Harper Lee - Ställ ut en väktare.

Harper Lee, f 1926, var länge en av litteraturhistoriens kanske mest berömda enboksförfattare. Hon gav 1960 ut Dödssynden/To kill a mockingbird och efter det var det i stort sett tyst runt henne. Hon gav inga intervjuer, deltog inte i några litterära eller andra offentliga diskussioner, gjorde inga framträdanden, det blev inte heller (lyckligtvis …) några hemma-hos-reportage men framförallt publicerade hon ingenting. Mytbildningen kring henne var och är starkt. Hon lever ensam, eller tillsammans med sin syster och en sk sekreterare/jurist – men vad mer? Ja, ingen tycks veta särskilt mycket, vilket genom decennierna har lämnat fältet fritt för gissningar och spekulationer av olika slag, vilka kulminerat nu i år när hon worldwide ger ut bok nummer två – Ställ ut en väktare.

Med på tåget?

Lever gör hon uppenbarligen, men systern, som har varit hennes mest förtrogna genom alla år, är död. Lever gör också andra runt henne, inte minst sekreteraren/juristen. Och det är väl runt denna kvinna som mycket av spekulationerna cirkulerar, efter vad jag har läst mig till. Frågan har då varit hur pass medveten Harper Lee är om vad som sker. Är hon, kort sagt, senil eller inte. Är hon blind eller inte. Visste hon eller visste hon inte vad hon gjorde när hon accepterade att att ge ut Ställ ut en väktare. Vad kan i så fall ha gjort att hon ändrat sig efter 50 års tystnad. Ja, inte vet jag. Och inte många andra heller för den delen.

Men en sak är tydligen ganska så säker och det är att boken skrevs före Dödssynden, men att Lees förlag av något skäl då tyckte att den borde omarbetas eller rentav skrivas om för att temat i den skulle bli mer tydligt. Så skedde också. Boken hon först skrev stoppades alltså ner i en hemlig byrålåda. Där har den legat till nu. Och den ny-, eller om det var omskrivna, Dödssynden blev en pyramidal succé. Lee fick Pulitzerpriset för den, den har röstats fram som århundradets bästa roman, den har sålts i otroliga upplagor över hela världen och fått stor betydelse i framförallt USA. Hon har behängts med utmärkelser av alla slag och har tom fått Amerikanska Presidentens Frihetsmedalj, USA:s främsta civila utmärkelse (visserligen av den illitterate George W Bush, men ändå). Och pengarna måste ha strömmat in.

Jag kommenterade Dödssynden/To kill a mockingbird för ett tag sedan på min blogg. Den intresserade kan här läsa min kommentar: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/08/harper-lee-dodssyndento-kill-mockingbird.html. Jag skrev avslutningsvis såhär: ”Jag gav To kill a mockingbird fyra stars av fem för den litterära gestaltningen av ett viktigt och sannolikt olösligt problem och fem stars av fem för dess klassikerstatus och den betydelse den sannolikt kan ha haft och kanske fortfarande har”.

Nå. Men vad ska man då säga om Ställ ut en väktare? Ramhistorien är enkel. Atticus Finch´s dotter, som nu är 26 år och bosatt i New York, kommer till sin barndomsstad Maycomb för ett av sina återkommande besök hos sin pappa, hjältefiguren i To kill a mockingbird. Hon har kvar de ideal hon fått genom sin uppfostran, bl.a. om människors lika värde oavsett ras och hudfärg. Förutom att hon snabbt blir varse den mentala likstelhet som präglar den lilla stadens kvinnor hör och ser hon också sin pappa och sin tilltänkta fästman agera i sammanhang som gör att hennes världsbild hotar att krackelera. De två männen medverkar i ett möte där den allmänna uppfattningen är att de färgades fri- och rättigheter skall stoppas upp och att deras organisation NAACP – National Association for the Advancement of Colored People - skall motarbetas.

I en enskild uppgörelse mellan far och dotter argumenterar pappan att detta är för såväl de färgades egen skull som för de vitas. Niggern – detta uttryck används nästan genomgående – kan inget, har ingen utbildning, ingen förmåga, inga ideal och kommer att driva det lilla samhället i botten om de får något att säga till om. Skulden till detta har inte de vita utan NAACP, som mot de färgades egentliga intressen driver frågan om deras frigörelse utan kunskap om de förutsättningar som gäller i det lilla samhälle där just Atticus bor. Menar han. Gärna frigörelse, gärna utbildning, gärna ansvar för niggern – men inte just nu och inte just så som NAACP vill. Ge niggern allt han vill ha – men först när han kan anses mogen för det. Menar Atticus. Och det lär dröja.

Klanen - med Atticus som medlem. Till dotterns fasa. 

Marie-Antoinette lär ha sagt att något i stil med att om folket hungrar får de väl äta bakelse. Atticus säger ungefär att om niggern vill ha makt och inflytande får han nöja sig med att vi, de vita som vet bättre, i sinom tid leder honom på rätta vägar. Våra vägar.

Dottern hotar att bryta med fadern då hon menar att han sviker sina ideal från förr och att han har ståndpunkter som hon inte kan acceptera. Men efter ett samtal mellan dessa två och mellan dottern och hennes farbror tycks hon inse/anse att pappan och resten av de vita mycket väl kan ha rätt och att hon kanske kan göra saken större nytta genom att stanna i den lilla staden och där då vara anständighetens kil i det rasistiska dödköttet. Så slutar det.

Läst så och uppfattad så är Ställ ut en väktare en bok som rubbar det anseende Harper Lee har som förkämpe för allas frihet och allas rättighet att leva ett liv utan bojor och med hopp om en framtid. Istället läser vi en bok som tycks förorda den långsamma stenbelagda pragmatismens väg mot en förändring som ändå måste komma. ”Men låtom oss – de vita, de bildade, de kunniga – staka ut både väg och mål för niggern. Låtom oss hålla honom i handen och leda honom. Och låtom oss be för att vi kan hålla honom vid gott mod” - så kan man sammanfatta budskapet i boken. Även om det inte formuleras just så.

Men Atticus och hans vita bröder i kampen kunde förstås inte hålla spjärn mot en oundviklig samhällsutveckling. Medborgarrättsrörelsen var stark redan då när bokens story utspelas och blev starkare. Snart fanns ingen återvändo. Även om kampen mot rasismens svarta tryne fortfarande denna dag pågår i USA.

Hade Ställ ut en väktare spelat någon roll för medborgarrättsrörelsen om den kommit ut runt 1960 med ungefär det innehåll den har i dag? Sannolikt inte. Hade den sålt i samma upplagor som To kill a mockingbird? Kanske - USA är och förblir ett konstigt land. Men hade den fått samma betydelse? Nej. Hade man diskuterat den än i denna dag? Nej. Hade Harper Lee fått Frihetsmedaljen? Förhoppningsvis inte.

Varför har då boken getts ut? Ja, det är en fråga för förlagen. Den ger ingenting till bilden av Harper Lee och hennes gärning, snarare tvärtom. Den ger ingenting till frågan om hur rasismen skall bekämpas. Den ger ingenting till frågan vilken roll anständigheten skall kunna spela i samhällsutvecklingen.

Däremot riskerar den att kunna ge ammunition till SD och dess svans. Byt ut ”niggern” mot ”invandraren” i många av bokens resonemang och flashbackgänget kommer att gå i spinn. Men de läser kanske inte böcker.

Men rent litterärt då, bortsett alltså från det från min horisont sett något tveksamma innehållet? Ja, då får man nog säga att den är mer intressant än To kill a mockingbird. Resonemangen är mer sammansatta, personbeskrivningarna lite mer komplexa och de tomma passagerna lite kortare. Personbeskrivningarna är intressantare framförallt vad gäller Atticus Finch och hans bror även om den sk fästmannen är lite väl schablonmässigt beskriven. Men jag tycker att Lee kunde gjort mer av den spänning som fanns i mötet mellan dottern Scout och familjens gamla hembiträde. Här ligger, som jag ser det, själva knutpunkten i den situation som beskrivs råda i den lilla staden. Men varför klaga. Det är ju trots allt ett debutverk av en ung författare. Lee kunde antagligen säkert åstadkommit mycket mer och ännu bättre om hon fortsatt att skriva. Men möjligen kände hon att allt hon skulle producera skulle jämföras med debutbokens succé och att det då skulle vara svårt att motsvara alla förväntningar. Därav tystnaden? Och därav också min fråga till mig själv hur pass medveten hon varit när nu Ställ ut en väktare getts ut. 

Jag gav Ställ ut en väktare för de rent litterära kvaliteterna tre stars av fem. Och hoppas att många en dag kommer att erinra sig t.ex. följande citat från boken: ”Varje människas väktare är hennes samvete”.

Men hör man inte också en liten drill från a mockingbird? Jo, det gör man. Och den syns också fladdra förbi på omslaget, om än på dess baksida. 

Leif G W Persson - Bombmakaren och hans kvinna.

Det finns kända personer och så finns det GW. Det finns väl inte en i Sverige nu levande människa som inte vet vem Leif G W Persson är. Han skriver böcker, han har en kolumn i en av kvällstidningarna, han uttalar sig i tid och otid i press om aktuella brottsfall, han är som man säger känd från TV, han har den märkliga titeln kriminolog, har haft en hyfsat remarkabel rent byråkratisk karriär, har varit sakkunnig i departemenstvärlden, är en av få som lyckats skapa en egen sk affär och till råga på allt fått sparken mm mm. (Det gällde den sk Geijeraffären. Peter Bratt hävdade i DN, med GW som till en början anonym källa, att dåvarande justitieministern Lennart Geijer roade sig med att gå till prostituerade. Det blev ett herrans liv. Hela den offentliga nomenklaturan med statsminister Palme i spetsen förnekade allt. DN beklagade. Bratt knäcktes. GW fick sparken. Långt senare bekräftades allt).

Lite trött?

Och han är, till sig egen stora sorg, numera professor emeritus vid rikspolisstyrelsen. Han har nämligen fallit för åldersbilan. Är man så djävla gammal som han är, och fler med honom för den delen, är man utestängd från offentlig anställning. Men han klarar sin nog ända.

Nu har den gode GW kommit ut med en ny deckare. Det är, om jag räknat rätt, nummer elva i raden. Bredvid deckarna i hans litterära CV står en mycket bra självbiografi, Gustavs grabb, som kan rekommenderas, och ett par helt onödiga kokböcker. Flitig är han med andra ord.

Men nu till deckare nr elva – Bombmakaren och hans kvinna. Den är inte bra. Tjock är den förvisso som deckare numera tydligen ska vara och skriven med som jag uppfattar gott humör och med GW:s omisskännliga stil. Man ser ibland vid läsningen honom framför sig när han skrockar i TV. Men bra är den alltså inte. Och det är synd. Jag har läst alla hans deckare och ett par av dem är riktigt läsvärda. Han kan alltså.

Men här får han inte riktigt fart på berättelsen. Och det är ju synd eftersom temat är intressant och spännande. Vi får läsa om ett misstänkt terrorbrott – gissa vilken religion de misstänkta terroristerna bekänner sig till! - på svensk mark och med såväl internationella kopplingar som en misstanke om en mullvad i den egna organisationen. Förutom då om de obligatoriska lata och odugliga manliga cheferna. För i den här boken är det kvinnorna som tänker och handlar och till slut reder upp det mesta. Kanske tom sitt privatliv.

SÄPO på språng. Omöjliga att känna igen.

Det är möjligt att boken ger en någorlunda korrekt beskrivning av hur en säkerhetspolis måste arbeta – man sätter på sig de speciella solglasögonen och ser sig omkring i omvärlden, tar kontakter, misstänker, tänker, pratar, tyder tecken i luften, skriver promemorior, trevar sig fram, sammanträder, spanar än hit än dit. Och det är väl så det måste gå till gissar jag. Men nu är ju detta ingen lärobok i hur hemliga polisen arbetar, det är en deckare (eller en roman om ett brott som GW själv kallar den). Och då vill man ju gärna se lite aktion också. Boken är på 555 sidor. På sidan 364 kan man läsa den hoppfulla meningen ”... och det var först då det började hända saker”. Men inte fan gjorde det det. Berättelsen fortsätter lika långsamt och utdraget som ett sammanträde i Eslövs kommunfullmäktige. Fram till själva slutet förstår - fast då sker å andra sidan allt på en gång. Inklusive att den västerländska demokratis högborg via drönare låter pulverisera ett hus i vårt kära fosterland. 

Till råga på allt så åberopas alltför ofta den gamle chefen – han som kunde se runt hörn – för att det skall kännas riktigt bekvämt. Men värst är det väl ändå när den gamle kommissarien Evert Bäckström – mannen med supersalamin - återuppstår i en viktig men helt osannolik biroll. Och den berömda likhunden Sampo finns också med på ett hörn. Fast det är klart – för oss trygghetsnarkomaner är ju tryggheten i läsupplevelsen därmed garanterad. Alltid något.

Bombmakaren och hans kvinna får trots det bara två stars av fem av mig i betyg.

Harper Lee - Dödssynden/To kill a mockingbird.

Mockingbird el Härmfågel. 

Harper Lees Dödssynden (eng. To kill a mockingbird) är en modern nordamerikansk klassiker och är väl, till skillnad mot många andra sk klassiker, också läst. Enligt Susanna Alakoskis förord till pocketutgåvan från 2015 så uppmanade borgmästaren i Chicago år 2001 sina medborgare i staden att läsa boken för att stimulera till en öppen debatt om rasismen, vilket ledde till att det pr omgående såldes ett ton av boken. Vilket ju i och för sig låter mycket – men om man betänker att en pocketbok väger drygt 2 hg och att Chicago runt senaste sekelskiftet hade betydligt över 2 miljoner invånare, så blir det inte särskilt många böcker räknat pr invånare. Nu lär boken ha ingått i skolans läroplaner lite varstans i USA genom decennierna, men vad betyder egentligen det? (Det gjorde på min tid också tex den nu helt bortglömda Snörmakare Lekholm får en idé av Gustaf Hellström. Vi var väl fem som läste den då. Och hur många kommer ihåg den idag ...). Hur många som verkligen läst boken före och efter 2001 i Chicago, i USA och övriga världen är alltså inte lätt att att veta, men en sak är väl säker: många äro de hursomhelst. Och ännu fler är de som pratar om den. Och har en åsikt om den. Och nu är jag en av alla dem. Men jag har i vart fall läst den.

Harper Lee - 1960-talet.

Om man söker på nätet efter t.ex. de mest lästa eller mest betydelsefulla böckerna i världen eller USA finns inte Dödssynden med, men väl andra helt förutsägbara böcker. Man hittar bl.a. Maos lilla röda, Harry Potter, Anne Frank och naturligtvis bibeln och ibland också – lite beroende på vilken site man söker på - koranen. Först på Amazons aktuella bestsellerlista finns den med. Men detta listletande och listpetande är ju bara ett sätt att förringa en bok. Harry Potter säljer, visst – men vilken roll spelar den annat än att roa för stunden. Det är ju gott nog, men även om Dödssynden säljer något mindre än de absoluta bästsäljarna, så spelar den sannolikt en större roll över tid än de flesta på listan och läses antagligen också av personer som kan bära den med sig i minne, hjärta och handling på ett helt annat sätt än vad man gör efter en läsning av t.ex. Twilight-serien.

Nå. Boken kom ut 1960. Då var rasismen i USA fortfarande helt legitim och uppfattades som en fullt naturlig ordning, närmast som given av den gode, allsmäktige guden. Den vite mannens och kvinnans överhöghet över de färgade var i hög grad påtaglig och gick igenom i snart sagt varje del av samhället, i såväl stort som smått. Påtagligast var nog detta ändå i den sk djupa södern, dvs. hela eller delar av främst staterna Alabama, Georgia, Louisiana, Mississippi och South Carolina.

Men tiden och förnuftet verkade och modiga människors enskilda handlande fick stor betydelse. Många av oss kommer fortfarande ihåg Rosa Parks. På den tiden – vi talar om år 1955 – skulle färgade ge plats åt vita på staden Montgomerys bussar i staten Alabama. Den färgade Rosa Parks vägrade en dag. Hon hade helt enkelt fått nog. Detta var starten inte bara på en drygt årslång bojkott där de färgade vägrade att åka buss – och där bussbolaget till sist vek ner sig - utan också på den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Så småningom kom USA:s högsta domstol också fram till att det stred mot grundlagen att segregera möjligheten att sitta var man ville i bussarna. Rosa Parks fick långt senare dessutom både Frihetsmedaljen och den amerikanska kongressens guldmedalj. Detta var på 1990-talet. Men innan dess hann mycket ont blod flyta. Vi bör t.ex. minnas den egensinnige och märklige mannen George Wallace, guvernör i just Alabama, och hur han stod på trappan till en skola och försökte hindra färgade barn att komma in. För honom gick det i sinom tid illa – han blev skjuten och allvarligt skadad men halleluja! också så småningom frälst och bad alla färgade om ursäkt för sina historiska illdåd.

4 feb 1913 - 24 okt 2005.

Det är alltså i en sådan tid som Dödssynden/To kill a mockingbird publiceras första gången. Året var som nämnts 1960. Medborgarrättsrörelsen är nu på stark frammarsch. Om tre år kommer Martin Luther King att hålla sitt berömda I have a dream-tal. Mycket positivt hände således. Men rasismens svarta rötter växte fortfarande och dess mörka blommor slog fortfarande ut. Undervegetationen – dvs. samtalen man och man emellan på kafferaster och middagar som kritiserade vad som hände – var också stark och snärjande även om ytan blev allt mer välpolerad.

Harper Lees bok fick i ett sådant samhällsklimat en omedelbar och stor betydelse. Nu kunde envar som ville läsa en skönlitterär beskrivning av det orimliga i att hävda att den vita människan närmast definitionsmässigt var överordnad den färgade. Detta var väl sannolikt också Lees avsikt med romanen. ”Negerfrågan” - så hette det fortfarande då för över 50 år sedan – fick genom boken en resonerande och närmast moralisk belysning, som också ställde de färgades vardag i stark kontrast till vad som gällde för den vita befolkningen.

I boken följer vi genom små berättelser vardagen för befolkningen i den lilla fiktiva och sömniga sydstatshålan Maycomb, som Lee förlagt till Alabama. I ett lugnt närmast makligt tempo låter oss Lee se vad som händer genom främst den vita nioåriga flickan Scouts ögon. Den ena odramatiska händelsen följer på den andra. Scout och hennes bror gör som barn gör – leker, busar, pratar med sin pappa och andra vuxna och bygger fantasivärldar kring händelser och människor de inte riktigt förstår.

Men så blir Scouts pappa, som är advokat, tilldelad ett ärende som gäller att en färgad man anklagas för våldtäkt på en vit tonårsflicka. Den allmänna uppfattningen i staden är förstås att han är skyldig – inte för att det finns några bevis som styrker anklagelsen utan bara för att han är just färgad och det påstådda offret en vit kvinna. Det tas också för givet bland befolkningen att Scouts pappa Atticus Finch skall sköta försvaret med vänster hand.

Men så sker inte. Atticus sköter försvaret utifrån vad lagen säger, dvs. det som påstås skall bevisas, men också utifrån en moralisk övertygelse. Det blir också snabbt klart att anklagelsen är felaktig, men den allmänna uppfattningen i den lilla staden är förstås ändå den motsatta. Atticus argumentation i rätten, men också i hans samtal med sina barn, om att en mans samvete väger tungt, om mod och rättrådighet och att rätt och rättvisa skipas i domstolen och bara där, imponerar inte på vare sig befolkningen i stort eller på juryn. Men väl på hans barn. Den anklagade blir förstås förklarad skyldig och försöker sedan fly från fängelset, men fälls då till marken av 17 kulhål i ryggen av sina väktare.

Och livet i det lilla samhället återgår i stort sett till vad som gällde innan. I stort sett, men inte helt. I några sinnen har en insikt slagit rot om vad som är rätt och vad som är fel. Och Scout själv känner att hennes barndom försvinner som dimma i soluppgång.

Den grundläggande konflikten mellan många vita och färgade i USA – eller, om man hellre vill uttrycka det så, den ständigt närvarande rasismen – är ju än i denna dag märkbar och löses inte heller med vare sig en välmenande bok och t.ex. genom att USA fått sin första färgade president. Konflikten är lika allvarlig och oroande och antagligen lika olöslig som när kontinentalplattorna rör sig mot varandra. Spänningar byggs upp och så helt plötsligt, ofta utan att man egentligen förstår riktigt varför, bryter helvetet lös. Vi känner alla till de historiska namnen för sådana revolter. Vi känner också till de dagsaktuella namnen. Vad som sker i morgon och i övermorgon vet ingen. Men att något sker, det vet vi.

Var? När?

Till slut. Varför heter boken To kill a mockingbird? Ja, det kan väl egentligen bara Harper Lee själv svara på. Mockingbird är på svenska härmfågel. I boken nämns härmfågel eller härmtrast vid två tillfället. Den ena gången är när Atticus två barn får var sitt luftgevär och då uppmanas att inte skjuta just en härmfågel – allt annat, tycks det, men inte just denna fågel eftersom de ” … gör inget annat än åstadkommer musik som vi njuter av … de gör inget annat än att sjunga av hela sitt hjärta för oss. Det är därför som det är en synd att döda en härmfågel”.

Den andra gången är i samband med en händelse när pappan - som efter rättegången har kommit att se Atticus som sin personlige fiende - till den flicka som anklagade den färgade mannen för våldtäkt dör under oklara omständigheter, när han försöker ta livet av Atticus´ båda barn. Mördaren kan möjligen vara Atticus´ egen son eller mer sannolikt en skygg men rättrådig man som är deras granne och som genom mordet räddat just sonen från att bli mördad. Självaste polischefen menar att man ska hävda att flickans pappa råkade trilla på sin egen kniv och på så sätt dödade sig själv. ”Låt de döda begrava sina döda” menar han med hänvisning till ett känt bibelställe – dvs., enligt min tolkning och med vetskap om vad som också står i bibeln på just det stället, det finns andra saker som är viktigare. Också viktigare än att hävda lagen. Och då säger den lillgamla Scout till sin pappa att det skulle vara ungefär som att skjuta en härmtrast att i stället hävda och föra fram sanningen. Eller i vart fall få omständigheterna prövade. 

Jaha. Ibland är det således rätt att ljuga eller tänja på sanningen. Ibland är det rätt att dölja sanningen genom vackert och fagert tal. Är det så Harper Lee menar? Ja, inte vet jag. Någon av mina ev. läsare som vet?

Härmfågeln, den vackert sjungande, flyger som en svart skugga. 

Jag gav To kill a mockingbird fyra stars av fem för den litterära gestaltningen av ett viktigt och sannolikt olösligt problem och fem stars av fem för dess klassikerstatus och den betydelse den sannolikt kan ha haft och kanske fortfarande har.