Lina Wolff är,
ser jag på Wikipedia, född i den akademiska bondhålan Lund – och
vem är inte det? - men nu bosatt i det säkert fagra Hörby i dess
närhet. Hon är översättare och författare och nästan 45 år
gammal. Kanske stötte jag på henne utanför Domkyrkan när mamman
drog den lilla Lina i barnvagnen och jag sprang mot Stationen med
mina resväskor för att resa bort. Bort. Vad vet man. Däremot tror
jag mig veta att vill man se Hörby när man kör bil måste man ha
ögonen öppna. Blinkar man bara det allra minsta så har man missat
chansen. Men jag kan ju för all del ha fel. Det är ju nu längesen
jag var i de krokarna.
Vad har nu detta för betydelse? Ingen
alls, egentligen. Men översättare och författare är Wolff alltså.
Innan De polyglotta
älskarna kände jag henne bara som
ett lite vagt klingande namn. Läst henne hade jag alltså inte
gjort. Och detta – min okände läsare av denna blogg - förvånar
mig faktiskt, då jag har den föreställningen att jag har
någorlunda koll på vad som rör sig i den svenska bokfloden. Inte
minst om man som Wolff redan innan De
polyglotta älskarna fått Tidningen
Vi:s litteraturpris. Nu har hon ju dessutom fått både det
välrenommerade Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset.
Välförtjänt, vill jag säga.
När jag då höll De
polyglotta älskarna i min hand första
gången tänkte jag, säkert som många andra, att vad fan betyder
polyglott. Älskare vet man ju någorlunda väl vad det kan tänkas
betyda. Men polyglott? SAOL säger kort och gått flerspråkig
person, Akademiens ordbok person
som talar flera språk flytande medan
Norstedts Svenska Synonymordbok inte säger något alls. Förvånande
nog. Men frågan får väl kanske ändå vara någorlunda utredd.
Innan läsningen åtminstone.
Nå. Det om det. Men De
polyglotta älskarna är, det är väl
lika bra att säga det direkt, en mycket bra bok som kan
rekommenderas till den som gillar en författare som har god
språkbehandling, som berättar en story som är intressant och
håller hela vägen och som dessutom inte stryker sin läsare
medhårs. Utan tvärtom utgår från att hen vill följa de
svängningar och krumbukter Wolff låter berättelsen ta och kanske
dessutom har en särskild glädje i att se och försöka tyda de
litterära spår hon lägger ut här och där samt – inte minst
viktigt – kan hålla mer än en tanke i huvudet åt gången. För
medhårs stryker hon inte läsaren. Tvärtom, vill jag påstå. Men
ger du dig i kast med boken på ett seriöst och allvarligt sätt, så
får du mycket i utbyte. Den kräver – som jag läser boken – sin
man. Men jag krånglar kanske till det i onödan. Läs själv och döm
själv.
Men äro då berättelsens personer
polyglotta i någon mening? Ja, de flesta i vart fall. Om än inte
alla. Ta t.ex. Ellinor, hon som älskar att slåss och som via nätet
söker en person som, menar hon själv, inte skulle vara verbal men
öm, dock inte alltför öm. Samma Ellinor, som sedan efter ett bra
tag och efter att träffat en litteraturvetare vid namn Calisto
sitter, i hemlighet iakttagen av författaren Max, så djupt
koncentrerad i att läsa Houellebecq – som inte tillhör de mest
lättlästa, vill jag påstå – att Max själv känner sig sakna
och längta efter att kunna nå en sådan koncentration. Samme Calisto som fått
ett manus av Max för synpunkter. Samma manus - som bara finns i
detta enda exemplar och som är centralt för romanen - som Ellinor
bränner upp. Samme Max som senare vill ta med sig Ellinor till
markisinnan Lucrezia, vars mormor varit älskarinna till Max. Samma
Lucrezia vars mamma Claudia, som sannolikt är tokig, vid ett
tillfälle rent konkret pissar på Max´s manus. Men samma Claudia
som … nej nu slutar jag. Och då har jag inte nämnt ett ord om
Max´s frigida men kloka namnlösa fru, om Calistos undersköna men
blinda fd fru Mildred, om receptionisten som vill ta livet av sig men
som lägger en förbannelse på Max, om Marco, om … Ja, ni förstår
bäste läsare av denna blogg. Vindlande blir det på drygt 280
härliga boksidor. Men ett slut får historien. Sannolikt det bästa
tänkbara. Skulle jag tro.
Men – innan dess – äro då
berättelsens personer älskare, eller om man så vill älskande? Ja,
det får man nog säga. Eller kanske är det snarare så att man
älskar efter egen fatabur. Om ens alls. Men i vart fall så försöker
man. Och lyckas väl kanske också. Får man väl säga. Kanske med
undantag för … nej, nu slutar jag.
Fast egentligen tror jag att Wolffs
polyglotta älskare är de som söker en skall vi kalla det sömlös
kommunikation mellan man och kvinna – eller törs man säga
knapplös. De polyglotta älskarna talar det språk de alla förstår,
som de alla talar. Som är både kravfyllt och kravlöst men som
kanske – nu gissar jag bara – inte håller mer än för stunden,
inte över tid. Trots att språket är bärande för relationer finns
hela tiden mellan männen och kvinnorna en gnisslande och avgörande
språkförbistring. För – uppfattat så – inte kan det vara en
slump att ingen av Wolffs karaktärer har relationer som håller i
längden. Samtalen är sömlösa, flyter in i och ut ur de som möts.
Fyller dem med tröst och glädje. Men för att de skall kunna älska
i en mer vedertagen mening behövs något mer – en känsla för den
andra kanske. De blir lyckliga i samtalet, när språket fyller dem –
men något saknas alltså. Kärlek kanske det kan heta. De polyglotta
älskarna blir därför i grunden ensamma, ständigt sökande denna
uppfyllande, sömlösa kommunikation. Ständigt utan kärlek.
Men vad vet jag vad Wolff menar och vill ha
sagt. Är det då viktigt att förstå? Nej, det tycker jag inte. För
den resa Wolff ger oss polyglotta medresenärer räcker mer än väl.
Det finns säkert både mål och mening i vår
färd, men frågan är om inte rörelsen är
det som är mödan värd.
Så det är inte att undra på att jag ger
De polyglotta älskarna
fem stars av fem i betyg. Och inte bryr jag
mig om jag är ensam om att uppfatta boken på detta sätt. Jag läser
på mitt sätt. Andra få läsa på sitt. Som det ska vara alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar