått och gonat sig en bra tid – den kom ut redan år 2011. Men nu är den äntligen läst. Innan dess har jag av honom för nu ett bra tag sedan bara läst Förlossningen och det var en riktigt bra och läsvärd bok som verkligen kan rekommenderas. Han fick ju också det välrenommerade Katapultpriset för den. Nu ser jag på Wikipedia att Wadensjö kommit ut med ytterligare två böcker (Människor i Solna 2016 och Monopolet 2019, den förra en uppväxtskildring och den senare med arbetsplatsen Systembolaget i focus; allt enligt Wikipedia). Alla fyra böckerna finns på bokborsen.se för den som ev. skulle vara intresserad. Jag har kollat. Och beställt för den delen. 

 

Nå. Men vad om ABC-staden, dvs inte boken utan det som kallas just så? Ja, det är – eller kanske i första hand har varit - ett begrepp inom stadsplaneringen och står för arbete, bostad, centrum. Hårdraget skulle tydligen den stackare som bodde i ett sådant område inte behöva röra sig bortom denna ABC-stad - allt skulle finnas där, allt från BVC till begravningsentreprenören. Nu finns det tydligen bara två sådana mer renodlade områden kvar, nämligen Vällingby (invigd 1954) och Farsta (invigd 1960), båda utmed Stockholms tunnelbana och den s.k. gröna linjen. Den andlige fadern till båda var Stockholms dåvarande stadsplanedirektör Sven Markelius. Läser jag mig till i boken med just namnet ABC-staden.

Mycket – lite för mycket, menar jag – i boken handlar om denne Markelius och hans tankegångar och hur det sedan i praktiken blev i hålan Vällingby – inget glöms; efter läsningen kan vi det mesta om tex vilket byggnadsmaterial som användes och när, och för den delen hur, fontänerna på torget sprutar.

Men allt blev kanske ändå inte så helt lyckat i ABC-staden Vällingby kan man väl påstå så här i efterhand. Menar åtminstone både Wadensjö och jag. Wadensjö går grundligt till väga när han kommer till denna slutsats. Jag gör det mer på känn eller på en höft eftersom jag under en period i livet bodde i ett radhusområde i närheten av Vällingby och inte så sällan var där för att handla både det ena och det andra – tex en Côtes-du-Rhône på Systembolaget, en roman eller två i bokhandeln och kanske tom en semla på konditoriet Pallas. Allt detta och mer därtill omnämnt i Wadensjös bok. Men aldrig såg jag någon stackare som irrade omkring i centrum och inte hittade ut till livet utanför ABC-staden.

Men det har tydligen Wadensjö gjort: ”Man kallade den första ABC-staden för Vällingby, och fast man kan leva hela sitt liv här utan att sakna någonting, kan man också gå omkring här i ett helt liv och känna att det är någonting som saknas”. 

Men man kan ju undra – är ABC-staden en roman eller en essä om stadsplanering och därtill med en gnutta folkhemshistoria? Det förra påstår Wadensjö och förlaget. Så då får man väl tro dem.

Och minsann om han inte utöver Markelius också skriver om en annan man – utan namn – och hans liv. Han bor inneboende i en liten bostad i det till Vällingby närliggande Grimsta, arbetar extra på Nummerupplysningens kontor, förälskar sig i en Anna, tappar henne, åker tunnelbana både hit och dit, träffar lite sporadiskt ett antal andra namngivna personer och lever väl sammantaget det lite spretiga liv unga lever och han tänker samtidigt på allahanda mer eller minde viktiga ting. Så värst kul verkar han nu inte ha det. Men allt detta gör ändå att boken är nog så intressant att läsa även om stadsplaneringsavsnitten i den känns väl långa.

För när jag nu tänker tillbaka på boken får jag nog ändå, trots vissa dubier under läsningens gång, medge att den kan vara värd ett läsbetyg på tre stars av fem i min egenhändiga betygsskala. Trots allt var det intressant att läsa om ABC-staden från ritbordet till inflyttning; och trots den något korta och också lite stolpiga beskrivningen av den namnlöse unge mannen och hans liv blev han väl till slut ändå lite intressant; och trots de enligt min mening lite för många utfyllnadsbeskrivningarna av saker utanför Vällingby – jag menar vem är intresserad av Solvalla flera mil från Vällingby där hästar springer runt runt en bana flera dar i veckan, ja inte jag och inte heller den namnlöse; och trots, värst av allt kanske, att jag inte riktigt förstår vad som är Wadensjös egentliga avsikt med boken - är det i huvudsak en essä om stadsbyggnad eller en roman. Eller både ock?

Men andra begriper bättre. Han har ändå fått ett stipendium ur Gerhard Bonniers stipendiefond för boken på inte mindre än 50 000 riksdaler. Kan Wadensjös flyhänta och välriktade penna spelat roll för det, månne? Antagligen.

 

 

  

Cecilia Hansson - Kafkalungan.

 Cecilia Hansson – ja, vem är det? Om inte en medelålders svensk författare med hittills åtta böcker – både lyrik och prosa - bakom sig, inkl. den nu aktuella Kafkalungan. Och sen förstås som de flesta andra kulturarbetare som inte, som vi pensionärer, kan räkna med att det stadigt flyter in pengar varje månad på kontot, flitig också på annat sätt. Hon bedriver journalistisk, hon översätter från tyska, hon är lektör och så arbetar hon av och till som s.k. skrivpedagog. Och säkert mer därtill. Stressigt måste det vara. Kanske utvecklande, jodå för all del men antagligen inte minst stressande. Killgissar jag.

Och nu har hon skrivit en bok om Franz Kafka – den tjeckisk/österrikiske författaren som dog knappt 40 fyllda och som egentligen inte publicerade något under sin livstid? (Hans tre mest berömda verk som vi väl alla har mer eller mindre lästa i bokhyllan – Processen, Slottet, Amerika/Den förvunne – gavs som bekant mot hans vilja ut av Max Brod efter hans död).

Ja har hon det, alltså skrivit en bok om Kafka? Nej är det korta svaret. Snarare är det så menar jag att Hansson skrivit en spännande och lite utmanande bok med klara autofiktiva drag som förvisso handlar om Kafka och inte minst hans lungsjukdom men kanske lika mycket om henne själv och hennes familj, om själva sjukdomen tuberkulos, om Hanssons mormor, om den tryckande migränvärmens ljus, om Thomas Bernhard, om Elfriede Jelinek, om Steve Sem-Sandberg, om Kafkas olika väninnor, om landet Österrike, om … ja, så skulle jag kunna fortsätta. Anslaget i boken är brett, hela tiden intressant och, som sagt, inte minst utmanande. Det gäller att som läsare hålla intresset vid liv boken igenom och alltså inte släppa taget när Hansson också ibland skriver om perifera händelser eller annat som kanske inte kan uppfattas som så där helt avgörande i vare sig Kafkas eller någon annans liv.

(Som tex när hon skriver lite om den berömda snyftaren Lasarettsvisan – ni vet ”I en sal på lasarettet – där det vita sängar står – låg en liten bröstsjuk flicka – blek och tärd med lockigt hår” och efter säkert femton verser får vi veta att ”nu hon slumrar uti mullen” och minsann om hon inte samtidigt ”farit upp till gud”. Vi hör nu alla inom oss Lapp Lisas darrande stämma).

Nå. Alltså inte släppa taget. Det är väl så, menar jag, att skriva om andra är att nudda också vid sig själv. Jag läser Kafkalungan som att det är just så Hansson gör. Kafka, och inte minst tuberkulosen, är visserligen i centrum men överallt i boken märker vi av inte minst Hansson själv och hennes familj – läs tex om dotterns befriande nyktra skepticism mot det mesta vad Hansson gör och tänker som mamma. Hanssons liv blir närmast som sammanflätat med romanens Kafka.  

Och därmed blir väl frågan vad Hansson söker ge oss läsare i sin bok – en slags sanning om Kafka eller om sig själv. Svaret, som jag ser det, att hon antagligen – eller ska jag för säkerhets skull säga möjligen – gör bådadera. Och det är just det som för mig gör boken så spännande och intressant. Med ett boken igenom härligt och klart språk gör detta dubbla anspråk att storyn blir sas böljande, inte fastnar i enskilda delar av bara ett liv utan, även om den förbannade tuberkulosen hela tiden finns med som en slags fond, därmed sammantaget ger oss som läsare mer än om perspektivet i boken enbart skulle vara begränsat till att bara vara en traditionell beskrivning av Kafka, hans liv, hans verk, hans sjukdom. Hans död.

Hennes sätt att skriva fram berättelsen blir därmed både poetiskt, jag hittar just nu inget annat ord, och personligt på ett sätt som imponerar på mig. Jag skulle nu vilja ta ett djupt tuberkulosfritt andetag och ge Kafkalungan fyra stars av fem i läsbetyg. Och rekommendera den till läsning och lite surgubbsaktigt bli irriterad över att boken inte var nominerad till årets Augustpris. 

Andrev Walden - Jävla karlar.

För mig är Andrev Walden mest känd som kolumnist i Dagens Nyheter, som jag prenumererat på i en herrans massa år. Men så läser jag på Wikipedia att han – snart 50 år som han är inom ett par andetag – förstås gjort en hel del annat också och säkert fortfarande gör. Ja, märkligt vore det ju annars. Fast så är han ju också för oss i den s.k. breda – eller heter det bildade? - allmänheten ihågkommen för boken han 2023 fick Augustpriset för, nämligen Jävla karlar. Som jag nu, lite sent på bollen kanske som jag inte så sällan är, läst.

Men var boken – kan man ju fråga sig i dessa dagar då snart 2024 års Augustpris skall kungöras; den 25 november närmare bestämt – värt sitt pris? Ja, det tycker jag.

Vi får i den 376 sidor tjocka boken följa hur den lille Andrev inte bara växer upp från att vara en liten koltunge till att som tonåring ligga med sin första tjej utan också – och framför allt, kanske – hur hans mamma genom åren lierar sig med ett antal olika män som väl alla har en förhoppning att bli den gossens s.k. pappa. Vilket naturligtvis går om intet. Mamman tycks inte vara av den sorten att hon kan eller vill knyta lite allvarligare band med någon man – det beror inte på tillfälligheter vill jag ha sagt att hon esomoftast kallar dessa män jävla karlar i sina samtal med sin betrodda väninna där de står och röker under köksfläkten. Om sådant har man ju läst förr och för all del också iakttagit i den s.k. verkligheten.

Det är dess män som gossen/ynglingen Andrev i vardagslivet blir beroende av och också faktiskt ibland försöker intressera sig för. Det går väl så där. För i hans bakhuvud och tankar finns mer eller mindre hela tiden – och allt eftersom åren går alltmer påtagligt vill jag ha sagt – hans föreställning om den person som mamman i ett svagt ögonblick berättar om och som egentligen är hans riktiga pappa. Hennes berättelse är, beroende mycket på omständigheterna när den ges till gossen, så vag men lite spännande att han tror att pappan är en indian. Denna föreställning blir genom åren alltmer manifest hos gossen/ynglingen. Och alltmer felaktig skulle det förstås så småningom visa sig vara.

Dessutom, och nu är vi på bokens sista sidor, sviker bokens Andrev både sig själv och denne sin riktiga pappa när han, sedan pappan och nu ynglingen Andrev efter en del om och men bestämt sig för att äntligen träffas. I sista sekunden vänder han och går når han är så nära pappan att han skulle kunna nått honom med en utsträckt hand. Varför? Vet inte. Det räcker förstås inte med att han kan konstatera inte bara att pappan inte är indian – och det vet han ju nu sedan länge – utan kanske bara något så alldagligt som att taxiförare. Det måste vara något mer. Men vad? Ja hur tänker vi själva när vi i avgörande ögonblick sviker. Det är frågan. Walden ger oss i boken inget svar för egen del. Men jag tänker mig att han kommer att återkomma till den frågan länge nog genom livet.

Om nu boken skulle vara autofiktiv eller ha autofiktiva drag. Om detta vet jag inget, men det kan vara så. Eller inte. Men antagligen. Skulle jag tro.

Har detta då någon betydelse? Inte för mig. För mig är Jävla karlar en starkt och läsvärd uppväxtskildring oavsett hur ”sann” den är. Och oavsett vad författaren Walden själv skriver om boken – nämligen ”En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant”. Så sant som det är sagt skulle jag vilja tillägga.

Sju pappor. Men en mamma. En mamma som tycks vara som en urkraft – hennes liv är kringflackande, hon är alltid fattig, på flykt eller språng till någon eller något annat, men hon är ändå alltid där. Nya famnar, visst. Men som Walden beskriver det menar jag att bokens Andrev och hans halvsyskon har en närmast osentimental stark trohet till henne. Men papporna, ja papporna de kommer och går – ”Man väljer inte när de ska börja eller sluta … de bara kommer”. Hela tiden nya män att läsa av och anpassa sig. Men mamman är alltid där.

Men vad annars om boken? Han skriver förstås bra den gode Walden, journalist som han är. Möjligen kan man säga att stilen efterhand och allt efter som åren går i boken blir skarpare och tydligare, vilket kanske kan ha att göra med att bokens Andrev inte bara blir äldre utan också reflekterar mer över sakernas tillstånd. Men det kan kanske också ha att göra med att Walden allt eftersom tiden och sidorna i boken går faktiskt blir en alltmer slipad författare. Jag skulle gissa på det senare.

Men vad annars om boken? Kanske bara att jag vill ge Jävla karlar fyra stars av fem i läsbetyg. Och rekommendera den till läsning inte minst för alla föräldrar, män som kvinnor. Och för alla barn som växt upp i familjer som liknar den bokens Andrev växt upp i. Om du är tveksam om vilket väg livet kan komma att gå för dig, så ger Walden ett svar. Kanske inte ditt men i vart fall ett, giltigt för honom. Och ett som är värt att reflektera över.

Som läsare väntar vi nu på Waldens nästa roman – den svåra andraboken. En bok som med all sannolikhet kommer att vara minst lika läsvärd den som Jävla karlar.

 

 

 

 

Jerker Virdborg - Mamma i soffa,

Jerker Virdborg – ja, vad har jag läst av honom? Inte mycket. Närmare bestämt bara tre böcker av de totalt 13 han enligt Wikipedia gett ut sedan debuten 2001, nämligen Landhöjning två centimeter per natt, Skyddsrummet Luxgatan och Svart krabba. Alla utmärkta och läsvärda. Och så nu Mamma i soffa. Så det blir då noga räknat fyra som nu kommer att trängas i bokhyllorna bland alla de övriga lästa böcker som genom åren samlat sig där. Men så har jag ju också läst (eller sanningen att säga skummat igenom) den antologi han varit redaktör för tillsammans med Ingrid Elam, nämligen Svenska noveller: Från Almqvist till Stoor. Så det blev ju en del.

Och det kan säkert mycket väl bli fler, även om Mamma i soffa väl inte, när allt i sinom tid summeras, kan komma att räknas till hans bättre. Jag gissar att han skrev den närmast för skojs skull, som en slags avkoppling bland mycket annat han måste syssla med för att försörja sig. För särskilt bra kan man inte säga att den är.

Vad läser vi då om? Mer än att den gamla kvinnan (gammal och gammal förresten; hon är 71 år, själv är jag ju … ja, äldre) åker med sina två söner inte till IKEA men väl Möbelhuset Ekensäng i akt och mening att där köpa en liten byrå tror jag det var. Väl där sätter sig mamman i en grön tresitssoffa och vägrar att flytta på sig. Där sitter hon sedan dag 1, sover i den, sitter där dag 2, sover i den en natt till för att dag tre – ja då sker det märkliga saker.

Men innan dess händer det man kan förvänta sig hända, dvs allt utom att barnen tillkallar polis och ambulans eller något i den stilen. Främst att mamman pratar lite allvar med den äldre, och i situationen mest ansvarstagande av sönerna, om livet och döden – bland annat att hon egentligen aldrig velat bli mamma, vilket, av naturliga skäl, tar ganska så hårt på den son hon då avslöjar detta för. Men även annat händer förstås – dottern kommer dit och försöker övertala mamman att resa sig upp och gå, liksom den andra sonen gör. Förgäves. Ägaren till möbelhuset kommer också dit och mer eller mindre tvingar barnen att köpa den soffa där mamman sitter, och alltså för den delen också sover, i. En av sönerna roar sig med att idka könsumgänge med en kvarvarande av varuhuset anställd kvinna. Och så vidare. Allt medan mamman sitter orörlig i soffan och till synes längtansfullt tittar ut genom ett fönster genom vilket man kan se en skimrande sjö.

Men så kommer då dag tre. Den äldre av sönerna har även han sovit i varuhuset och när han vaknar och går upp till mamman på plan två i varuhuset vad ser han då? Ingenting. Soffan och mamman är puts väck och i det fönster där mamman tittat längtansfullt ut finns att stort djävla hål.

Det som nu sker – eller har skett, för den delen - är alltför osannolikt att ens antydningsvis återge. Men den lite åldrige mamman har alltså tagit sin soffa och inte rest sig och gått utan slagit den igenom ett fönster, sedan dragit soffan fram till sjön, lagt sig i den och låtit sig flyta framåt mot … jag mot vad undrar man ju vad hon hade tänkt. Men den äldre ansvarstagande sonen rusar nu på morgonkvisten ut i sjön, hittar förstås soffan där den guppar i vattnet och … Nä nu orkar jag inte mer, Men mamman ligger som ni förstår död i den. Ack ja.

Ack ja. Vad är det då jag läst? En allegori över ett föräldraskap, en beskrivning av hur en relation mellan syskon kan se ut eller … ja, vad? Eller bara ett försök av Virdborg att skriva en småputtrig historia om ingenting, ingenting mer än att skämta lite om hur det kan gå för en familj – kanske både när en av medlemmarna i den sätter sig i en soffa eller någon inte gör det?

Ja jag vet inte, Jag vet bara att Mamma i soffa får två stars av fem i läsbetyg av mig. Läs för allt i världen något annat av Virdborg blir mitt förslag.   

 

Stefan Lindberg - Viskarna.

Av Stefan Lindberg har jag nu läst hans tre senaste romaner – av totalt 7 och därtill har han skrivit ett antal pjäser, deltagit i antologier av olika slag, skrivit ett antal översättningar och varit nominerad till olika priser, bland annat Augustpriset; allt inhämtat från Wikipedia – dvs Nätterna på Mon Chéri, Splendor och hans senaste Viskarna. Alla tre har jag gett fyra stars av fem i min egen hemmasnickrade lilla betygsskala. Även om Viskarna, och kanske inte minst Splendor, noga räknat nog skulle kunna fått fem. 

De tre senaste böckerna kallar han själv i ett efterord till Viskarna för Fridhemsplanstrilogin. Samma tre böcker som förlaget på sista sidan av omslaget märkligt nog kallar Kungsholmstrilogin. Vad lär man sig av detta? Kanske inget annat än att också stora etablerade förlag – vi pratar om Bonniers – kan göra märkliga misstag. Vilket kanske kan var som en tröst för ett tigerhjärta för oss vanliga dödliga som staplar våra egna misstag på hög. Fast måhända är en enkel baksidestextskribent på Stora Förlaget numera omplacerad. Vad vet man.

Men vad mer om den märkligt flitige Lindberg i övrigt. Förutom alltså att han är författare, dramatiker och översättare. Kanske bara att han är drygt 50 år, född i den lilla hålan Alingsås men numera förstås bosatt Stockholm. Vad mer - inte mycket. Mer än kanske att jag som läsare av honom hoppas att han, bland allt annat han måste göra för att försörja sig, sitter och skriver på något nytt och sannolikt läsvärt romanprojekt.

Nå. Men vad då om Viskarna? Kanske bara att boken består av åtta mer eller mindre fristående berättelser – där Lindberg tycks blanda fiktion med självbiografi tror jag – som blir en helhet som är klart läsvärd. Vi får läsa om olika sidor av hans liv som ofta – eller kanske hela tiden? -finns beskrivna i hans senaste romaner. Men hur mycket som är självbiografiskt är inte lätt för en enkel pensionerad bokläsare att avgöra. Gör det något? Nej, det tycker jag inte.

Det räcker mer än väl att konstatera att berättelserna i sig är läsvärda, att hans språkhantering är inte bara bra utan dessutom ovanligt bra liksom hans bildspråk. Men måste man – kanske vän av ordning undrar – ha läst de två tidigare böckerna i det ha själv alltså kallar Fridhemsplanstrilogin? Inte alls. Förutom att en bra författare alltid är en bra författare gör Lindberg i boken av och till eleganta kopplingar till dessa. På ett sätt kan man kanske säga att de så att säga hänvisar till varandra och därmed skapar en sammantaget större helhet. Som man kan förvänta sig av en bok som förlaget själv kallar roman i åtta berättelser.

Så en fyra stars av fem är väl det minsta man kan ge Viskarna. Det får i vart fall bli så. Och – vill jag gärna ha sagt – läs inte minst den avslutande berättelsen i boken. Jag begriper säkert inte allt i den, vilket gör att Viskarna möjligen borde fått fem stars i betyg. Vi får se om jag återkommer efter en omläsning. Viskarna är nämligen en sådan bok som mår bra av just det.