Jerker Virdborg
är en författare – f 1941 – som skrivit ett antal både
novellsamlingar och romaner (och dessutom ett par deckare tillsammans
med den överallt närvarande Daniel Sjölin). Jag har läst två av
hans böcker tidigare, nämligen novellsamlingen Landhöjning
två centimeter per natt (från 2001) och
Svart krabba (från
2002). Men nu till Skyddsrummet Luxgatan
som kom ut förra året, dvs. 2015.
Det är en novellsamling som i ett drygt
10-tal noveller tillsammans med en längre uppbruten novell, som
löper genom hela boken, beskriver tillståndet i vårt land där det
råder ett krigstillstånd. Landet förefaller ockuperat och med en okänd
främmande makts militär närvarande och dessutom med såväl laglös
milis som laglösa förband härjande. Den vanliga människan –
dvs. du och jag – förefaller vara inte bara oinformerad om vad som
närmare sker utan kanske också bara uppgivet intresserad. Våld och
olika övergrepp – även från myndigheterna – tas med det
jämnmod som bara finns hos den som redan känner sig besegrad. Och
övergiven.
Virdborg skriver om för oss alla välkända
miljöer, men den trygghet som vi säkert lite till mans förknippar
med sådana är borta. Nu härskar istället otryggheten och
osäkerheten. Inte heller den tillit som normalt finns mellan
människor finns längre kvar och har ersatts av egoism, självgodhet och
förakt för den svagare.
Detta tillstånd beskriver Virdborg på ett
suggestivt och nästan förborgat språk. Den egentliga innebörden av vad som sker eller tom själva händelserna i novellerna är oftast ofullbordade och
ibland bara antydda, vilket gör att läsaren själv – med sig egen
skräck och rädsla i botten – ofta på egen hand får föreställa
sig en möjlig början och ett möjligt slut på vad som berättas.
Denna hemlighet i novellerna är det upp till läsaren själv
att ta fram i ljuset. Om han orkar.
Virdborg återger alltså i boken en
närmast total osäkerhet hos den enskilde medborgaren om vad som har skett, vad som nu sker och vad som kommer att ske. Denna, skall vi då
kalla det hemlighet, finns i nästan varje novell och är förstås
ett starkt tema i samlingen som helhet. Det som för mig stannar kvar
efter läsningen är en känsla av diffust men ändå ständigt
närvarande hot som hänger över landet och oss alla. Det är
fanimig kusligt att läsa. Jag behöver väl inte säga att ordet
fred inte nämns en enda gång.
Som läsare måste man ha öron och ögon
öppna för att riktigt se och förstå vad som sker. I en bisats
nämns t.ex. att Rosenbad har bränts ner. Det är denna och många
andra liknande mer eller mindre antydda händelser som gör boken så
skrämmande stark. Skyddsrummet Luxgatan
är ingen bok för snabbläsning på tunnelbanan.
Jag ger Skyddsrummet
Luxgatan fyra stars av fem
i betyg. Och vill – för den med starka nerver – särskilt
rekommendera novellen Värtavägen ner
till läsning.
Läst just novellen "Någotsom händer nere i tunnelbanan vid Karlaplan", publicerad i Granta, och hjärtat bultar fortfarande hektiskt. Det vete sjutton om jag törs mig på mera? Bra tips för mindre räddhågade!
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera