Andrev Walden - Jävla karlar.

För mig är Andrev Walden mest känd som kolumnist i Dagens Nyheter, som jag prenumererat på i en herrans massa år. Men så läser jag på Wikipedia att han – snart 50 år som han är inom ett par andetag – förstås gjort en hel del annat också och säkert fortfarande gör. Ja, märkligt vore det ju annars. Fast så är han ju också för oss i den s.k. breda – eller heter det bildade? - allmänheten ihågkommen för boken han 2023 fick Augustpriset för, nämligen Jävla karlar. Som jag nu, lite sent på bollen kanske som jag inte så sällan är, läst.

Men var boken – kan man ju fråga sig i dessa dagar då snart 2024 års Augustpris skall kungöras; den 25 november närmare bestämt – värt sitt pris? Ja, det tycker jag.

Vi får i den 376 sidor tjocka boken följa hur den lille Andrev inte bara växer upp från att vara en liten koltunge till att som tonåring ligga med sin första tjej utan också – och framför allt, kanske – hur hans mamma genom åren lierar sig med ett antal olika män som väl alla har en förhoppning att bli den gossens s.k. pappa. Vilket naturligtvis går om intet. Mamman tycks inte vara av den sorten att hon kan eller vill knyta lite allvarligare band med någon man – det beror inte på tillfälligheter vill jag ha sagt att hon esomoftast kallar dessa män jävla karlar i sina samtal med sin betrodda väninna där de står och röker under köksfläkten. Om sådant har man ju läst förr och för all del också iakttagit i den s.k. verkligheten.

Det är dess män som gossen/ynglingen Andrev i vardagslivet blir beroende av och också faktiskt ibland försöker intressera sig för. Det går väl så där. För i hans bakhuvud och tankar finns mer eller mindre hela tiden – och allt eftersom åren går alltmer påtagligt vill jag ha sagt – hans föreställning om den person som mamman i ett svagt ögonblick berättar om och som egentligen är hans riktiga pappa. Hennes berättelse är, beroende mycket på omständigheterna när den ges till gossen, så vag men lite spännande att han tror att pappan är en indian. Denna föreställning blir genom åren alltmer manifest hos gossen/ynglingen. Och alltmer felaktig skulle det förstås så småningom visa sig vara.

Dessutom, och nu är vi på bokens sista sidor, sviker bokens Andrev både sig själv och denne sin riktiga pappa när han, sedan pappan och nu ynglingen Andrev efter en del om och men bestämt sig för att äntligen träffas. I sista sekunden vänder han och går når han är så nära pappan att han skulle kunna nått honom med en utsträckt hand. Varför? Vet inte. Det räcker förstås inte med att han kan konstatera inte bara att pappan inte är indian – och det vet han ju nu sedan länge – utan kanske bara något så alldagligt som att taxiförare. Det måste vara något mer. Men vad? Ja hur tänker vi själva när vi i avgörande ögonblick sviker. Det är frågan. Walden ger oss i boken inget svar för egen del. Men jag tänker mig att han kommer att återkomma till den frågan länge nog genom livet.

Om nu boken skulle vara autofiktiv eller ha autofiktiva drag. Om detta vet jag inget, men det kan vara så. Eller inte. Men antagligen. Skulle jag tro.

Har detta då någon betydelse? Inte för mig. För mig är Jävla karlar en starkt och läsvärd uppväxtskildring oavsett hur ”sann” den är. Och oavsett vad författaren Walden själv skriver om boken – nämligen ”En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant”. Så sant som det är sagt skulle jag vilja tillägga.

Sju pappor. Men en mamma. En mamma som tycks vara som en urkraft – hennes liv är kringflackande, hon är alltid fattig, på flykt eller språng till någon eller något annat, men hon är ändå alltid där. Nya famnar, visst. Men som Walden beskriver det menar jag att bokens Andrev och hans halvsyskon har en närmast osentimental stark trohet till henne. Men papporna, ja papporna de kommer och går – ”Man väljer inte när de ska börja eller sluta … de bara kommer”. Hela tiden nya män att läsa av och anpassa sig. Men mamman är alltid där.

Men vad annars om boken? Han skriver förstås bra den gode Walden, journalist som han är. Möjligen kan man säga att stilen efterhand och allt efter som åren går i boken blir skarpare och tydligare, vilket kanske kan ha att göra med att bokens Andrev inte bara blir äldre utan också reflekterar mer över sakernas tillstånd. Men det kan kanske också ha att göra med att Walden allt eftersom tiden och sidorna i boken går faktiskt blir en alltmer slipad författare. Jag skulle gissa på det senare.

Men vad annars om boken? Kanske bara att jag vill ge Jävla karlar fyra stars av fem i läsbetyg. Och rekommendera den till läsning inte minst för alla föräldrar, män som kvinnor. Och för alla barn som växt upp i familjer som liknar den bokens Andrev växt upp i. Om du är tveksam om vilket väg livet kan komma att gå för dig, så ger Walden ett svar. Kanske inte ditt men i vart fall ett, giltigt för honom. Och ett som är värt att reflektera över.

Som läsare väntar vi nu på Waldens nästa roman – den svåra andraboken. En bok som med all sannolikhet kommer att vara minst lika läsvärd den som Jävla karlar.

 

 

 

 

Jerker Virdborg - Mamma i soffa,

Jerker Virdborg – ja, vad har jag läst av honom? Inte mycket. Närmare bestämt bara tre böcker av de totalt 13 han enligt Wikipedia gett ut sedan debuten 2001, nämligen Landhöjning två centimeter per natt, Skyddsrummet Luxgatan och Svart krabba. Alla utmärkta och läsvärda. Och så nu Mamma i soffa. Så det blir då noga räknat fyra som nu kommer att trängas i bokhyllorna bland alla de övriga lästa böcker som genom åren samlat sig där. Men så har jag ju också läst (eller sanningen att säga skummat igenom) den antologi han varit redaktör för tillsammans med Ingrid Elam, nämligen Svenska noveller: Från Almqvist till Stoor. Så det blev ju en del.

Och det kan säkert mycket väl bli fler, även om Mamma i soffa väl inte, när allt i sinom tid summeras, kan komma att räknas till hans bättre. Jag gissar att han skrev den närmast för skojs skull, som en slags avkoppling bland mycket annat han måste syssla med för att försörja sig. För särskilt bra kan man inte säga att den är.

Vad läser vi då om? Mer än att den gamla kvinnan (gammal och gammal förresten; hon är 71 år, själv är jag ju … ja, äldre) åker med sina två söner inte till IKEA men väl Möbelhuset Ekensäng i akt och mening att där köpa en liten byrå tror jag det var. Väl där sätter sig mamman i en grön tresitssoffa och vägrar att flytta på sig. Där sitter hon sedan dag 1, sover i den, sitter där dag 2, sover i den en natt till för att dag tre – ja då sker det märkliga saker.

Men innan dess händer det man kan förvänta sig hända, dvs allt utom att barnen tillkallar polis och ambulans eller något i den stilen. Främst att mamman pratar lite allvar med den äldre, och i situationen mest ansvarstagande av sönerna, om livet och döden – bland annat att hon egentligen aldrig velat bli mamma, vilket, av naturliga skäl, tar ganska så hårt på den son hon då avslöjar detta för. Men även annat händer förstås – dottern kommer dit och försöker övertala mamman att resa sig upp och gå, liksom den andra sonen gör. Förgäves. Ägaren till möbelhuset kommer också dit och mer eller mindre tvingar barnen att köpa den soffa där mamman sitter, och alltså för den delen också sover, i. En av sönerna roar sig med att idka könsumgänge med en kvarvarande av varuhuset anställd kvinna. Och så vidare. Allt medan mamman sitter orörlig i soffan och till synes längtansfullt tittar ut genom ett fönster genom vilket man kan se en skimrande sjö.

Men så kommer då dag tre. Den äldre av sönerna har även han sovit i varuhuset och när han vaknar och går upp till mamman på plan två i varuhuset vad ser han då? Ingenting. Soffan och mamman är puts väck och i det fönster där mamman tittat längtansfullt ut finns att stort djävla hål.

Det som nu sker – eller har skett, för den delen - är alltför osannolikt att ens antydningsvis återge. Men den lite åldrige mamman har alltså tagit sin soffa och inte rest sig och gått utan slagit den igenom ett fönster, sedan dragit soffan fram till sjön, lagt sig i den och låtit sig flyta framåt mot … jag mot vad undrar man ju vad hon hade tänkt. Men den äldre ansvarstagande sonen rusar nu på morgonkvisten ut i sjön, hittar förstås soffan där den guppar i vattnet och … Nä nu orkar jag inte mer, Men mamman ligger som ni förstår död i den. Ack ja.

Ack ja. Vad är det då jag läst? En allegori över ett föräldraskap, en beskrivning av hur en relation mellan syskon kan se ut eller … ja, vad? Eller bara ett försök av Virdborg att skriva en småputtrig historia om ingenting, ingenting mer än att skämta lite om hur det kan gå för en familj – kanske både när en av medlemmarna i den sätter sig i en soffa eller någon inte gör det?

Ja jag vet inte, Jag vet bara att Mamma i soffa får två stars av fem i läsbetyg av mig. Läs för allt i världen något annat av Virdborg blir mitt förslag.   

 

Stefan Lindberg - Viskarna.

Av Stefan Lindberg har jag nu läst hans tre senaste romaner – av totalt 7 och därtill har han skrivit ett antal pjäser, deltagit i antologier av olika slag, skrivit ett antal översättningar och varit nominerad till olika priser, bland annat Augustpriset; allt inhämtat från Wikipedia – dvs Nätterna på Mon Chéri, Splendor och hans senaste Viskarna. Alla tre har jag gett fyra stars av fem i min egen hemmasnickrade lilla betygsskala. Även om Viskarna, och kanske inte minst Splendor, noga räknat nog skulle kunna fått fem. 

De tre senaste böckerna kallar han själv i ett efterord till Viskarna för Fridhemsplanstrilogin. Samma tre böcker som förlaget på sista sidan av omslaget märkligt nog kallar Kungsholmstrilogin. Vad lär man sig av detta? Kanske inget annat än att också stora etablerade förlag – vi pratar om Bonniers – kan göra märkliga misstag. Vilket kanske kan var som en tröst för ett tigerhjärta för oss vanliga dödliga som staplar våra egna misstag på hög. Fast måhända är en enkel baksidestextskribent på Stora Förlaget numera omplacerad. Vad vet man.

Men vad mer om den märkligt flitige Lindberg i övrigt. Förutom alltså att han är författare, dramatiker och översättare. Kanske bara att han är drygt 50 år, född i den lilla hålan Alingsås men numera förstås bosatt Stockholm. Vad mer - inte mycket. Mer än kanske att jag som läsare av honom hoppas att han, bland allt annat han måste göra för att försörja sig, sitter och skriver på något nytt och sannolikt läsvärt romanprojekt.

Nå. Men vad då om Viskarna? Kanske bara att boken består av åtta mer eller mindre fristående berättelser – där Lindberg tycks blanda fiktion med självbiografi tror jag – som blir en helhet som är klart läsvärd. Vi får läsa om olika sidor av hans liv som ofta – eller kanske hela tiden? -finns beskrivna i hans senaste romaner. Men hur mycket som är självbiografiskt är inte lätt för en enkel pensionerad bokläsare att avgöra. Gör det något? Nej, det tycker jag inte.

Det räcker mer än väl att konstatera att berättelserna i sig är läsvärda, att hans språkhantering är inte bara bra utan dessutom ovanligt bra liksom hans bildspråk. Men måste man – kanske vän av ordning undrar – ha läst de två tidigare böckerna i det ha själv alltså kallar Fridhemsplanstrilogin? Inte alls. Förutom att en bra författare alltid är en bra författare gör Lindberg i boken av och till eleganta kopplingar till dessa. På ett sätt kan man kanske säga att de så att säga hänvisar till varandra och därmed skapar en sammantaget större helhet. Som man kan förvänta sig av en bok som förlaget själv kallar roman i åtta berättelser.

Så en fyra stars av fem är väl det minsta man kan ge Viskarna. Det får i vart fall bli så. Och – vill jag gärna ha sagt – läs inte minst den avslutande berättelsen i boken. Jag begriper säkert inte allt i den, vilket gör att Viskarna möjligen borde fått fem stars i betyg. Vi får se om jag återkommer efter en omläsning. Viskarna är nämligen en sådan bok som mår bra av just det.

 

  

Alia Trabucco Zerán - Rent hus.

”Mitt namn är Estela, hör ni mig? Jag sa Es-te-la-Gar-ci-a. Jag vet inte om ni spelar in eller tar anteckningar eller om det i själva verket inte finns någon där på andra sidan, men om ni hör mig, om ni är där, vill jag ge er ett förslag: jag berättar en historia för er och när jag kommer till slutet, när jag har pratat färdigt, släpper ni ut mig härifrån. Hallå? Inget svar? Jag tänker ta er tystnad som att ja”.

Så börjar romanen Rent hus av den chilenska författaren Alia Trabucco Zerán. Den som talar, uppenbarligen inspärrad i en fängelsehåla eller i en cell på en polisstation är den kvinna som tjänat som tjänstehjon hos en välbärgad läkarfamilj i Santiago. Och varför sitter hon där? Jo för att familjens lilla flicka hittats död i husets pool och vem är det då enklast att anklaga för detta om inte tjänstehjonet. Även om flickan, vet vi som läsare när vi kommit så långt in i romanen, tagit livet av sig själv och bakgrunden till det är komplicerad nog. Men hursomhelst inget som familjen vill kännas vid.

Sen berättar Estela för polisen – och för oss läsare av romanen – om sitt liv innan hon blev ska vi kalla det hembiträde och inte minst om tiden som hon arbetade som sådan. Zerán gör det i korta välskrivna kapitel som beskriver hennes och också familjens liv. Inte minst får vi följa den olyckliga flickans korta liv från födsel och fram till hennes död. Flickan som vägrade äta, bet sina naglar ner till skinnet, slog sina kamrater, pratade illa om Estela inför sina föräldrar.

Men vad händer i Estela liv sedan hon på morgonen vaknat i den lilla skrubb bakom köket som hon tilldelats? Ja i stort sett inget – utöver allt som ett hembiträde förväntas göra - från det att hon lagat frukosten till familjen och fram till det att hon lägger sig. Mer än kanske, som en märklig ljuspunkt i hennes till synes tröstlösa liv, att en hund en dag börjar följa efter henne när hon varit och handlat. Hur länge får hon behålla denna egna ljuspunkt i tillvaron? Inte länge – flickan skvallrar förstås för sin mamma som i sin tur tar livet av hunden. Vem hade väntat sig annat? ”Och så var ännu en arbetsdag över”, tänker Estela.

Men så dör Estelas mamma, som hon genom åren hjälpt med pengar för hennes överlevad. Hon kan inte komma till begravningen av olika skäl, men, tänker hon, döden kommer alltid tre gånger. Mamman blir den första, hunden den andra och, kommer det att visa sig, flickan den tredje. Även om Estela själv hade hoppats att hon själv skulle bli den tredje.

Men redan innan fickans död hade tystnaden lagt sitt dova lock över tillvaron i den lilla familjen. Den tycks börja falla sönder i och med att pappan besöker prostituerade. Politiskt sker omvälvande saker i staden Santiago och landet Chile. Familjen blir dramatiskt och våldsamt rånat. Efter tystnaden kom, ur familjens perspektiv, således katastrofen på ett både personligt och samhälleligt plan.

Och Estela sitter oskyldigt anklagad för en flickas död. Boken slutar med att hon utan svar ropar genom den stängda fängelsedörren ”Jag kan inte höra er på andra sidan. Ni måste öppna för mig. Hallå. Hör ni mig? Är det någon där”.

Samma frågor som läsaren av Rent hus ställer sig. Och svaret är väl att någon är där, men att denne någon ännu inte kan eller vill eller vågar öppna den dörr som skulle öppna upp för ett annat sorts liv för Estela och hennes fränder. Öppna upp för demokrati. Men vet vi ju att den tiden kommer.

Jag ger Rent hus fem stars av fem i läsbetyg och rekommenderar den till läsning.

Boken är översatt av Hanna Nordenhök. Om det, vilket väl i för sig är osannolikt, bland mina läsare av denna obetydliga blogg skulle finnas någon som ännu inte läst något av henne så vill jag rekommendera tex den pocketbok i vilken du kan läsa de tre korta romanerna Asparna, Det vita huset i Simpang och, inte minst, Promenaderna i Dalby Hage. Om den inte finns i din fysiska bokhandel har säkert ditt bibliotek ett sönderläst exemplar. Eller en läsande kamrat kanske.

 

Håkan Nesser - Ung mans färd mot natt.

För nu ganska så länge sen när min bror gick och kollade lite på våra bokhyllor så noterade han förvånat att vi hade om inte alla så nästan alla böcker av Håkan Nesser. ”Det” sa jag bestämt, ”kan inte stämma”. Men det gjorde det ju. Och jag har inget annat svar nu – när jag just lagt ner hans senaste bok Ung mans färd mot natt – än jag hade då, nämligen att det finns tider och stunder då lättlästa någorlunda goda böcker ganska väl finner sin plats i tillvaron och bokhyllorna. För mig är Nesser en sådan författare – lättläst, tankefri för läsaren, tidens och tillvarons problem kan för en stund läggas åt sidan utan att böckerna för den sakens skull hamnar i det alltför lättuggade facket. För det gör de inte. Och skriva kan han ju fortfarande även man numera anar att han ibland kopplar bort möjligheten att kunna problematisera sin story och text och kanske oftare än vad han borde göra låter pennan glida i väg lite väl slentrianmässigt. Men det kan man väl förlåta en författare som snart är 75 år.

Sen, jag kommer inte ifrån det, är han, efter att ha blivit frikänd av tingsrätten, av hovrätten tillsammans med sin ekonomiska rådgivare dömd till 18 månaders fängelse för grovt skattebrott. Jag kan inte tränga igenom själva saken, den är förstås komplicerad, men det rör sig om miljonbelopp som tydligen förts över från ett av hans bolag på Malta till Sverige utan att detta gått helt korrekt till enligt skattemyndigheten och numera också av rättsväsendet. Själv menar han förstås att han är oskyldig – ”Jag vet att vi är oskyldiga. Vi är i chock och det känns som vi blivit överkörda av en stridsvagn” menar han. Ja ja – men kanske kan nästa bok då komma att handla om hur det kan kännas att vara (oskyldigt) inlåst. Vi för väl se. Fast, vill jag tillägga, han har visst överklagat till HD så vem vet – han går kanske fri trots allt.  

Nå. Men Nesser skriver i sin nya bok alltså som vanligt med lätt men säkert handlag, men får han då ihop sin story. Nja. Men kan väl säga att vi får läsa två handlingsspår – ett som egentligen främst handlar om tre poliser, de numera eviga sammanboende kollegorna Barbarotti och Backman och den inte så lite sorgsne och dystre och tillika covidsjuke inspektören Borgsen och deras samspel för att lösa kriminalgåtan och ett annat som handlar om just gåtan som så småningom kommer att bestå av inte mindre än tre mord och då inte bara i orten Kymlinge, centralort numera hos Nesser, utan också någonstans i lapphelvetet. Men allt hänger förstås samman, som man säger. Härtill kommer att Nesser försöker intressera läsaren för lite sociala problem kopplade till mördaren, hans familj och andra han kommer i kontakt med. Det går väl så där, menar jag. Och lite trist är det väl att den unga mördaren ska ligga och dö under en gran i Norrland. Trevligare för oss läsare hade ju varit om Nesser orkat skriva ihop ett annat slut där mördaren ställs inför rätta och Nesser då skrivit fram en berättelse om vad det beror på att vissa hamnar bakom en pistol, andra framför densamma och, inte minst, utvecklat den i boken antydda frågeställningen om det alltid är fel att döda.  

Kriminalgåtan i boken löses förstås, märkligt vore det ju annars, men det intressantaste för oss Nesserläsare är väl att jag menar att Nesser i den tar farväl av sina tre poliser. Paret Barbarotti/Backman kommer, som jag förstår det, att flytta till Gotland och kanske gå i pension. Borgsen tar tjänstledigt från polisen för att skriva en bok. Och därmed får vi väl som läsare säga tack och adjö till dessa tre för evigt. Kommer Nesser att med tanke på fängelsedomen orka skriva en ny deckare så får vi väl räkna med att det blir utan dessa gamla stöttepelare. Kan han då koncentrera sig på nya poliser i en ny story? Ja kanske, kanske inte.

Men antagligen inte, skulle jag gissa. jag tror därför att Ung mans färd mot natt är det sista vi får läsa av Nesser, åtminstone på ett bra tag. Jag ger boken ett eget litet läsarbetyg om tre stars av fem som ett slags tack och farväl. Fast det vet vi ju alla, jag har haft fel förr. Nesser kan kanske fortfarande slå oss med häpnad.

 

Jan Bertoft - Spelets mörka begär.

Hur många deckare eller kriminalromaner ges ut per år? Ja jag vet inte och tydligen inte heller den läsvärda Deckarlogg/Bengt Eriksson tycks veta detta. Så jag får väl nöja mig med att för egen del konstatera att det antagligen är en hel del och att de i allmänhet väl säljer ganska så bra. Annars, tänker jag, skulle väl de kommersiella förlagen ägna sig åt annat – hjärtasmärta, kokböcker eller vad det nu kan vara, dvs sådant som finansierar den mer svårsmälta och inte helt lättköpta litteraturen. Med det sagt så läser jag alltså en del deckare som avkoppling från mycket annat man läser eller för delen upplever i vardagen.

Nå. Men hur många har läst de fyra kriminalromaner som Jan Bertoft gett ut, varav den första i samarbete med Håkan Tängnander. Ja svaret är väl gissningsvis att det är få men ändå tillräckligt många för att Hoi förlag skall fortsätta ge ut böckerna. Nu är jag ju en av dem och skulle gärna vilja att än fler än jag skulle kunna säga att man har läst böckerna. De är nämligen ganska så bra.

Det gäller inte minst den senaste i serien, för det är en s.k. serieroman som alla har kriminalkommissarie Vanja Ek i huvudrollen, dvs Spelets mörka begär. ”En spännande kriminalroman”, skriver man på bokens baksida, ”där bankernas fulspel dras fram i ljuset”. Och så är det. Men vi får också läsa om de mer vanliga komponenterna som brukar förekomma i en deckare – kärleksbekymmer, andra familjeproblem, samarbetsproblem mellan kollegor och annat som väl gör att vi vanliga deckarläsare känner igen oss. Och naturligtvis själva polisarbetet och hur det går från en stapplande början, fram till när allt tycks rusa fram mot en lösning, men sen när det mesta kommer att stå stilla och alla tvekar om man är på rätt väg och allt kärvar och misstänkta av olika grad bär sig märkligt åt och sedan, ja sedan fram till grand finale – brottet löses. Och alla, förutom den skyldige/a kanske, andas ut, vilket gäller inte minst frk Vanja Ek.

För denna kommissarie tycks vara stöpt i en alldeles egen polisiär kostym. Nu ska jag förstås inte berätta om allt hon gör som tycks strida mot vad en vanlig polis vågar sig på, men det är en hel del, och här tycker jag nog att Bertoft går lite över den s.k. trovärdighetsgränsen. Men för all del – det kan ju finnas de läsare som menar att den tillhör – eller borde tillhöra - den polisiära vardagen att göra inbrott i privat egendom och att jagas av en skjutgalen misstänkt mördare med skotten vinande runt anklarna. Och detta medan hon är sjukskriven för en annan händelse som väl även den ligger utanför kommissarievardagen. Men nu är jag kanske i tristaste laget. Kanske.

Hursomhelst så skriver Bertoft fram sin story rappt och välformulerat men möjligen ändå stundtals lite långrandigt och väl uttömmande om bankers både kända och mer okända arbetssätt. Om än upplysande för oss som bara läser kulturdelen i DN, och serierna förstås. Karaktärerna är både levande och trovärdigt beskriva. Själva händelseförloppet i boken är möjligen övermåttan pedagogiskt beskrivet – inget saknas (läsaren får text veta att skaftet på den yxa mördaren använder när hen tar livet av sitt offer är av hickoryträ; tur det, annars hade jag legat sömnlös), men den vane deckarläsaren kan väl, som jag, efterhand ana inte bara vem som är den skyldige mördaren utan också vem som till en början döljer sig i de i texten insprängda kursiverade avsnitten och som tecknar en slags bakgrund till mordet.

Nu, märker jag vid en omläsning av vad jag skrivit här, kan det låta som jag är väl kritisk mot Spelets mörka begär. Det är jag inte. Boken tål mycket väl att läsas av såväl den deckarvane läsaren som den mer ovane. Och då tänker jag inte bara på att den rent stilistiskt är bra utan också att själva storyn känns trovärdig, om den än, som i de flesta deckare, är lite darrig ibland. Bertoft skriver också, eftersom boken alltså är den senaste i en serie, in i storyn på ett bra sätt bakgrunden till vissa händelser som annars skulle vara svåra att förstå. Men, undrar jag, hur ska Bertoft, kunna gå vidare med Vanja Ek som huvudperson. Hon ska ju inte bara flytta ihop med sin kärlek åklagaren utan tycks också – nu spoilar jag – vara gravid.

Men detta ska jag med intresse följa i nästa bok av Bertoft. Jag ger Spelets mörka begär tre stars av fem i läsbetyg. Men var, erkänner jag, nästan beredd att ge den fyra stars efter hans i en bisats konstaterande att skånskan skänker den som pratar en ”särskild nerv” och ”intellektuell stuns” som helt enkelt ”ger mersmak”. Jag, som gammal infödd lundabo, ska vid behov påminna min stockholmsfödda fru om detta. Det behövs nämligen understundom. Märkligt nog.  

 

  

Paul Auster - Resor i skriptoriet.

Vad har jag läst av Paul Auster förutom New York-trilogin? Inget, är det sorgesamma svaret. Och då hade jag ändå, visade det sig, två av hans böcker i hyllan för oläst, nämligen den till sidantalet tunna Resor i skriptoriet och Timbuktu. Då fick den förra följa med på en veckolång cykeltur i det platta Nederländerna och den hann, tack vare ett oväntat långt uppehåll på Schiphol, dessutom bli utläst. Om jag kommer ihåg så värst mycket av den är däremot en annan fråga.

Men vad om Paul Auster, förutom att han aldrig fick Nobelpriset i litteratur, vilket många, åtminstone bland dem jag pratat med under resan, tydligen trott eller hoppats på. Han var fram till sin död 2024 som 77-åring gift med halvnorskan Siri Hustvedt och har varit ganska så produktiv som författare. Om jag räknat rätt har han gett ut bland annat närmare 20-talet romaner och därtill ett par tre självbiografiskas verk. Hans senaste roman på svenska Baumgartner kom så sent som i år. Den som vill veta något om hans liv och författarskap får gå någon annanstans än till denna enkla text – varför inte till Wikipedia, all ytlig kunskaps moder. Ja, varför inte. Jag gör det ju själv ibland.

Nu skrivs detta medan familjen, i väntan på att vi ska komma i väg på ytterligare en liten resa, står och stampar i hallen. Vilket, som alla förstår, innebär att texten blir ännu lite kortare och mer summarisk än vanligt. Men, undrar ni förstås, vad är ett skriptorium? Jo bokstavligen en plats för att skriva och oftast, tror man, syftar ordet på ett rum i medeltida kloster, även om forskarna som vanligt är lite oense om detta.

Må så vara. Men i en minst sagt avskild plats, kan det vara en cell eller ett sjukhusrum, sitter i boken en mr Blank, mannen utan förnamn, i av för honom själv okänd anledning inlåst och bläddrar, och kanske också läser, i en massa lösa blad med text han troligen skrivit själv. Av och till får han besök av olika personer som tycks känna honom ganska så väl - kan en av dem vara hans egen dotter? -men som han själv bara med svårighet känner igen, om ens alls. Detta är den till synes yttre handlingen.

Och den inre då? Ja säg det. Man ska kanske läsa romanen som en liknelse eller allegori över ett författarskap, tänker jag. Ett författarskaps alla olika våndor, skulle jag tro Auster vill berätta om. Men jag gissar och har, när jag hör stampandet i hallen, inte tid att tänka efter mer än så.

Men även om jag som läsare också till slut kände mig lite inlåst i texten och inte, lika lite som mr B, egentligen hittade ut ur den, vill jag ge Resor i skriptoriet fyra stars av fem i läsbetyg. Men jag kommer att behöva läsa om boken. Så mycket vet jag. Kanske kan jag då inte bara hitta mer i texten utan också, och då förstås i sällskap mr B, ut ur rummet. Vem vet.