Cormac McCarthy - Blodets meridian.

Blodets meridian är en våldsam bok. Och en mycket bra bok.

McCarthy.

Nu ska detta med våld, övergrepp och dödande inte överdrivas när man tänker på eller skriver om boken, eller för den delen andra av hans böcker. McCarthys rykte om att vara en slags blodets härförare i litteraturen säger möjligen mer om de som hävdar att det är så än om vad som faktiskt sker i han böcker. Visst – det förekommer mycket våld i böckerna, folk dör i dem, övergrepp begås på såväl oskyldiga som skyldiga, sexuella perversioner finns med i en del av dem. Men också ensamhet, längtan, vilsenhet och en önskan bort till något annat.

Den yttre ramen i Blodets meridian är ett gäng hårdföra skalpjägare som jagar och dödar indianer, skalperar dem och sedan får pengar för skalperna av olika slags lokala bossar. Tiden är mitten av 1800-talet och boken utspelar sig i gränstrakterna mellan Mexico och USA. Syftet är förstås att rensa den sk vilda västern från ursprungsbefolkningen för att de vita erövrarna skall känna sig lugna och fina. Och rena i själen.

Såhär var tiden alltså inte.

Skalpjägarnas liv är hårt och utsatt med nästan osannolika umbäranden. I striderna med indianerna dör förstås inte bara dessa utan också efterhand alltfler av skalpjägarna. Efterhand övergår mördandet också till att riktas mot andra än indianerna. Vuxna dödas, kvinnor dödas, barn dödas. Kvinnor våldtas. Lojaliteter mellan skalpjägarna prövas och överges, vissa deserterar från gruppen, andra bara försvinner och hittas inte sällan både flådda och skalperade av indianerna. Livet för skalpjägarna, indianerna och för den delen många andra av de som lever i tiden och i området där skalpjägarna härjar är alltså inte som en tebjudning direkt.

Men såhär då? Nja.

Till slut splittras förstås gruppen i död och nederlag. Överlevande är bara den person som nästan genomgående kallas ynglingen och gruppen onda genius, som kallar sig domare Holden. Efter år av bittra nederlag och kamp för överlevnad för honom som kallas ynglingen möts de två till slut igen. En av dem dör då såvitt jag kan förstå. En inte. Vem – jo, han som aldrig sover, han som dansar i ljuset och i skuggan, han som säger att han aldrig kommer att dö. Och vem är det? Om de nu inte överlever båda ... ?

Möjligen såhär. Innan de fick en kula i bröstet eller en pil i hjärtat.

Allt förintas i denna dystopi. Varför då läsa den? Kanske av två skäl – McCarthys språk har en alldeles särskild skärpa och är både vackert, sakligt och ibland nästan drömlikt; boken ger sannolikt en mer korrekt bild av The Wild West än mycket annat som du läst och sett på film.

Jag ger denna betydande roman fem stars av fem i betyg. Den rekommenderas till läsning, Och den skall, som all viktig och angelägen litteratur, läsas långsamt och omsorgsfullt.