Stefan Ahnhem - Arton grader minus.

Varför – gnäller min intoleranta insändarsjäl – måste alla sk kriminalromaner vara så in i helvete tjocka. Som nu Stefan Ahnhems Arton grader minus. Den är på 533 inbundna sidor och därmed lika tung som jag antar att den unge Fridolins stenkolsbit var, den som han släpade runt i senaste valrörelsen, ni vet.

Nå. Vi läser två parallella historier med från hans tidigare böcker kända personer. Vi har den oberäknelige Fabian Risk vid Helsingborgspolisen och den lika oberäkneliga, men nu lätt stukade, Dunja Hougaard som arbetar som uniformerad polis i Helsingör. Två historier som bara nuddar vid varandra – den ena tillför inte den andra något mer än att Risks strulige son p.g.a. lite tonårskåthet dras in i den som Hougaard arbetar med. Men också slinker ut som på ett bananskal. Till glädje för honom, får man antaga. Fast, när jag tänker närmare på saken, så spelar grabben också en viss roll vid själva det avgörande slutet på dramat. 

Men huvudhistorien är den som Risk arbetar med och den har sin botten i hur feta och bukstinna adelsherrer nere Skåne fordom behandlade sina underlydande. De vadade runt i den feta myllan med handen runt sin lilla kuk och med ögonen ständigt spejande efter unga och söta kvinnliga arbetare. Om olyckan var framme, dvs. att tjänstehjonet blev med barn, så var det bara att sticka till henne lite pengar och en enkel bussbiljett till någon skrupelfri läkare. Men en av dessa damer lurar den fetaste av herrarna, lovar visserligen att abortera, men gör icke så. Utan stannar på godset, föder sina barn – det visar sig vara tvillingar, nämligen – och uppfostrar dem sedan själv utan samhällets eller pappans inblandning och håller dem dessutom helt och hållet inomhus. Nästan hela livet. Detta blir för en sentida läsare svårt att ta in. Jag menar om man tänker sig att det skulle kunna ha hänt irl, som man numera säger. Men så skriver Ahnhem och så blir det. Om du – min okände läsare av denna blogg – anar att dessa olyckliga barn kommer att spela roll för historien anar du rätt.

Men innan dess så har mycket hänt. Förutom det som alltid tycks hända i svenska kriminalromaner – dvs. olyckliga äktenskap, otrohet, problem med barnen, alkoholbesvär och liknande – så tampas Risk och de övriga poliserna med att lösa ett häpnadsväckande stort antal mord. Så många att hela fallet utan problem borde hamna överst på listan över kriminalhistoriens värsta brott. Brott som till slut får sin lösning, förstås, även om vägen dit var både krokig och skrynklig, precis som den ju ska vara i en kriminalroman. När historien väl är slut ligger ett barn på sjukhus med skottskador, tycks en kollega ha hemliga och udda drömmar och dessutom kanske tagit sitt liv och anar Risk att en annan kollega möjligen inte är helt fläckfri. Kanske rentav Risks äktenskap kan räddas. Fortsättning lär följa i nästa bok, som dessutom antyds i slutkapitlet. Och låter riktigt lovande.

Ahnhems historia i Arton grader minus är bra - den är väl uttänkt, någorlunda trovärdig, helt OK genomförd men alldeles för lång. Den skulle enligt min mening vinna mycket på att koncentreras och förtätas. Longörerna är för många och de språkliga fel och egendomliga språkkonstruktioner som finns här och där störande (t.ex. Att det rörde sig om mord hade hon redan tagit höjd för).

Men jag ger ändå Arton grader minus tre stars av fem i betyg.

(När jag skriver detta ser jag herr och fru mes sitta på taket till den fågelholk jag har i trädgården. Ibland är en av dem inne i holken. Kan detta vara möjligt? Eller har jag fått ögonstress av att läsa Ahnhems tjocka bok. Trots att jag ibland faktiskt bläddrade förbi en eller annan sida).