Thomas Bernhard - Självbiografierna.

Thomas Bernhard är en av de bästa författare som, enligt av många omhuldad myt, inte fick Nobelpriset. Må så vara. Hursomhelst så skriver han ingen ”örats poesi” och inte heller några snälla episka verk och inte heller är hans författarskap, för att nu nämna motiveringen till Harry Martinsons pris, ”ett författarskap som fångar daggdroppen”.

Nej, hans stil är mycket personlig och mycket egenartad. Han skriver en prosa som bara väller fram sida efter sida, han tycka vara oavbrutet rasande och vi får som läsare uppleva något av hans bittra helvete, upplevt inte in på skinnet utan som ristad in i själen med glödpenna. Tydligast kanske här i de verk som många uppfattar som de mest centrala i hans produktion och som Tranan har samlat i volymen Självbiografierna. Vi pratar om böckerna Orsaken, Källaren, Andhämtningen, Kylan och Ett barn. Jag skriver efterhand om varje bok. Det kan ta tid. Håll ut.

Orsaken (skriven och inlagd den 20 nov. 2016).

Tonåringen Thomas Bernhard går i läroverket. Sin pappa har han aldrig träffat, sin farfar en enda gång och då när denne berättade att pappan hade avlidit, sin mamma umgås han bara sporadiskt med efter att hon gift om sig och fått barn med den nye mannen. Hans morfar, gammal kommunist och humanist som vill att TB ska få en utbildning för att kunna komma någonstans i livet, blir hans enda kontakt med familjen och är också den ende som kan ge honom, det uppväxande barnet, råd och vägledning. Och är den ende TB kan samtala med.

TB hatar den stad han bor i (Salzburg), dess invånare och tom dess byggnader och naturen i omgivningarna. Han hatar själva landet Österrike. Han hatar läroverket som hans morfar satt honom i. Han hatar den tid när läroverket leddes av nazisten Grünkranz. Han hatar den tid då det leddes av katoliken farbror Franz. Han hatar lärarna. Han hatar skolkamraterna. Han hatar sig själv.

Under tiden i läroverket fick TB inte till någon del del av det som alla barn och unga har rätt att få del av – lycka, glädje, trygghet, respekt. Tro på en framtid. Han fick under sin tid där betala ett högt pris. Kanske det högsta som kan tänkas.. Uttrycken för detta beskrivet TB i de kommande böckerna. Här får vi som läsare bara ”en antydan”, som också är bokens undertitel.

Om detta berättar TB på sin vanliga mycket personliga prosa. Han tycks faktiskt ibland balansera på vansinnets rand. Men han skriver på ett sätt och med en intensitet som det inte går att värja sig för. Än svårare då när man vet att han skriver med pennan doppad i eget blod.

Femton år gammal lämnar ha skolan utan familjens vetskap för att börja en treårig lärlingsutbildning hos en specerihandlare.

Källaren (skriven och inlagd den 13 feb 2017; dagen före alla hjärtans dag).

TB börjar alltså som lärling hos specerihandlaren herr Karl Podhala. Vad ynglingen TB själv ville med att börja där stod helt klart för honom själv – antingen skulle han ta livet av sig eller sluta på gymnasiet, ”en av de största mänskliga meningslösheterna”. Tiden hos Podhala blir också en frigörelse för honom och något som verkar kunna vara början till ett nytt liv. Hos Podhala tycker sig TB lära sig möta andra människor, kort sagt lära sig vara människa. Samtidigt får han tack vare sin morfar möjlighet att få undervisning i sång och musikvetenskap, vilket tillsammans med lärlingstidens erfarenhet bildar de tre ben hans ben nu står på. Men så insjuknar han i tuberkulos och boken slutar.

TB:s berättarstil är den sedan tidigare kända och etablerade. Och alltså som vanligt läsvärd. Men jag tycker faktiskt att hans raseri, som är påtagligt, trots allt är nertonat här jämfört med förra boken i serien. Ibland känns det också som om helvetesskildringarna – förlåt mig milde herre gud om jag nu trampar någon kännare på tårna – är avsiktligt komiska och det kan väl inte vara TB:s avsikt eller mening. Men vad vet man. Eller så var jag själv – mot all förmodan – på lite för gott humör. Eller TB medvetet ironisk. Läs själv, min okände läsare av denna blogg, och bilda dig en egen uppfattning.