Elisabeth Åsbrink - 1947.

Såhär är det: när jag först hörde talas om Åsbrinks nya bok, så tänkte jag att det kan väl aldrig vara något. Skriva en bok om ett enda år och bygga den på enstaka händelser under det året kan väl bara blir anekdoter samlade efter varandra och då alltså en sämre version av Peter Englund och hans nu utökade Stridens skönhet och sorg. Tänkte jag. Jag har haft fel förr – inte så ofta förstås, men ändå … - men här var jag verkligen helt fel ute. Boken är inte bara bra. Den är mycket bra. Och betydligt bättre än vad Englund åstadkommer om första världskriget.

(Apropå Englund, förresten. Vad är det som fått honom och förlaget Natur och kultur att ge ut hans senaste bok Jag kommer i håg. Vem har intresse av denna bok? Vem vill t.ex. läsa om att han kommer ihåg sin första ejakulation? Själv börjar jag närma mig den ålder då det kan bli aktuellt att skriven en bok som skulle kunna heta Jag kommer inte ihåg – särskilt intressant blir det förstås att läsa om avsnittet där jag inte kommer ihåg min senaste sädestömning. Hallå Natur och Kultur – jag står visserligen inte i telefonkatalogen, men åtminstone en av era redaktörer har min mailadress. Jag väntar.) ;)

Nå. Åsbrink har väl sneglat inte bara på Englund utan säkert också på Florian Illies som för evigheter sedan gav ut Århundradets sommar 1913, som jag förstås inte läst, men som beskriver året innan första världskriget. Englund låter oss i serien Stridens skönhet och sorg läsa om enskilda personers upplevelser av just första världskriget och då i första hand dess fasa och sorg; den eventuella skönheten har som jag läser böckerna en mer undanskymd roll. Hos Åsbrink läser vi månadsvis om händelser där visserligen stort och smått blandas, men där helheten ger så mycket mer än de enskilda delarna. Och där läsningen ger oss en förståelse också för vad som sker i vår egen tid, i december 2016.

1947, året efter att jag själv föddes, måste ju ha uppfattats som början på en hoppets tid. Och var naturligtvis också så i många avseenden. Mycket positivt skedde det året och inte minst åren därefter. Om detta behöver vi inte orda mer. Men under ytan skedde det också sådant som starkt och negativt påverkar oss än idag. Då som nu vägrade folk och länder att hantera flyktingar på ett anständigt sätt. Då som nu vann de fundamentalistiska krafterna terräng. Då som nu formade fascismen om sig.

Åsbrink beskriver inte bara hur grunden läggs för jihadisternas radikala tänkande utan också hur fascisterna i sin retorik tonar ner frågan om ras och lägger en större vikt på begreppet kultur. Och vad sker då inte i denna dystra decembermånad 2016 hemma hos oss om inte just det att SD inte längre lägger samma relativa vikt vid invandrarfrågan – varför ske de göra det när de andra partierna redan anammat inte bara deras retorik utan också politik – utan också låter andra vice talmannen Björn Söder presentera lite tankar om just kultur. Ledorden är att blott Sverige svenska krusbär har. Och att det skall förbli så. Ingen mexikansk dahlia i vår svenska rabatt inte.

Nå. Detta om detta. Det lär väl bli skäl att återkomma.

Men nu innehåller Åsbrinks 1947 också mycket annat som är väl värt att läsa och komma ihåg. Om hur Great Britain inte längre ville vara så great. Om hur Orwell nästan stupar när han skriver 1984. Om Nürnbergsrättegångarna. Om begreppet folkmord. Om Grupp 47. Om Simone de Beauvoir. Om Dior. Och mer därtill. Allt – eller i vart fall det mesta – skrivit på en utsökt svenska och med en formuleringskonst och koncentration som vem som helst kan avundas henne. Dessutom ger hon oss en personlig beskrivning av sin egen familj och sin egen pappa och hans resa till vårt land.

Detta är en viktig och angelägen bok. Den blev visserligen inte prisad i årets Augustgala, men den kan verkligen rekommenderas för inköp. Stoppa den under granen. Gör det. Och kom ihåg att Bokhållaren gav den fem stars av fem i betyg.