Cormac McCarthy - Blodets meridian.

Blodets meridian är en våldsam bok. Och en mycket bra bok.

McCarthy.

Nu ska detta med våld, övergrepp och dödande inte överdrivas när man tänker på eller skriver om boken, eller för den delen andra av hans böcker. McCarthys rykte om att vara en slags blodets härförare i litteraturen säger möjligen mer om de som hävdar att det är så än om vad som faktiskt sker i han böcker. Visst – det förekommer mycket våld i böckerna, folk dör i dem, övergrepp begås på såväl oskyldiga som skyldiga, sexuella perversioner finns med i en del av dem. Men också ensamhet, längtan, vilsenhet och en önskan bort till något annat.

Den yttre ramen i Blodets meridian är ett gäng hårdföra skalpjägare som jagar och dödar indianer, skalperar dem och sedan får pengar för skalperna av olika slags lokala bossar. Tiden är mitten av 1800-talet och boken utspelar sig i gränstrakterna mellan Mexico och USA. Syftet är förstås att rensa den sk vilda västern från ursprungsbefolkningen för att de vita erövrarna skall känna sig lugna och fina. Och rena i själen.

Såhär var tiden alltså inte.

Skalpjägarnas liv är hårt och utsatt med nästan osannolika umbäranden. I striderna med indianerna dör förstås inte bara dessa utan också efterhand alltfler av skalpjägarna. Efterhand övergår mördandet också till att riktas mot andra än indianerna. Vuxna dödas, kvinnor dödas, barn dödas. Kvinnor våldtas. Lojaliteter mellan skalpjägarna prövas och överges, vissa deserterar från gruppen, andra bara försvinner och hittas inte sällan både flådda och skalperade av indianerna. Livet för skalpjägarna, indianerna och för den delen många andra av de som lever i tiden och i området där skalpjägarna härjar är alltså inte som en tebjudning direkt.

Men såhär då? Nja.

Till slut splittras förstås gruppen i död och nederlag. Överlevande är bara den person som nästan genomgående kallas ynglingen och gruppen onda genius, som kallar sig domare Holden. Efter år av bittra nederlag och kamp för överlevnad för honom som kallas ynglingen möts de två till slut igen. En av dem dör då såvitt jag kan förstå. En inte. Vem – jo, han som aldrig sover, han som dansar i ljuset och i skuggan, han som säger att han aldrig kommer att dö. Och vem är det? Om de nu inte överlever båda ... ?

Möjligen såhär. Innan de fick en kula i bröstet eller en pil i hjärtat.

Allt förintas i denna dystopi. Varför då läsa den? Kanske av två skäl – McCarthys språk har en alldeles särskild skärpa och är både vackert, sakligt och ibland nästan drömlikt; boken ger sannolikt en mer korrekt bild av The Wild West än mycket annat som du läst och sett på film.

Jag ger denna betydande roman fem stars av fem i betyg. Den rekommenderas till läsning, Och den skall, som all viktig och angelägen litteratur, läsas långsamt och omsorgsfullt.

Jerker Virdborg - Skyddsrummet Luxgatan.

Jerker Virdborg är en författare – f 1941 – som skrivit ett antal både novellsamlingar och romaner (och dessutom ett par deckare tillsammans med den överallt närvarande Daniel Sjölin). Jag har läst två av hans böcker tidigare, nämligen novellsamlingen Landhöjning två centimeter per natt (från 2001) och Svart krabba (från 2002). Men nu till Skyddsrummet Luxgatan som kom ut förra året, dvs. 2015.

Det är en novellsamling som i ett drygt 10-tal noveller tillsammans med en längre uppbruten novell, som löper genom hela boken, beskriver tillståndet i vårt land där det råder ett krigstillstånd. Landet förefaller ockuperat och med en okänd främmande makts militär närvarande och dessutom med såväl laglös milis som laglösa förband härjande. Den vanliga människan – dvs. du och jag – förefaller vara inte bara oinformerad om vad som närmare sker utan kanske också bara uppgivet intresserad. Våld och olika övergrepp – även från myndigheterna – tas med det jämnmod som bara finns hos den som redan känner sig besegrad. Och övergiven.

Virdborg skriver om för oss alla välkända miljöer, men den trygghet som vi säkert lite till mans förknippar med sådana är borta. Nu härskar istället otryggheten och osäkerheten. Inte heller den tillit som normalt finns mellan människor finns längre kvar och har ersatts av egoism, självgodhet och förakt för den svagare.

Detta tillstånd beskriver Virdborg på ett suggestivt och nästan förborgat språk. Den egentliga innebörden av vad som sker eller tom själva händelserna i novellerna är oftast ofullbordade och ibland bara antydda, vilket gör att läsaren själv – med sig egen skräck och rädsla i botten – ofta på egen hand får föreställa sig en möjlig början och ett möjligt slut på vad som berättas. Denna hemlighet i novellerna är det upp till läsaren själv att ta fram i ljuset. Om han orkar.

Virdborg återger alltså i boken en närmast total osäkerhet hos den enskilde medborgaren om vad som har skett, vad som nu sker och vad som kommer att ske. Denna, skall vi då kalla det hemlighet, finns i nästan varje novell och är förstås ett starkt tema i samlingen som helhet. Det som för mig stannar kvar efter läsningen är en känsla av diffust men ändå ständigt närvarande hot som hänger över landet och oss alla. Det är fanimig kusligt att läsa. Jag behöver väl inte säga att ordet fred inte nämns en enda gång.

Som läsare måste man ha öron och ögon öppna för att riktigt se och förstå vad som sker. I en bisats nämns t.ex. att Rosenbad har bränts ner. Det är denna och många andra liknande mer eller mindre antydda händelser som gör boken så skrämmande stark. Skyddsrummet Luxgatan är ingen bok för snabbläsning på tunnelbanan.

Jag ger Skyddsrummet Luxgatan fyra stars av fem i betyg. Och vill – för den med starka nerver – särskilt rekommendera novellen Värtavägen ner till läsning.

Malin Persson Giolito - Störst av allt.

Vad läser man i 1:a Korinthierbrevet, enligt sägnen författad av Paulus, om inte bl.a. följande:

Kärleken är god, tålmodig och hänsynsfull, aldrig misstänksam eller avundsjuk, aldrig skrytsam eller stolt.

När allt annat går under finns tre saker ändå kvar – tron hoppet och kärleken – men störst av dem är kärleken.

Författare?

Så kan det förstås vara, men fabelsamlingen bibeln har ju som bekant haft fel förr. Men i Malin Persson Giolitos ”rättegångsthriller”, som hon själv kallar boken, Störst av allt menar i vart fall jag att det är hoppet som är störts av allt. Hoppet om att allting ska bli bra, eller åtminstone bättre. Men detta gäller bara fram till punkten då inte hjälper att ens hoppas. Fram till morden.

Men fram till dess lyser det hopp jag tror att alla barn och tonåringar, och kanske ännu inte desillusionerade vuxna, bär inom sig ungefär som ett vackert bärnstenssmycke. Lagrat i miljontals år finns, för den som ännu förmår hoppas, då en framtids färger synliga – ibland knappt märkbara, men ibland bländande vackra.

Bokens nav är Maja, den för mord åtalade. Hos henne växlar hoppet ett antal gånger mellan just dessa poler – från att nästan inte finnas alls till att vara så kraftfullt att det förvänder synen på både henne och hennes föräldrar.

Från tidpunkten när morden sker mörknar hoppat för alla. Från den tidpunkten finns för lång tid framåt nästan inget hopp alls. Och ingen tro. Och knappt någon kärlek alls. Mer än som en brännande förtärande svetslåga mellan Maja och Sebastian och kanske också som en flämtande ljuslåga hos ett litet barn. Men det som är mellan Maja och Sebastian är inte tålmodigt, gott, hänsynsfullt; det är hela tiden präglat av misstänksamhet och avundsjuka. Den gode Paulus skulle stå frågande.

Det är alltså främst om Maja som Störst av allt handlar. Det är hon som i boken hela tiden talar till sig själv och oss läsare. Hon resonerar, hon tänker, hon ifrågasätter, hon tar ställning, hon ångrar också en del av vad hon gjort.

På sidan 1 i boken får vi veta att hon är misstänkt för två mord – på sin pojkvän Sebastian och sin bästis Amanda. Mord begångna i hennes klassrum och där Sebastian skjuter ytterligare ett par elever och en lärare. Boken beskriver sedan förspelet till dessa mord, vad som hände omedelbart före dem, under dem och sedan efterspelet. Hela tiden alltså berättat med Majas egna ord.

Maja är en ung kvinna men intelligent, skarpsynt, iakttagande. Hon ser och förstår vad som sker runt henne. Men en sak förstår hon inte riktigt – sin fascination eller snarare besatthet av Sebastian. Det är genom honom och deras relation som vi som läsare försöker förstå vad som ledde fram till morden. Det är inte helt lätt, måste medges. Men Malin Persson Giolito ställer hela tiden frågor kring detta.

Författare. 

Det är kring alla dessa ”varför” som hon rör sig skickligt och med olika försök till förklaringar. Men hon lämnar oss utan tydliga och precisa förklaringar, vilket gör boken mycket mer intressant än om hon skrivit oss allt på näsan. Hon låter oss som läsare tänka efter lite själv.

Men också annat är intressant i boken. Pressens hyenebeteende är beskrivet på ett sätt som borde stämma till eftertanke bland publicister och läsare av press och nät. Föräldrarnas roll och betydelse för alla barn och ungdomar kan knappas bli tydligare än vad hon beskriver. Beskrivningen av rättegången och olika aktörers agerande är intressant, inte minst de slumrande nämndemännen och den anlitade sk stjärnadvokatens agerande och rykte. Vännernas tafatthet när relationen mellan Maja och Sebastian skruvas åt är talande för hur illa det kan gå när ingen kan/vill/vågar tar ett ansvar eller åtminstone bladet från munnen.

Men – frågar du säkert, min okände läsare, hur gick det? Om det på första sidan står ”Alla är skjutna”. Vad står då på sista sidan? Ja, du – jag vet. Vill du veta, får du allt läsa boken.

Och hur gick det då till slut med hoppet? Utan att säga för mycket kan jag väl säga att det gick åt helvete för hoppet, liksom för kärleken. Och tron ska vi inte bara tala om. Den stackars välmenande Paulus gråter sig säkert till söms.

Malin Persson Giolito har en driven berättarstil och hon kan på ett bra och trovärdigt sätt ge Maja en röst i boken. Spänningen hålls också vid liv boken igenom. Det är alltså precis som det skall vara i en deckare eller ”rättegångsthriller”. Personbeskrivningarna är också helt OK, om än lite haltande på en del håll. Dessutom är hon stundtals inte bara träffande ironisk i sin beskrivning av olika företeelser i vårt fosterland utan också faktiskt – trots ämnet – ibland dessutom rolig. Sånt ät ju faktiskt inte så dumt.

Jag läste boken en svalt solig och lite kylig semestervecka på deckarön Gotland. Den får tre stars av fem i betyg. Malin Persson Giolito är alltså en skapligt bra författare, som jag möjligen kommer att läsa mer av. Men hoppas inte för mycket, mina ev. läsare av denna blogg.