Lars Kepler - Kaninjägaren.

Vad gör en gammal man som insjuknar i feber och frosskakningar och som tror sig klappa på dödens port? Jo, han lyssnar på en klok person i sin omedelbara omgivning och lyder alla hennes råd. Men därtill bestämmer han sig för att självmedicinera med det som erfarenhetsmässigt brukar hjälpa bäst – han läser en deckare. Gärna i dubbel dos. Nu blev det Lars Keplers Kaninjägaren.

Det måste sägas med en gång att det enligt min mening inte är en bra bok. Den är på 570 sidor och alltså åt helvete för tjock. Med sina ofta korta stycken på ibland bara ett par meningar blir stilen korthuggen och rapsodisk och det blir inget riktigt flyt i texten. Kepler har ju enligt min mening aldrig varit någon större stilist (till skillnad från, vill jag gärna säga, när de skriver under sina egna namn), men just i den här boken tycker jag detta är tydligare än vanligt. Eller så är det kanske feberdimmorna som spelar mig ett spratt.

Själva storyn är ju annars inte alls dumt uttänkt och Kepler genomför den också – med undantag förstås för det helt onödiga övervåldet - på ett konsekvent och bra sätt. För våldet! Varför måste det vara så mycket våld i boken med sprutande blod, avhuggna lemmar, isande dödsskrik. Kaninjägaren blir på det sättet en riktig splatterbok. Rent parodiskt blir det i den delen där ett polisiärt fritagningsförsök misslyckas trots enorma insatser av alla möjliga sorters poliser, inkl. polishelikopter. Det är väl bara King vid den ridande polisen som saknas.

Inte ens i det som är bokens själva höjdpunkt blir det spännande. Mördaren har sina offer inlåsta i ett stängt hotell i fjällvärlden. Ute blåser nordanvinden kall och isig. Hen mördar visserligen efter sin uttänkta plan, blodet sprutar och tarmarna väller varma och goa ur tjocka gubbmagar, men som läsare är man ändå helt övertygad om att polishjältarna den ärrade Joona Linna och den undersköna Saga Bauer till sist skall ställa allt till rätta och att mördaren själv skall stoppas av en poliskula. Så sker också, förstås.

Splatt. Och så var det slut.

Men ett par frågor blir kvar i mitt oroliga och feberhärjade sinne. Hur hade mördaren egentligen tänkt sig undkomma om hen nu inte fått tre poliskulor i bröstet. Om man tänker sig att detta inte skett, så hade ju den enklaste av alla enkla Kling och Klang där de vadar fram i blod och bland tarmar och döda kroppar lätt listat ut vem som var mördaren. Var fanns hen då? Kanske framgick planen för mördarens egen del i de sidor jag av ren utmattning ibland bläddrade förbi. Det finns också en inte obetydlig åldersskillnad/likhet mellan ett par av dem som spelar viktiga roller i dramat. Lite egendomligt tycker jag nog att det är att detta inte uppmärksammas - eller kommenteras - ens av dem själva i boken. Nå. Skall slutet tolkas som att Joona Linna kommer tillbaka i en ny bok, undrar jag. Ja, inte mig emot. Eller är det månne han som ligger till synes död i sin älskades trädgård när det är skymning och spöktimmen närmar sig. Eller är det bara tårarna i hennes ögon som villar henne. Frågorna hopar sig. Ovisshet råder.

Men boken Kaninjägaren kan jag tyvärr inte ge mer än två stars av fem i betyg. Den hjälpte inte heller som självmedicinering. Jag fick till slut anlita skolmedicinen.