Lars Kepler - Stalker.

 Så har då Lars Kepler – författarduon med de osannolika namnen Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril; jag antar att de finns, jag har i vart fall sett dem på foto … - skrivit en ny bok. Denna gång heter den Stalker. Också denna gång är den usel. Och åter undrar jag, liksom tidigare, varför jag köpt den.

Bättre var och en för sig. Läs gärna Mäster av Alexandra och Diplomaten av Alexander.

Jag har inget emot deckare eller thrillers eller spänningsromaner eller kriminalromaner eller vad författarna nu brukar kalla sina alster. Inte alls. I vår herres bokhage får det finnas många olika sorters djur. Men varför måste de i så många fall vara så usla? Och eftersom jag vet detta – varför köper jag dem?

Ja ja kära ev. läsare. Frågorna hopar sig. Det enkla svaret är väl att vi alla understundom har ett fullt legitimt behov av lite mer eller mindre slapp avkopplingsläsning. Kanske i väntan på ett John Blund ska spänna upp sitt färgglada paraply och strö lite efterlängtad sand i ögonen. I sådana lägen kan kanske deckaren vara att föredra framför låt oss säga Nobelpristagaren mr Prudhomme (som fick priset för ”… ådagalagda förtjänster som författare och särskilt om hans av hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning”). Fast, slår det mig nu, det är kanske mer av Prudhomme man borde läsa i lägen när John Blund låter vänta på sig. Så i stället för att kasta ut pengar på Kepler och alla hens följeslagare inom och utom riket, kunde jag kanske nöjt mig med en säger en Prudhomme?! 

Mr Prudhomme.

Nå. Nu gäller det alltså herrskapet Lars Kepler. Som framgår redan av titeln, så får vi alltså denna gång stifta bekantskap med en stalker, som – enligt Wikipedia - är en person som ägnar sig åt stalking. Varmed menas att tvångsmässigt smyga på och förfölja en annan person. Men eftersom vi nu pratar om en deckare, så förstår man lätt att stalkern denna gång inte bara nöjer sig med att smyga och förfölja. Vederbörande mördar också. Och inte bara upprepade gånger utan dessutom på det mest bestialiska sätt man kan föreställa sig, och med i stort sett med samma modus operandi varje gång. Som GW säger.

I boken möter vi bl.a. en höggravid lesbisk kommissarie, en hypnotisör tillika psykiatriker, en blind kvinnlig pianolärare, ett barn, fördomsfulla poliser, en morddömd narkotikamissbrukande präst och en annan präst som ägnat sig åt incest. Onekligen intressanta interiörer från kyrkans inre värld. Vi får också inblickar i organiserade sexuella orgier på ett känt Stockholmshotell, där en av poliserna under tjänsteutövning inte kan tygla sina sk manliga lustar utan förenar sig i köttet med en av de kvinnliga deltagarna. Joona Linna, den gamle ensamvargen och kommissarien med nästan utomjordiska slutledningsförmågor återuppstår från de döda men verkar i slutet av boken har gjort sitt inte bara inom polisen utan också slutligt i såväl jordelivet som i kommande böcker av Kepler. Min speciella favorit, den undersköna och otroliga Saga Bauer, nämns denna gång till min besvikelse på bara tre säger tre rader. Bara detta är ett skäl att dissa boken.

Men det finns fler och kanske mer avgörande. Om jag skulle sätta poäng på personbeskrivningarna, så får det bli 0 poäng, trovärdighet i själva storyn: kanske 1 poäng, Joona Linnas agerande: -5 poäng, dialog mellan personerna: 0 poäng, hypnotisörens kärleksliv: 0 poäng, själva mördandet: 0 poäng, äckelpäckelfaktor: 5 poäng, beskrivningen av polisarbetet: 0 poäng, skrämselfaktor: 0 poäng, reklam för gul regnjacka: 5 poäng, psykologiska trovärdigheten i stalkerns agerande: 0 poäng. Bredden på mordverktyg är imponerande. Vi ser knivar av olika slag, liksom pistoler, automatvapen, vanliga bondgevär, spadar, yxor, ståltråd och också en skruvmejsel. För sin fantasi inom detta område ger jag författarna 5 poäng. Men dessvärre 0 poäng för trovärdigheten vad gäller den stillasittande, bokläsande och pianospelande psykiatrikerns häpnadsväckande fysiska förmåga.

Och detta resulterar i att jag sammantaget ger Stalker överbetyget 2 stars av fem.

Klas Östergren - Gangsters och också Gentlemen

 Strax, dvs. vid något tillfälle i närtid, skall jag gå på bio och se filmen ”Gentlemen” med manus av författaren himself, dvs. Klas Östergren. Jag läste boken när den kom ut 1980 – alltså för 35 år sedan! - och tyckte om den då. Inte minst därför att den bl.a. perifert berörde ockupationen av kvarteret Mullvaden, som jag då sympatiserade med av högst egoistiska och för läsningen av boken helt irrelevanta skäl. Men det hade något med en vacker dam att göra … Där ser man hur det ibland kan bli ett intressant växelspel mellan fiktion och verklighet.

Ungefär såhär såg han nog ut vid den tiden.

Nu är ju filmen tydligen en sammanlagd version av Östergrens båda böcker ”Gentlemen” och ”Gangsters”, en slags uppföljare som kom för bara 10 år sedan. Och denna senare bok har tills nu stått och vilat sig i hyllan för olästa böcker. (Jag köpte den på NK när den kom ut och när jag nu har plockar fram den, slår det mig att jag då fick jag en röd ros av bokhandelsbiträdet. Varför har jag däremot fullständigt glömt bort. Det verkar ju när jag försöker blicka bakåt i minnets dis och töcken helt absurt. Fast kanske ändå inte ... Jag säger som "envoyén":  "Jag vill bli omnämnd med tre ord ´Fleur de mal´". Vilket bara den som löser böckerna fattar. Därför: läs. Om inte annat så fortsätt gärna läsa denna lilla, men omständliga, kommentar. Rosen finns hursomhelst icke – jag försäkrar! – torkad, pressad och inlagd i boken. Även om den kanske borde vara det.)

Men - vad passar då bättre än att läsa om ”Gentlemen” och läsa ”Gangster”. Inte mycket. Sagt och gjort.

I Gentlemen målar Klas Östergren med den breda penseln och väver en både spännande och intressant story kring i huvudsak Klas Östergren himself och bröderna Henry och Leo Morgan. Om de nu är två bröder, vilket alla menar, så vem är jag att tro något annat. Även om jag nog misstänker att de är en och samma. Men här finns också många andra personer som är viktiga för berättelsen – t.ex. den fala Maud och hennes äldre älskare W.S., den mystiske mr Edvard Hogarth och den ännu mer mystiska och hemlighetsfulla amerikanska som, till synes i vart fall, försvinner bort med Henry Morgan.

Kring dessa och ännu fler personer berättar Östergren sin story, hela tiden med både små och stora dagsaktuella händelser i fonden. Han liksom lägger in allt detta i ett kalejdoskop - ni vet en sån där leksak man hade som barn och där man såg alla de allra som vackraste stjärnor, men när man aldrig så lite rubbade det, så blev bilden en helt annan – och får, allteftersom berättelsen rör sig framåt, oss att se andra bilder, andra fokus och andra förlopp. Storyn blir aldrig sig riktigt lik, bara nästan, allteftersom vi läser vidare.

Det finns naturligtvis en sk tunn röd tråd i berättelsen, men den är ibland inte bara tunn utan dessutom ibland svart. Det är så de stora författarna gör – de kramar våra hjärtan och det faller ömsom svarta, ömsom röda droppar ner på vårt klena bröst. (Eller, som Klas Östergren vid ett tillfälle i boken inför en audition och till Henry Morgans pianoackompanjemang sjunger: ”Droppen Dripp och droppen Drapp satt på varsin i isetapp” …).

Jag ger boken vid denna omläsning fem stars av fem. Trots att det ibland märks att författaren var ung när den skrevs. Men vem fan har inte varit ung utan att det skall behöva skrivas en på näsan i decennier efteråt. 

Men varför lämnar författaren oss i ovetskap om vad som händer med den där Klas Östergren, bröderna, Maud och älskaren för att nu inte tala om Atletklubben Europa och alla personerna där eller de som gräver den hemlighetsfulla gången under huset där bröderna och KÖ bor eller ...? För boken slutar icke med en smäll, ej heller med ett kvidande utan helt öppet. Som om författaren Östergren bara tog en paus för att sätta in ett nytt vitt ark i skrivmaskinen för att strax börja skriva på fortsättningen. Och det kanske han gjorde. Även om det tog 25 år. Men det blir kanske lätt så när man, åtminstone temporärt, bor i en luguber våning. 

Och så kom då Gangsters. En annan bok, skriven av en äldre och mer mogen författare som nu är ännu lite bättre efter 25 års yrkesliv. Som skriver mer koncentrerat, mörkare och har ett ännu hårdare grepp om läsaren. Personkretsen känns förstås igen från Gentlemen, men också här har Östergren koncentrerat sig – borta är de mer udda staffagefigurerna, alla personerna i boken är mer betydelsebärande, om än förstås på olika sätt och i olika grad. Möjligen är Gangsters också värd en annan läsekrets än Gentlemen, läsare som söker en roman med större litterära ambitioner och förtjänster, men vad vet jag.

Samme författare men med mindre och gråare hår. Och läsglasögon. Så kan det gå.

Gangsters är förvisso en roman, men har man varit med ett tag ser man Östergrens författarhantverk mot en fond av en reell verklighet. Han beskriver sådana samhällsfenomen som många av oss sett och upplevt och kanske också varit delaktiga i. För det känns som om romanen på så sätt bottnar också i egna – författarens och mina – erfarenheter och upplevelser. Jag menar att Östergren har en uppriktighet i sina anspråk – han vill naturligtvis skriva en i sig läsvärd roman, men begränsar sig inte till bara det. Jag tror han också vill tydliggöra samhällsfenomen som inte alla av oss bejakar. Och detta göra han bra. Mycket bra.

Men ibland kan han kanske bli lite bombastisk, lite omständlig, lite väl tvetydig. Men vadå? Det finns författare, har jag hört, som kan beskriva en madeleinekaka på 50 sidor eller vad nu är. Och då kan man mycket väl fördra en understundom ska vi kalla det överdriven noggrannhet också av denne Östergren, en av vår samtids stora svenska författare.

I Gangsters möter vi förstås återigen Maud och hennes allt betvingande men också omöjliga kärlek till Henry Morgan, vi ser vad både kärlek, hat och ren ondska kan åstadkomma, vi får en inblick i vilka motiv och idéer som kan styra både i rent kriminella kretsar som i mer samhällsbärande. Och vilka offer dessa anser behövs för att hemligheter som bör förbli hemligheter också blir detta.

Gentlemen slutade öppet. Gangsters likaså. Fast bara nästan. Medan den ros som i romanen kallas Fleur du mal, och som ”Östergren” (jodå, han är förstås med här också) får i en slags avskedsgåva av en av skurkarna, blommar – och det gör den rikligt och sent – försvinner de i romanen bärande figurerna bort på det sätt vi alla så småningom försvinner bort. Ner i graven eller in i dimman eller bort i glömskan. Fast det kan ändå fortfarande någonstans stå en man – fördold eller förklädd eller nästan synlig – och sikta med sitt gevär på ”Östergren” och kanske på var och en av oss. Någon gång kanske skottet går av ...

Jag gav Gentlemen fem stars av fem. Det borde jag inte gjort. För vad ska jag då ge Gangsters som jag tycker är en ännu bättre roman? Ja, det får väl bli fem stars av fem här också.

Lena Andersson - Utan personligt ansvar.

Lena Andersson har skrivit en ny bok lik den tidigare Egenmäktigt förfarande. Om den skrev jag på siten Boktipset, den numera tyvärr minst halvdöda, såhär: Om detta att drabbas av kärlekens enögdhet eller kanske blindhet har Andersson skrivit en bok som borde läsas av alla. Både av den som älskar och den som inte gör det. Båda borde kunna få en ökad insikt om att vare sig ord och förnuft eller likgiltighet och passivitet kommer att räcka som en sköld mot den verklighet som till slut tränger sig på och kräver ett avgörande. Till sist står man där ensam med frågan "Vad vill jag?"

Högtidligt och inte så lite kryptiskt, det medges. Men jag tyckte om boken och gav den fem stars av fem. Och detta redan innan den fick sitt Augustpris. Och framförallt innan Roy Andersson kletade ner den genom sitt antagande – eller förhoppning? - att han var förlagan till den manliga huvudperson Hugo Rask.

Nu har hon alltså skrivit en ny bok på samma tema – Utan personligt ansvar. Här möter vi åter den intellektuella Ester Nilsson. Fem år har gått sen sist. Nu blir hon osannolikt nog förälskad i en trögfotad och trögtänkt halvt misslyckad skådespelare, som i boken heter Olof Sten. Denne Olof framställs som så satans dum och intellektuellt förvirrad att jag inte kan tänka mig att någon eventuell gammal älskare till Lena Andersson överhuvudtaget vill ställa sig upp och med ena handen på hjärtat och i den andra hållandes en dödskalle högtidligt deklarera ”Olof Sten - c´est moi!”. Fast vad vet man.

Ester Nilsson blir således förbehållslöst förälskad i denne gifte Olof Sten. Vad han blir är inte helt lätt att se. Kanske blir han lite betuttad, kanske förvånad att någon kan se något i honom, kanske tycker han att han vill ha någon vid sidan om som omväxling till hustrun, kanske tar han bara ett tillfälle i flykten. Kanske – men en sak är säker. Förälskad blir han ju inte. Antagligen bara kåt. Och skilja sig från hustrun har han ingen som helst tanke på. Trots att det är just detta som Ester tror och hoppas på. Och in i det sista klart och koncist med stor intellektuell skärpa berättar för Olof. Allt är i detalj beskrivet i boken på både längden och tvären och sida upp och sida ner.

Detta kan ju låta lite tjatigt, men är alls inte så. Det är faktiskt en fröjd att läsa hur Andersson låter den stackars Ester vrida och vända på varje ord och varje gärning, varje uteblivet ord och varje utebliven gärning från Olof och hela tiden tolka allt till det bästa. Trots att den sk väninnekören även denna gång, precis som i förra boken, med stor tydlighet låter förstå att Ester också nu är ute i ogjort väder. Till råga på allt under drygt tre år.

En av dem frågar vid ett tillfälle om Olof ”tänker bra”. Och när Ester då svarar att han ”leker bra och lyssnar bra”, så svarar väninnan insiktsfullt att detta ju inte räcker för Ester. Vid ett annat tillfälle frågar en annan väninna om Olof helt enkelt inte bara är en stor skitstövel. Ester blir då oerhört upprörd och hotar att bryta. Med väninnan! Är det inte sådant och annat liknande som kallas kärlekens blindhet? Det som vi läsare har förstått redan från sidan ett att Ester svårartat lider av.

Men allvarligt talat - finns det inte en liten Ester och en liten Olof i oss alla. Nog är det väl så om vi nu tänker efter och rannsakar vilka sår i hjärtan och njurar vi kan ha lämnat efter oss på vår mödosamma livsstig. Själv kan jag, efter ett visst besvär förstås, vagt erinra mig en och annan fröken, och kanske också en fru, som vid någon tidpunkt kan ha tyckt att jag var världens bästa Olof. Men det gick väl över. Hursomhelst så är allt preskriberat sedan länge. Och jag vill gärna tro att jag inte var lika känslomässigt avtrubbad som den gode Olof. Inte då och framförallt inte nu.

Men hur gick det då för Ester? Det gick bra. Hon nyktrade till slut till – äntligen utbrister säkert alla läsare! - och bröt med  Olof. Dessvärre blandade hon in Olofs fru i detta, vilket kanske gjorde att brytningen blev inte bara definitiv utan också dramatisk. Och Olof visade på olika sätt vilken skitstövel han var innerst inne.

Men vad kan bokens Ester ha lärt sig av det som var och hur det blev. Dessvärre ingenting, tror jag. Har man som hon tycks ha ett vidöppet hjärta som går igång bara den till synes rätte karlen visar sig så hjälper nog ingenting. Inga nyktra tankar, inga goda råd, inga dyrköpta erfarenheter. Men Ester kan kanske skriva en liten självhjälpsbok – till sig själv och alla sina medsystrar. Och kanske träffa en ny man som inte heter eller är som Hugo och Olof. Denne Olof däremot är bortom all hjälp. Han och hans bröder i kärlekens irrgångar kommer, bildligt talat, att sitta på parkbänken och mata Roy Anderssons duvor och ha ett tummat exemplar av Esters bok i kavajfickan. Men ändå ingenting förstått.

Jag gav Utan personligt ansvar fem stars av fem. Och rekommenderar den för alla både vilsna älskande utan karta och de som vilar trygg i en bra relation. Jag hoppas också att böckerna överlever både en och två bokrealisationer utan att kastas i tuggen. 

Varför inte nu lyssna på Alabama Blues Machine – Black Widow Baby

Steve Sem-Sandberg - De utvalda.

 Jag läste Steve Sem-Sandbergs ”De fattiga i Lódz” när den kom ut 2009. När jag nu köpt hans senaste bok ”De utvalda”, läser jag på omslaget att den är ”ett nytt kapitel i Steve Sem-Sandbergs pågående roman om Europa under andra världskriget”. Jaha, tänkte jag, om de är på det viset, kan det ju finnas anledning att läsa om ”De fattiga ...” för att se om också jag kan se sambandet mellan böckerna. Eller om påståendet om ”ett nytt kapitel ...” bara är baksidesförfattarens fria fantasier som låter bra och väcker intresse. Men som saknar täckning. Sånt har man ju stött på förr.

 

”De fattiga i Lódz” är en mycket bra bok, som också har fick ett välförtjänt Augustpris året den kom ut och dessutom sålt bra både här hemma och internationellt. Den är bra och hemsk och upplysande. Sem-Sandberg ger en skönlitterär beskrivning av en verklighet vi vet har funnits, dvs. de tyska nazisternas skapande av getton och förintelseläger under andra världskriget. Det getto boken handlar om har verkligen funnits liksom många av de personer som nämns i den. Men ändå är boken en roman, en litterär gestaltning. Sem-Sandberg visar med den vad vi alla vet, nämligen att en bra litterär beskrivning kan ge en extra dimension jämfört med en ren faktabok i samma ämne. Minst lika bra som någon av de bästa av vittnesbörderna från de som var med om helvetet, överlevde och sedan förmådde skriva om sina upplevelser.

I ”De fattiga … ” följer vi in på bara skinnet inte bara den vanlige gettoinnevånarens fasor och totala utsatthet, hens tankar om livet och döden liksom kampen för den dagliga överlevnaden - och här ligger naturligtvis tonvikten i boken - utan också hur en förtroendevald jude kämpar för dem som bor i gettot och ibland förväxlar denna kamp för kollektivet med både reella och förespeglade individuella fördelar som av de tyska herrarna kan ges honom själv och hans familj. Men han blir naturligtvis bara den nyttige idioten, som till slut går samma väg som alla de andra invånarna i gettot – dvs. rakt in i den trånga järnvägsvagn som för också honom och hans familj till gaskammaren. När boken kom ut gav jag den fem stars av fem. Det betyget står kvar vid omläsningen.

Och jag tänker på den när jag ser de ibland välansade, ibland brutalt råa individer bland Sverigedemokraternas representanter i våra olika förtroendeorgan och också i deras väljarkår – alla de som bär svastikan helt synlig eller halvt dold. Även om det faktiskt är svårt att veta hur stor del av framförallt väljarna dessa personer är. Men – blir ändå frågan - har de ingenting lärt? Ingenting förstått? Ingenting läst? Nä – måste svaret bli – det har de inte.

I ”De utvalda” är perspektivet ett annat än i ”De fattiga ...”. Från att sett hur nazisterna tömmer ett helt getto på tiotusentals judar och för dem alla till döden i gaskammaren möter vi nu i och för sig samma grundhållning – dvs. att nazisterna anser sig rätt att förfoga över liv och död för människor man anser vara undermåliga eller på något sätt hota den vita ariska rasen – men i ett mindre, mer individuellt perspektiv. På kliniken Spiegelgrund, som är en del av sjukhuskomplexet Steinhof i Wien, samlas barn som man anser faller utanför det som kan accepteras i nazisternas föreställning om den rena ariska rasen. Det rör sig om fysiskt och psykiskt handikappade barn, barn med sociala problem och barn födda av romer, alkoholister, brottslingar eller av vad som i övrigt uppfattas av degenererade föräldrar. Syftet är att ”korrigera” dem eller, när detta inte går, helt enkelt ta livet av dem. Fast på ett ”anständigt” och ”humant” sätt, förstås. Inte genom att kollektivt och utan åtskillnad fösas in i gaskammaren utan efter bedömning av läkare och formellt beslut av högre instans, dvs. ett anonymt högkvarter i Berlin. Och hemlighetsmakeriet är stort – ingen ska får veta vad som sker på kliniken.

Mördarna är nu inte klädda i skitiga, blodiga uniformer utan i vita stärkta läkarrockar eller vita stärkta sjuksköterskeuniformer. Men i båda fallen handlar bödlarna på order uppifrån. De gör det som de uppfattar som sin plikt. Och vissa gör det för att de uppfattar det som sin rättighet. Den ariska rasen måste ju hållas ren.

Vapnet är nu inte den spetsiga bajonetten som bländar juden i kön till gaskammaren utan sprutan och pillren som dödar utan blodspillan. Offren bränns nu inte i kremeringsugnar där röken förmörkar himlen utan läggs i enkla anonyma gravar inne på sjukhusområdet. Men först har man tagit ut de mördades barnens hjärnor och lagt dem i formalin i glasflaskor för framtida forskningsändamål. Detta ”de dödas arkiv” upptäcktes inte förrän långt efter kriget.

Så gick det till. Men kriget tar slut och tiden för ansvarstagande för vad som gjordes under det kommer. Och det är nu som alla nästan undantagslöst formulerar sitt försvar i termer av att ingenting ha vetat, ingenting ha gjort, ingenting förstått eller i vart fall bara lytt order. För någon eller några räcker detta men för andra inte. Läkarna klarar sig i regel inte utan döms. Sjuksköterskorna gör det i regel utom åtminstone en som tar ett individuellt ansvar för sina handlingar. Och döms till fängelse och vanheder. Hon heter Anna Katschenka.

Det är henne och ett av de intagna barnen – han heter Adrian Ziegler – som står i ett visst fokus i romanen. Katschenka, som i motsats till andra som arbetar på kliniken inte har någon egen nationalsocialistisk övertygelse, plågas hela tiden av vad som sker där och över sina egna handlingar. Ziegler döms av de omständigheter under vilka han råkar har fötts och förföljs av dessa både under sin vistelse på kliniken och i livet efteråt. Båda är offer över omständigheter som de inte alltid kunnat rå över.

Jag gav ”De utvalda” fem stars av fem. Det är en rik och viktig roman där Sem-Sandberg visar oss både krigets helvete och vad som sker med såväl skyldiga som oskyldiga som råkar överleva. Han för oss till det mörkrets hjärta som ligger bara årtionden tillbaka. Och håller samtidigt upp en spegel framför oss och ställer frågan ”Vad skulle du själv gjort under samma omständigheter som gällde då?”. Det är en fråga som vi alla har skyldighet att fundera på och svara på inför oss själva.

Och nu kan den som vill lyssna på Julia Lee – Decent Woman Blues