Julklappstips från Bokhållaren. (2016)

Så var det dags igen. Julen närmar sig och er okände (ende?) vän Bokhållaren kommer traditionsenligt med lite boktips inför Den Stora Fridens Helg, dvs. just julhelgen. Den helg då såväl barn som vuxna förutses vila, kontemplera och umgås. Och så naturligtvis fira Jesu födelse. (Om nu någon kommer ihåg honom). Samt om möjligt läsa en och annan bok. Det är här Bokhållaren kommer in i bilden.

Mor pustar ut. Tillfälligt. 

Hur denna helg firas är naturligtvis upp till var och en. Men ett förslag är ju att slopa den förr i tiden obligatoriska och enligt uppgift så uppskattade julbönen och läsningen av julevangeliet. Det blir ju i dag kanske lätt lite krystat om den i mörk kostym uppklädde far – ateist sedan barnsben – skulle stamma sig igenom Lukas 2 1-20. Ännu värre kan det bli om den torra halsen måste trimmas upp med lite julglögg.

Nej – börja förslagsvis fira julen redan på den sk lille julafton genom att far, ensam eller tillsammans med ev. förekommande barn, tittar på TV och deras olika glada uppesittarkvällar samtidigt som den av far inköpta julspriten provsmakas av honom och medan mor ensam stökar och bökar i köket med julmaten. Men tyst förstås så att far inte störs i sitt viktiga värv med provsmakandet. Att detta är det rätta sättet att börja fira julen är säkert alla överens om.

Julklapparna ligger då redan under den klädda granen. Allt fixat av mor. Det är Gudi behagligt att mor svettar sig igenom julhandeln trängandes med andra mödrar för att sedan åter hemma slå in det köpta och skriva små personliga och lustiga rim till både far och barn. Och många äro de, paketen alltså. Far har under tiden kollat att julgransljusen fungerar och bytt en trasig lampa. Utmattad av detta ansvar övervakar han sedan hur mor klär granen. Se så fint det blev, säger far och känner sig mycket nöjd. Dags för en liten julöl, säger han sedan, sätter sig i soffan och rapar – fast återhållsamt förstås, det är ju jul.

Mor har arbetat färdigt.

Mor har nu gått till köket för att förbereda julaftonens mat. Julskinkan skall gratineras, de tre sorternas sill läggas in, kålrotslådan och Janssons frestelse förberedas, den egna senapen rullas med den ärvda kanonkulan, de honungsstekta revbensspjällen göras i ordning, tomtegröten kollas upp, köttbullarna trillas, prinskorvarna förkokas, de olika laxvarianterna piffas till, dotterns veganalternativa julmat slabbas ihop, rödbetssalladen malas ner med äpple enligt recept i DN, kalvsyltan kokas upp och skummas, pepparkakorna bakas, pepparkakshuset byggas, nymodigheten pepparkaksmuffins skall in ugnen och sedan toppglaseras, klenäterna snurras och friteras, julgodiset … men se, där kommer ju far! Vill han hjälpa till? Nej han vill provsmaka skinkan. Mor slår honom på käften. Mor gråter – men det det beror förstås bara på att hon har haft lite för mycket lök i Jansson. Far surar och tar sig en tröstande sup.

Så blir det då julaftonen. All den goda maten äts av far och barnen på en kvart. Far och barnen står sedan och stampar otåligt framför granen. Barr faller på klapparna. Mor sitter ensam kvar vid julbordet och tar sig ytterligare en rejäl omgång mat och därtill en extra stor julsup. Högt sjunger hon sedan den trevliga julsången ”Jag såg mamma kyssa tomten”. Far erinrar sig att det var länge sedan något sådant hände och rodnar. Barnen skäms. Men spelar i hemlighet in det hela på sina iPhones.

Far beredd att arbeta.

Nu skall julklapparna delas ut. Far läser iförd tomtemask myndigt med lätt alkoholsprucken röst upp de trevna och lustiga av mor skrivna verserna och delar ut klappar till barnen och sig själv. Alla verkar nöjda och glada. Men mor lilla mor – vad fick då hon av far och barn? Ingenting, visar det sig. Man kan ju inte begära för mycket. Det är lätt att glömma – tiden före jul är ju stressig för alla. 

Men mor är emellertid mycket nöjd ändå – ur en alldeles egen tomtesäck tar hon nämligen fram ett urval av de av hennes cybervän Bokhållaren rekommenderade böckerna och som hon köpt alldeles till sig själv. Eller om det var Bokhållaren som kom med dem. Och hon förklarar samtidigt att far och barnen FANIMEJ nu skall plocka upp allt djävla julpapper, diska varenda förbannade tallrik, plocka undan all satans överbliven julmat och då lägga den i av mor redan framsatta plastbyttor, bevaka vartenda helvetes julljus (så det inte händer som i den stämningsfulla visan - ”Anders Perssons stuga står i ljusan låga / alla ljusen brinner oppsan / hej hoppsan i galoppsan / alla barnen brinner oppsan”), och dessutom se till att köket blir städat och putsat, annars tar fan dem. Men först av allt slå upp ett stort glas vin åt henne och ställa det bredvid pralinerna. För nu skall hon lägga sig till ro och börja läsa.

"Tomten lyssnar och halvt i dröm / tycker sig höra tidens ström ..."

Far och barnen fattar inget – de som hade det så trevligt. Far och barnen ringer till farmor och ber om hjälp. Farmor ber dem dra åt helvete. Också hon ligger nämligen och läser de av Bokhållaren tipsade böckerna. Liksom svärmor visar det sig, sedan far efter två snapsar på stående fot tagit mod till sig och ringt henne. Jesu verkar mycket nöjd med hur sakerna utvecklade sig. Men far svär. Barnen gråter. Man kan, som sagt, inte få allt trots att det är jul. Julefriden lägrar sig dock efterhand - långsamt men säkert. Men någon Kalle blev det inte detta år. Tomtevätten i sin gråa dräkt sitter sedan i den stjärnklara natten och mumsar i sig den av mor utsatta julgröten. Midvinterns natt är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i ensligt radhus utom mor som läsa. Och tänker varma tankar om Bokhållaren.

Och här kommer, i bokstavsordning och som ett urval av böcker lästa 2016, Bokhållarens julklappstips.

Svetlana Aleksijevitj – Utopins röster, historien om den röda människan.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2016/02/svetlana-aleksijevitj-utopins-roster.html

Ett i alla avseenden tungt paket. I fem böcker beskriver Aleksijevitj Sovjetunionens misslyckanden och slutliga undergång och hur dess medborgare på både gott och ont påverkats av att leva i en diktatur med inspirerande och lockande ideologi men med ett vardagens liv som betydde ständig kamp för överlevnad och för de flesta dessutom en fåfäng strävan att göra ett annat och bättre liv möjligt för åtminstone barnen. När nu ledarna svek. Och ideologin visade sig inte hålla.

Håkan Anderson – Det fanns en pojke.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2016/06/hakan-andersson-det-fanns-en-pojke.html

I den femte boken i ett unikt och viktigt romanbygge beskriver Anderson vilka grundstenar som vi kan bygga ett liv på – insikt och reflektion, respekt för andra och för oss själva, att våga ge och söka kärlek. Blir vi lyckliga då? Kanske. Kanske inte. Men en möjlig kompass för den resa vi alla gör kan vi, likt huvudpersonen i boken, ha i utvalda böcker vi lagt i ett intellektuellt medicinskåp.

Thomas Bernhard – Gamla mästare.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2016/10/thomas-bernhard-gamla-mastare.html

Bernhard är en av de stora författarna – knappt läst och närmast hatad i samtiden, åtminstone i hemlandet Österrike; nu läst och uppskattad world wide. Jag har här valt att stoppa ner Gamla mästare i säcken. Men kunde lagt ner i stort sett vilken bok som helst av honom.

Cormac McCarthy – Guds barn.
http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2016/02/cormac-mccarthy-guds-barn.html 

En av de förutsättningar som getts honom i livet skadad ung man förgör andra och sig själv. Och den sk gode guden hade förstås inget att säga till det olyckligaste av sina barn.

Andrzej Tichý – Eländet.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2016/09/andrzej-tichy-elandet.html

En viktig svensk författare som är värd en stor läsekrets. Jag läser Eländet som en upplyftande dystopi. Du kan mycket väl ha en annan läsart som är lika rätt som min. Eller lika fel.

Mario Vargas Llosa – Den blygsamme hjälten.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2016/11/mario-vargas-llosa-den-blygsamme-hjalten.html

Nobelpristagaren visar att gammal är äldst. Och han ger oss en roande, intelligent och välskriven roman som passar väl att läsa som avkoppling i de bistra tider som nu tränger sig på från både väst och öst. Han är här en stor epiker, men samtidigt kommer vi förstås också ihåg hans insatser som den latinamerikanska litteraturens banbrytande förnyare. Men allt behöver ju inte upprepas i varje roman. Eller hur?

John Williams – Stoner och Butcher´s crossing.

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/11/john-williams-stoner-butchers-crossing.html

I detta paket ligger två böcker av Williams – Stoner om den begåvade, ensamme och strävsamme mannen vars liv går från relativ lycka till total men stoiskt uthärdad olycka; Butcher´s crossing om män som i ett intellektuellt och rent fysiskt gränsland kämpar för överlevnad i närkamp med naturen och de förutsättningar som livet gett dem och de själva också delvis själv valt. Vissa klarar sig. Andra inte.

Men, kan man ju undra, varför bara rekommendera dessa böcker? Varför inte också Granatkastaren av Mo Yan, Cirkus smuts av Anna Fock, En Marialegend av Niklas Rådström, Elementarpartiklarna av Michel Houellebecq, Handbok för städerskor av Lucia Berlin, Samlade noveller av Klas Östergren. Och varför inte Vän med döden av Samuel Karlsson. Ja, den som visste. Kanske för att säcken inte skulle bli för tung.

"Genom en strimma i ladans vägg / lyser månen på gubbens skägg / strimman på skägget blänker / tomten grubblar och tänker ..."