Toni Morrison - Hem.

Toni Morrison fick Nobelpriset i litteratur 1993 med motiveringen ”som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”. Och visst är det så.

Jag har läst samtliga Morrisons böcker på svenska, men tycker för egen del inte att hon är en de mest framträdande Nobelpristagarna. Men visst – några av hennes böcker har stannat också i mitt skraltiga minne. Jag kan nämna t.ex. Solomons sång, kanske En välsignelse men inte minst den av många sönderälskade Älskade, för vilken hon också fick Pulitzerpriset. Tyvärr blev den som bekant också film med Oprah Winfrey i en av rollerna.

Den bok jag nu läst av henne är Hem, den senaste på svenska. Temat i den är välbekant – kanske alltför välbekant – för Morrisonläsaren. En ung färgad man kommer tillbaka från Koreakriget, drabbad av posttraumatisk stress, och han känner i likhet med andra olycksbröder hur rasismens kedjor fjättrar honom inte bara vid sina upplevelser i kriget utan också vid ödet att ha blivit född färgad. Vi följer i boken mannens resa genom ett segregerat USA till en liten håla där han räddar sin syster från att dö efter någon form av medicinskt experiment av en vit läkare och hur han sedan för henne till en ännu mindre håla, närmare bestämt den där syskonen växt upp och han svurit att aldrig återvända till. Här sker då något av ett guds under – systern tillfrisknar och både hon och brodern försonas med det förflutna och tycker sig kunna se eller ana en framtid. Märkligt nog. För verkligheten är ju lika bitter och hopplös och utan möjligheter som tidigare.

En Toni Morrison i sin krafts dagar skulle antagligen från denna historia gjort en både mer inkännande och skakande beskrivning av rasismen och de övergrepp som många färgade utsattes för ännu på femtiotalet. Men det mäktar hon inte riktigt med. Kanske med ålderns rätt, vad vet jag – hon är ju född på 1930-talet. Hem har bara stundtals ”visionär kraft” och”poetisk pregnans”.

Jag gav denna korta bok tre stars av fem i betyg. Och tror nog att detta är den sista jag läser av Morrison, trots att jag sett att hon alldeles nyligen kommit med en ny bok i USA. Men där får nog osvuret vara bäst. 

Martina Montelius - Oscar Levertins vänner.

”Kära läsare, du är nu upphöjd till prins i min litterära gärnings konungarike!”. Vem, undrar ni förstås, kan denna person vara. Kan det möjligen vara … Ja, det kan det. Det är er okände bokbloggare. Åtminstone om man skall döma efter den dedikation som fru Montelius skrev i mitt exemplar av hennes bok Oscar Levertins vänner när jag häromkvällen mötte henne på en sk författarkväll i den eminenta bokhandeln i Äppelviken. Där var jag, ytterligare några män, och sedan de vanliga kulturkonsumenterna, dvs. kvinnor. Och det var en trevlig afton – vin, salta pinnar och ett innehållsrikt, flödande och manuslöst pratande av fru Montelius om både ditten och datten. Ibland också om boken Oscar Levertins vänner.

En man med vänner.

Oscar Levertin – som levde mellan 1862 och 1906 - var författare, kulturskribent och litteraturhistoriker och som sådan den förste innehavaren av en professur i litteraturhistoria vid Stockholms Universitet. Hans inflytande var stort i samtiden, inte minst beroende på hans vänskap och samarbete med Verner von Heidenstam och att han skrev kritik i Svenska Dagbladet, dåtidens tidning för den bildade borgerligheten. Som kritiker hade han stor del i att Heidenstam blev betraktad som stående bredvid gud fader i betydelse, medan andra författare i det närmaste avfärdades. Det gällde t.ex. Strindberg, Fröding och inte minst Selma Lagerlöf. Hon betraktades som ett ”naturbarn” som ”talar allenast ur sitt hjärtas enfald”. Det är då lite ironiskt att det visserligen på senare år getts ut ett par bra böcker om Heidenstam, men att hans egna böcker med all rätt i stort sett betraktas som stendöda. (Det är väl bara Sverigedemokraternas ledare, har jag läst i gammelpressen, som finner styrka i att i den mörka kvällen läsa Heidenstams mest nationalistiska dikter). Om det nu gick så för Heidenstam, så gäller motsatsen för Lagerlöfs och Strindbergs böcker, som fortfarande ges ut i nya upplagor. Strindberg själv står ju dessutom i byst utanför Dramaten.

Som egen diktare är väl Levertin i dag helt bortglömd, förutom av en och annan nörd. Därmed besannas den gamla sanningen att även för de stora och magnifika gäller att ”Bort gå de – stumma skrida de – en efter en till skuggornas värld. - Klockorna dåna. Tungt slå de, - mullra och kvida de, – sjunga sin sång till de dödas värld” (för att nu låta VvH komma till tals en sista gång ...). Så småningom gäller detta antagligen också för mig och dig, bäste ev. läsare. Märkligt nog.

Denne konservative och högt bildade man har nu för ett kort ögonblick kommit att hamna i fokus i den svenska samtida litteraturen. Jag undrar verkligen vad hans ev. levande släktingar kan tycka om den saken. Men hav tröst också du bäste OL, om du möjligen sitter i din himmel och med förvåning tittar ner på samtiden. Snart ligger Montelius bok i förlagets papperstugg och du kan återgå till ditt stilla vaggande på molntappen och drömma om de tider som var.

Allt är alltså Montelius fel. Eller kanske snarare kritikernas – åtminstone de som varit positivt inställda till hennes senaste bok. Och det är faktiskt en hel del. Men vi tar det från början.

Fru Montelius. 

Fru Montelius, f 1975, är författare, dramatiker och regissör. Efter att ha arbetat ett antal år på bl.a. Dramaten men kanske främst Teater Plaza, inte minst tillsammans med Torsten Flinck, med olika uppgifter började hon själv skriva dramatik och har så här långt hunnen i livet fått ihop ett femtontal pjäser. Dessa ges numera i huvudsak på Teater Brunnsgatan 4 där hon från 2011 är konstnärlig ledare. Som om inte allt detta skulle vara nog så skriver hon kritik i Expressen, har en sk podd tillsammans med en Expressenjournalist, medverkar titt som tätt i olika radioprogram och har dessutom varit med i På Spåret tillsammans med Dominika Peczynski. Just det gick väl sådär efter vad jag kommer ihåg. Och har hon inte också fått den högsta ärebetygelse man kan få i detta land - dvs varit Sommarpratare. Jo, jag tror det. Men också i övrigt måste man säga att hon har lyckats väl. Gift är hon också och har tre barn. Med samma man dessutom. Bosatt i Vällingby – så det händer att jag ser henne i vårt eminenta centrum.

Och således också författare. Delar av hennes dramatik finns i bokform men som författare är hon väl mest känd för sin debutroman Främlingsleguanen och nu Oscar Levertins vänner.

Främlingsleguanen har jag läst när den kom ut 2013 och jag tyckte den var så där. Jag gav den tre stars av fem i betyg och skrev såhär om den på min blogg: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2014/05/martina-montelius-framlingsleguanen.html.

Boken Oscar Levertins vänner handlar om den litterära båtutflykt som hela sällskapet Oscar Levertins vänner gör. Ni vet en sådan litteraturkryssning där mer eller mindre kända författare ett par gånger om dagen pratar om sina böcker inför ett antal mer eller mindre intresserade sk litteraturvänner, mest kvinnor har jag förstått. Oscars vännernas ordförande heter Boel Märgåker. Hennes i boken uttalade syfte med resan är mindre att lyssna på författare än att supa, knarka och knulla. Detta syfte med resan redogör Montelius ingående för. Supandet får en relativt undanskymd roll i boken, knarkandet en något större och knullandet en desto större. Märgåker förenas i köttet med en kvinna, en man och en yngling. De två kroppsorgan som därvid har viss betydelse omnämns av fru Montelius med sina rätta populärfolkliga uttryck – dvs. kuken och fittan - ett stort antal gånger. Vilket jag tacksamt noterar. Jag var nämligen lite osäker på vad som kunde tänkas avses. Tack fru Montelius!

Boel Märgåker är en något överviktig och lätt spolformad 62-årig kvinna, vilket föranleder fru Montelius att ingående beskriva vilka organ, förutom de nämnda, som kommer i olika stadier av rullning och böljegång vid de fysiska lekarna. Intresseklubben antecknar febrilt.

Men är då fru Märgåker – hon är nämligen gift, men med en träbock vid namn Greger; en man som i likhet med alla oss andra män anser sig vara vare sig mer eller mindre än ett geni som tänker högt och stort – är då fru Märgåker intresserad av litteratur. Svaret är ja. Hon läser för att hålla sitt psykiska sammanbrott stången. Bara kulturen har kunnat upprätthålla Märgåkers vilja att leva. Dessutom, menar någon av fruarna Märgåker och Montelius, går man inte med i ett litterärt sällskap om man inte är ledsen. Även vid dessa olika blottläggande antecknar intresseklubben. Om än lite häpet.

Ja ja. Och historien rullar på. Efter allt kopulerande får fru Märgåker - till följd av en tvist i en litterär fråga, vilket Leif GW Persson sannolikt skulle säga är statistiskt väldigt ovanligt - för sig att döda en medpassagerare/litteraturintresserad, vilket misslyckas. Hon själv blir däremot inlagd på sjukhus och magpumpas. Hon onanerar på sjukhuset men innan den befriande lättnaden infinner sig blir hon utskriven. Varvid hon går ut på stan och försvinner till … ja, till vad vet jag inte. I värsta fall blir detta inte klargjort förrän i nästa bok.

Nå. Detta är ingen bra bok. Jag antar att avsikten är att roa för stunden. Det lyckas inte. Jag gav den två stars av fem i betyg. Och hoppas att fru Montelius vinnlägger sig om att lägga mer tid på nästa bok. Som läsare hoppas jag hon får en både ömsint och hårdhänt redaktör. Nu är det sagt.

(Och ni har väl noterat, bäste ev. läsare, att jag inte en enda gång skrivit något om "kulturtanten". I motsats då till fru Montelius). 

Men vi kan väl låta Oscar Levertin själv få sista ordet: ”Du har för många böcker läst, - för många och för långa. - Din själ har blivit dryg och däst, - men hjärtats kamrar trånga. - Din myckna lärdom den har jäst – och kväljer med sin ånga”. (Nu är detta citat hämtat ur Montelius bok, så enbart den beläste vet om det är korrekt; jag vet det inte).

Detta är en iller. Hen spelar en viss roll i boken. Tro´t eller ej.

Siri Hustvedt - Sommaren utan män.

Den utmärkta Åsa Beckman – bitr kulturchef i DN – var väl den som härförleden lanserade uttrycket kulturmannen, dvs. den mer eller mindre begåvade och framgångsrike man inom den kulturella sfären som tycks finna det intressant att lägra mer eller mindre unga kvinnliga beundrare. Udden i den diskussion som följde var (naturligtvis) riktad mot mannen – han som enligt myten tager vad han vill ha. Egendomligt nog skrevs det inget om kvinnorna – de som blir tagna för att de vill. Om man nu inte skulle vilja, så är det väl i så fall bara att göra som när man möter andra busar än just en kulturman, dvs. bildligt och/eller bokstavligt sparka honom i skrevet eller i hans övermogna ego. Men i just fallet med k-mannen, förutsattes att all skuld och allt ansvar låg på honom ensam. Särskilt märkligt som det relativt tydligt, men förstås outsagt, i diskussionen efter artikeln efterhand mejslade fram vilka män som i sammanhanget var de särskilt stora hatobjekten. Kultman ligge ogill, på hans ev. lägrade unga dam träs en oskuldens strålglans kring det blonda håret. Så blev resultatet av det sk offentliga samtalet. Då som tidigare när denna fråga diskuterats. För särskilt ny var den ju inte.

Fru Beckman.

Nu har Beckman lanserat ett nytt uttryck – vänterskor. Med detta menas de kvinnor som lämnas temporärt när deras män vill pröva på om ett nytt förhållande han ingått med en (förstås yngre) annan kvinna är värt att satsa på eller inte. Han vill pausa deras relation. Även denna gång utmålas mannen som den stora skurken, vilket han naturligtvis i och för sig också är. Men kvinnan då? Varför skall man inte ta för självklart att hon trycker upp sin kåte make mot väggen och inte ber utan kräver att han ska välja – mig eller henne. Nä nä. Det är tydligen för mycket begärt. Istället tas för givet att kvinnans lott skall vara att vänta och hoppas. Och att sympatierna skall ligga hos henne för att hon går in i denna offerroll. (Och detta säger jag, bästa ev. läsare, trots att min egen historia i just detta avseende inte är särskilt hedervärd).

I sin artikel om dessa vänterskor, nämner Beckman Siri Hustvedts roman Sommaren utan män, som handlar om just denna problematik. Av Hustvedt hade jag då bara läst den utmärkta Vad jag älskade och blev förstås nyfiken på Sommaren utan män. (Kanske, tänkte jag, kunde min egen solkiga historia få en annan och lite mildare belysning. Så blev det emellertid inte. Tvärtom, vill jag säga).

Fru Hustvedt.

Romanen handlar om Boris som förälskar sig i en tjugo år yngre kollega och meddelar sin fru Mia att han vill pausa deras relation. Banalt så det förslår, kan tyckas. Men i en – jag tvekar inte att säga detta – mästares hand blir alla de komplikationer och umbäranden, allt det hopp och all den förtvivlan, alla de nederlag men faktiskt också hopp som ryms i denna paus belysta på ett sådant sätt att boken fanimej borde ges i lysningspresent till alla som står i begrepp att gifta sig. Och kanske till alla män i den begynnande medelålder?

Romanens yttre handling lämnar jag därhän, men den är naturligtvis väl tänkt, väl formulerad och väl beskriven. Perspektivet är genomgående Mias. Från hennes initiala psykiska sammanbrott till den långsamma återuppbyggnaden med förstärkt självförtroende och en större insikt i sin egen och andra kvinnors roll och betydelse, ger oss Hustvedt sin beskrivning av att det finns en väg från katastrofen till en ny försoning. Men detta sker inte i sig tack vare mannens önskan om paus; det sker egentligen trots denna önskan. Det sker, i romanens fiktiva värld, enbart tack vare Mias insiktsfulla resonemang med sig själv och olika personer hon möter och de nya erfarenheter hon gör under den tid Boris är borta ur hennes liv.

Hustvedt skriver en slags försoningens Höga Visa. En annan författare hade från samma historia kanske skrivit en roman om vandringen genom helvetets alla kretsar. Men hos Hustvedt kan vi läsa att det trots allt går att lägga även bittra erfarenheter till en ny grund för en gemensam framtid. Sant eller inte, vad vet jag. Men Hustvedt gör det troligt. Det kan gå. Men Mia och Boris möts i så fall säkert från andra styrkepositioner än innan han ville göra sin lilla paus.

Kanske ligger det i just detta det budskap vi kan få som läsare. Det kan gå att mötas igen om båda inser att den starkaste och mest mogna är den som trots ett egentligen helt avgörande svek vågar satsa igen, vågar bygga vidare på en ny grund från en ny egen styrkeposition, vågar inse att den starkaste var den som använde pausen till egna insiktsfulla resonemang om kärlekens villkor, möjligheter och erfarenheter.

Men, undrar man, visst är det en sak att i läsfåtöljen följa en historia fullt ut och en helt annan att i den bittra verkligheten uppleva den in på det egna skinnet. Visst är det så.

Men boken gav jag i vart fall fem stars av fem. Och glöm nu inte att ge den i lysningspresent nästa gång det är aktuellt!