Lena Andersson - Utan personligt ansvar.

Lena Andersson har skrivit en ny bok lik den tidigare Egenmäktigt förfarande. Om den skrev jag på siten Boktipset, den numera tyvärr minst halvdöda, såhär: Om detta att drabbas av kärlekens enögdhet eller kanske blindhet har Andersson skrivit en bok som borde läsas av alla. Både av den som älskar och den som inte gör det. Båda borde kunna få en ökad insikt om att vare sig ord och förnuft eller likgiltighet och passivitet kommer att räcka som en sköld mot den verklighet som till slut tränger sig på och kräver ett avgörande. Till sist står man där ensam med frågan "Vad vill jag?"

Högtidligt och inte så lite kryptiskt, det medges. Men jag tyckte om boken och gav den fem stars av fem. Och detta redan innan den fick sitt Augustpris. Och framförallt innan Roy Andersson kletade ner den genom sitt antagande – eller förhoppning? - att han var förlagan till den manliga huvudperson Hugo Rask.

Nu har hon alltså skrivit en ny bok på samma tema – Utan personligt ansvar. Här möter vi åter den intellektuella Ester Nilsson. Fem år har gått sen sist. Nu blir hon osannolikt nog förälskad i en trögfotad och trögtänkt halvt misslyckad skådespelare, som i boken heter Olof Sten. Denne Olof framställs som så satans dum och intellektuellt förvirrad att jag inte kan tänka mig att någon eventuell gammal älskare till Lena Andersson överhuvudtaget vill ställa sig upp och med ena handen på hjärtat och i den andra hållandes en dödskalle högtidligt deklarera ”Olof Sten - c´est moi!”. Fast vad vet man.

Ester Nilsson blir således förbehållslöst förälskad i denne gifte Olof Sten. Vad han blir är inte helt lätt att se. Kanske blir han lite betuttad, kanske förvånad att någon kan se något i honom, kanske tycker han att han vill ha någon vid sidan om som omväxling till hustrun, kanske tar han bara ett tillfälle i flykten. Kanske – men en sak är säker. Förälskad blir han ju inte. Antagligen bara kåt. Och skilja sig från hustrun har han ingen som helst tanke på. Trots att det är just detta som Ester tror och hoppas på. Och in i det sista klart och koncist med stor intellektuell skärpa berättar för Olof. Allt är i detalj beskrivet i boken på både längden och tvären och sida upp och sida ner.

Detta kan ju låta lite tjatigt, men är alls inte så. Det är faktiskt en fröjd att läsa hur Andersson låter den stackars Ester vrida och vända på varje ord och varje gärning, varje uteblivet ord och varje utebliven gärning från Olof och hela tiden tolka allt till det bästa. Trots att den sk väninnekören även denna gång, precis som i förra boken, med stor tydlighet låter förstå att Ester också nu är ute i ogjort väder. Till råga på allt under drygt tre år.

En av dem frågar vid ett tillfälle om Olof ”tänker bra”. Och när Ester då svarar att han ”leker bra och lyssnar bra”, så svarar väninnan insiktsfullt att detta ju inte räcker för Ester. Vid ett annat tillfälle frågar en annan väninna om Olof helt enkelt inte bara är en stor skitstövel. Ester blir då oerhört upprörd och hotar att bryta. Med väninnan! Är det inte sådant och annat liknande som kallas kärlekens blindhet? Det som vi läsare har förstått redan från sidan ett att Ester svårartat lider av.

Men allvarligt talat - finns det inte en liten Ester och en liten Olof i oss alla. Nog är det väl så om vi nu tänker efter och rannsakar vilka sår i hjärtan och njurar vi kan ha lämnat efter oss på vår mödosamma livsstig. Själv kan jag, efter ett visst besvär förstås, vagt erinra mig en och annan fröken, och kanske också en fru, som vid någon tidpunkt kan ha tyckt att jag var världens bästa Olof. Men det gick väl över. Hursomhelst så är allt preskriberat sedan länge. Och jag vill gärna tro att jag inte var lika känslomässigt avtrubbad som den gode Olof. Inte då och framförallt inte nu.

Men hur gick det då för Ester? Det gick bra. Hon nyktrade till slut till – äntligen utbrister säkert alla läsare! - och bröt med  Olof. Dessvärre blandade hon in Olofs fru i detta, vilket kanske gjorde att brytningen blev inte bara definitiv utan också dramatisk. Och Olof visade på olika sätt vilken skitstövel han var innerst inne.

Men vad kan bokens Ester ha lärt sig av det som var och hur det blev. Dessvärre ingenting, tror jag. Har man som hon tycks ha ett vidöppet hjärta som går igång bara den till synes rätte karlen visar sig så hjälper nog ingenting. Inga nyktra tankar, inga goda råd, inga dyrköpta erfarenheter. Men Ester kan kanske skriva en liten självhjälpsbok – till sig själv och alla sina medsystrar. Och kanske träffa en ny man som inte heter eller är som Hugo och Olof. Denne Olof däremot är bortom all hjälp. Han och hans bröder i kärlekens irrgångar kommer, bildligt talat, att sitta på parkbänken och mata Roy Anderssons duvor och ha ett tummat exemplar av Esters bok i kavajfickan. Men ändå ingenting förstått.

Jag gav Utan personligt ansvar fem stars av fem. Och rekommenderar den för alla både vilsna älskande utan karta och de som vilar trygg i en bra relation. Jag hoppas också att böckerna överlever både en och två bokrealisationer utan att kastas i tuggen. 

Varför inte nu lyssna på Alabama Blues Machine – Black Widow Baby