Malin Persson Giolito - Störst av allt.

Vad läser man i 1:a Korinthierbrevet, enligt sägnen författad av Paulus, om inte bl.a. följande:

Kärleken är god, tålmodig och hänsynsfull, aldrig misstänksam eller avundsjuk, aldrig skrytsam eller stolt.

När allt annat går under finns tre saker ändå kvar – tron hoppet och kärleken – men störst av dem är kärleken.

Författare?

Så kan det förstås vara, men fabelsamlingen bibeln har ju som bekant haft fel förr. Men i Malin Persson Giolitos ”rättegångsthriller”, som hon själv kallar boken, Störst av allt menar i vart fall jag att det är hoppet som är störts av allt. Hoppet om att allting ska bli bra, eller åtminstone bättre. Men detta gäller bara fram till punkten då inte hjälper att ens hoppas. Fram till morden.

Men fram till dess lyser det hopp jag tror att alla barn och tonåringar, och kanske ännu inte desillusionerade vuxna, bär inom sig ungefär som ett vackert bärnstenssmycke. Lagrat i miljontals år finns, för den som ännu förmår hoppas, då en framtids färger synliga – ibland knappt märkbara, men ibland bländande vackra.

Bokens nav är Maja, den för mord åtalade. Hos henne växlar hoppet ett antal gånger mellan just dessa poler – från att nästan inte finnas alls till att vara så kraftfullt att det förvänder synen på både henne och hennes föräldrar.

Från tidpunkten när morden sker mörknar hoppat för alla. Från den tidpunkten finns för lång tid framåt nästan inget hopp alls. Och ingen tro. Och knappt någon kärlek alls. Mer än som en brännande förtärande svetslåga mellan Maja och Sebastian och kanske också som en flämtande ljuslåga hos ett litet barn. Men det som är mellan Maja och Sebastian är inte tålmodigt, gott, hänsynsfullt; det är hela tiden präglat av misstänksamhet och avundsjuka. Den gode Paulus skulle stå frågande.

Det är alltså främst om Maja som Störst av allt handlar. Det är hon som i boken hela tiden talar till sig själv och oss läsare. Hon resonerar, hon tänker, hon ifrågasätter, hon tar ställning, hon ångrar också en del av vad hon gjort.

På sidan 1 i boken får vi veta att hon är misstänkt för två mord – på sin pojkvän Sebastian och sin bästis Amanda. Mord begångna i hennes klassrum och där Sebastian skjuter ytterligare ett par elever och en lärare. Boken beskriver sedan förspelet till dessa mord, vad som hände omedelbart före dem, under dem och sedan efterspelet. Hela tiden alltså berättat med Majas egna ord.

Maja är en ung kvinna men intelligent, skarpsynt, iakttagande. Hon ser och förstår vad som sker runt henne. Men en sak förstår hon inte riktigt – sin fascination eller snarare besatthet av Sebastian. Det är genom honom och deras relation som vi som läsare försöker förstå vad som ledde fram till morden. Det är inte helt lätt, måste medges. Men Malin Persson Giolito ställer hela tiden frågor kring detta.

Författare. 

Det är kring alla dessa ”varför” som hon rör sig skickligt och med olika försök till förklaringar. Men hon lämnar oss utan tydliga och precisa förklaringar, vilket gör boken mycket mer intressant än om hon skrivit oss allt på näsan. Hon låter oss som läsare tänka efter lite själv.

Men också annat är intressant i boken. Pressens hyenebeteende är beskrivet på ett sätt som borde stämma till eftertanke bland publicister och läsare av press och nät. Föräldrarnas roll och betydelse för alla barn och ungdomar kan knappas bli tydligare än vad hon beskriver. Beskrivningen av rättegången och olika aktörers agerande är intressant, inte minst de slumrande nämndemännen och den anlitade sk stjärnadvokatens agerande och rykte. Vännernas tafatthet när relationen mellan Maja och Sebastian skruvas åt är talande för hur illa det kan gå när ingen kan/vill/vågar tar ett ansvar eller åtminstone bladet från munnen.

Men – frågar du säkert, min okände läsare, hur gick det? Om det på första sidan står ”Alla är skjutna”. Vad står då på sista sidan? Ja, du – jag vet. Vill du veta, får du allt läsa boken.

Och hur gick det då till slut med hoppet? Utan att säga för mycket kan jag väl säga att det gick åt helvete för hoppet, liksom för kärleken. Och tron ska vi inte bara tala om. Den stackars välmenande Paulus gråter sig säkert till söms.

Malin Persson Giolito har en driven berättarstil och hon kan på ett bra och trovärdigt sätt ge Maja en röst i boken. Spänningen hålls också vid liv boken igenom. Det är alltså precis som det skall vara i en deckare eller ”rättegångsthriller”. Personbeskrivningarna är också helt OK, om än lite haltande på en del håll. Dessutom är hon stundtals inte bara träffande ironisk i sin beskrivning av olika företeelser i vårt fosterland utan också faktiskt – trots ämnet – ibland dessutom rolig. Sånt ät ju faktiskt inte så dumt.

Jag läste boken en svalt solig och lite kylig semestervecka på deckarön Gotland. Den får tre stars av fem i betyg. Malin Persson Giolito är alltså en skapligt bra författare, som jag möjligen kommer att läsa mer av. Men hoppas inte för mycket, mina ev. läsare av denna blogg.