Steve Sem-Sandberg - De utvalda.

 Jag läste Steve Sem-Sandbergs ”De fattiga i Lódz” när den kom ut 2009. När jag nu köpt hans senaste bok ”De utvalda”, läser jag på omslaget att den är ”ett nytt kapitel i Steve Sem-Sandbergs pågående roman om Europa under andra världskriget”. Jaha, tänkte jag, om de är på det viset, kan det ju finnas anledning att läsa om ”De fattiga ...” för att se om också jag kan se sambandet mellan böckerna. Eller om påståendet om ”ett nytt kapitel ...” bara är baksidesförfattarens fria fantasier som låter bra och väcker intresse. Men som saknar täckning. Sånt har man ju stött på förr.

 

”De fattiga i Lódz” är en mycket bra bok, som också har fick ett välförtjänt Augustpris året den kom ut och dessutom sålt bra både här hemma och internationellt. Den är bra och hemsk och upplysande. Sem-Sandberg ger en skönlitterär beskrivning av en verklighet vi vet har funnits, dvs. de tyska nazisternas skapande av getton och förintelseläger under andra världskriget. Det getto boken handlar om har verkligen funnits liksom många av de personer som nämns i den. Men ändå är boken en roman, en litterär gestaltning. Sem-Sandberg visar med den vad vi alla vet, nämligen att en bra litterär beskrivning kan ge en extra dimension jämfört med en ren faktabok i samma ämne. Minst lika bra som någon av de bästa av vittnesbörderna från de som var med om helvetet, överlevde och sedan förmådde skriva om sina upplevelser.

I ”De fattiga … ” följer vi in på bara skinnet inte bara den vanlige gettoinnevånarens fasor och totala utsatthet, hens tankar om livet och döden liksom kampen för den dagliga överlevnaden - och här ligger naturligtvis tonvikten i boken - utan också hur en förtroendevald jude kämpar för dem som bor i gettot och ibland förväxlar denna kamp för kollektivet med både reella och förespeglade individuella fördelar som av de tyska herrarna kan ges honom själv och hans familj. Men han blir naturligtvis bara den nyttige idioten, som till slut går samma väg som alla de andra invånarna i gettot – dvs. rakt in i den trånga järnvägsvagn som för också honom och hans familj till gaskammaren. När boken kom ut gav jag den fem stars av fem. Det betyget står kvar vid omläsningen.

Och jag tänker på den när jag ser de ibland välansade, ibland brutalt råa individer bland Sverigedemokraternas representanter i våra olika förtroendeorgan och också i deras väljarkår – alla de som bär svastikan helt synlig eller halvt dold. Även om det faktiskt är svårt att veta hur stor del av framförallt väljarna dessa personer är. Men – blir ändå frågan - har de ingenting lärt? Ingenting förstått? Ingenting läst? Nä – måste svaret bli – det har de inte.

I ”De utvalda” är perspektivet ett annat än i ”De fattiga ...”. Från att sett hur nazisterna tömmer ett helt getto på tiotusentals judar och för dem alla till döden i gaskammaren möter vi nu i och för sig samma grundhållning – dvs. att nazisterna anser sig rätt att förfoga över liv och död för människor man anser vara undermåliga eller på något sätt hota den vita ariska rasen – men i ett mindre, mer individuellt perspektiv. På kliniken Spiegelgrund, som är en del av sjukhuskomplexet Steinhof i Wien, samlas barn som man anser faller utanför det som kan accepteras i nazisternas föreställning om den rena ariska rasen. Det rör sig om fysiskt och psykiskt handikappade barn, barn med sociala problem och barn födda av romer, alkoholister, brottslingar eller av vad som i övrigt uppfattas av degenererade föräldrar. Syftet är att ”korrigera” dem eller, när detta inte går, helt enkelt ta livet av dem. Fast på ett ”anständigt” och ”humant” sätt, förstås. Inte genom att kollektivt och utan åtskillnad fösas in i gaskammaren utan efter bedömning av läkare och formellt beslut av högre instans, dvs. ett anonymt högkvarter i Berlin. Och hemlighetsmakeriet är stort – ingen ska får veta vad som sker på kliniken.

Mördarna är nu inte klädda i skitiga, blodiga uniformer utan i vita stärkta läkarrockar eller vita stärkta sjuksköterskeuniformer. Men i båda fallen handlar bödlarna på order uppifrån. De gör det som de uppfattar som sin plikt. Och vissa gör det för att de uppfattar det som sin rättighet. Den ariska rasen måste ju hållas ren.

Vapnet är nu inte den spetsiga bajonetten som bländar juden i kön till gaskammaren utan sprutan och pillren som dödar utan blodspillan. Offren bränns nu inte i kremeringsugnar där röken förmörkar himlen utan läggs i enkla anonyma gravar inne på sjukhusområdet. Men först har man tagit ut de mördades barnens hjärnor och lagt dem i formalin i glasflaskor för framtida forskningsändamål. Detta ”de dödas arkiv” upptäcktes inte förrän långt efter kriget.

Så gick det till. Men kriget tar slut och tiden för ansvarstagande för vad som gjordes under det kommer. Och det är nu som alla nästan undantagslöst formulerar sitt försvar i termer av att ingenting ha vetat, ingenting ha gjort, ingenting förstått eller i vart fall bara lytt order. För någon eller några räcker detta men för andra inte. Läkarna klarar sig i regel inte utan döms. Sjuksköterskorna gör det i regel utom åtminstone en som tar ett individuellt ansvar för sina handlingar. Och döms till fängelse och vanheder. Hon heter Anna Katschenka.

Det är henne och ett av de intagna barnen – han heter Adrian Ziegler – som står i ett visst fokus i romanen. Katschenka, som i motsats till andra som arbetar på kliniken inte har någon egen nationalsocialistisk övertygelse, plågas hela tiden av vad som sker där och över sina egna handlingar. Ziegler döms av de omständigheter under vilka han råkar har fötts och förföljs av dessa både under sin vistelse på kliniken och i livet efteråt. Båda är offer över omständigheter som de inte alltid kunnat rå över.

Jag gav ”De utvalda” fem stars av fem. Det är en rik och viktig roman där Sem-Sandberg visar oss både krigets helvete och vad som sker med såväl skyldiga som oskyldiga som råkar överleva. Han för oss till det mörkrets hjärta som ligger bara årtionden tillbaka. Och håller samtidigt upp en spegel framför oss och ställer frågan ”Vad skulle du själv gjort under samma omständigheter som gällde då?”. Det är en fråga som vi alla har skyldighet att fundera på och svara på inför oss själva.

Och nu kan den som vill lyssna på Julia Lee – Decent Woman Blues