Eva-Marie Liffner - Blåst!

Inte vet jag hur många läsare Eva-Marie Liffner har. Men ett vet jag: de är för få. Oavsett.

Liffner.

Liffner har med Blåst! gett ut fem romaner. De tidigare Camera, Imago, Drömmaren och sorgen och Lacromisa är alla prisade eller nominerade till välrenommerade litterära priser. Augustpriset har hon ännu inte fått. Men får hon inte priset för Blåst! kommer jag att äta upp – ja, inte vet jag. Svindlande höjder av Emily Brontë kanske.

För Blåst! är ett högkvalitativt kraftprov där Liffner på ett klart, skimrande och också överlägset bländande språk ger oss en saga och en skröna och en i bästa mening övertygande berättelse. Vi får följa med på en resa över tid och rum, över både det vi kan förstå och det vi inte kan förstå, det vi kan veta eller bara ana – men också, tilltalande nog, över det helt obegripliga.

Ty Liffner gör det inte lätt för sig – och inte heller för läsaren, skall sägas. Läsaren måste följa henne med intresse och allvar och kanske också med en del kunskaper i bagaget. Men den som gör det får en läsupplevelse av hög karat.

Här saknas inget. I själva sin story, sin berättelse, blandar hon kända fakta om systrarna Brontë (Emily levde mellan 30 juli 1818 och 19 december 1848) och JRR Tolkien (som levde mellan 3 januari 1892 och 2 september 1973) med både möjliga och säkert också en del omöjliga sidohistorier och också med återkommande rena – och härliga – fantasyinslag.

E Brontë

I berättelsen finns mycket att bita i och roas av för den litteraturvetenskapligt bevandrade eller intresserade. Det är sådant som vi nördar kan roa oss med. Men alla – det vill jag verkligen betona – kan läsa Blåst! med samma glädje och samma långsamt värmande efterglöd.

För den stannar antagligen hos dig och släpper inte taget. Alla gör väl inte som jag, dvs. läser om den direkt en andra gång efter avslutad läsning. Men min övertygelse är att också du – min okände läsare av denna blogg – kommer att ha den rullande i hjärta och sinne efter läsningen. Länge.

För boken är i långa stycken lika svindlande för dig och mig som för den som får svindel av höga höjder; lika huvudvärksframkallande för dig och mig som för den som får huvudvärk i blåst. Och ändå stannar vi där på den svindlande höjden där den ömsom varma ömsom kalla men alltid krävande vinden blåser. Svindel får vi, ont i huvudet kanske också. Men vi stannar. Vi läser vidare.

Detta är enligt min mening både den komplicerade handlingens och Liffners språkbehandlings förtjänst. Språk och berättelse går i armkrok. Båda är beroende av och förstärker också varandra. Språket är vacker och böljande när så behövs; knastertorrt vid behov; svårt att förstå när så krävs; ibland skärande grymt och ibland med sagans skimmer; har ibland ord och sentenser värdiga den klass och de personer romanen handlar om vid tillfället (och värdiga dig som läsare!); av och till avslöjande för tidens manschauvinistiska grundhållning; då och då lika välgörande kryddat med en svordom som en medveten dissonans i Ellingtons pianospel kan vara. Kort sagt: fulländat.

Men själva berättelsen då, det man skulle kunna kalla romanens intrig, Ja, förenklat till in på av en sumpråtta avgnagt ben handlar den (får man nog säga) om huruvida ett möjligt men förstås hemligt och bortgömt (sic) bokmanus av Emily Brontë kommit i händerna på Tolkien och på vilket sätt detta i så fall påverkat språk och handling i hans stora epos Sagan om ringen (eller om man så vill Ringarnas herre).

Tolkien.

Jaha, bara det? Ja, och allt därtill. Allt därtill. Det är här Liffner visa sin stora belästhet, eller lärdom om man så vill, och förmåga som författare genom att kunna få en sådan story att växa fram inför våra ögon och göra den intressant och (nästan) trovärdig.

Det är nog faktiskt lättare att säga vad Blåst! inte är. Det är inte en bok om systrarna Brontë eller Tolkien. Det är inte en bok om Svindlande höjder (eller Blåst som den hette i första svenska utgåvan) och inte heller om Sagan om ringen. Det är snarare en bok om hur en plats för drömmar och önskningar blir en plats för sorg och fåfäng längtan. Och död. Och, inte att förglömma, också en bok där gyllene ringar skymtar över sidorna. Kattguld? Ja, vem vet. Men Blåst! är fullödig.

Jag, en intresserad amatörläsare, sätter i likhet med många andra som skriver bokbloggar mig till doms över författare genom att betygsätta böcker på en skala. Det är ju egentligen ett förbannat otyg. En bok som jag inte tycker särskilt mycket om kan ju betyda en hel del för författaren och dessutom gillas skarpt av många andra läsare. Den kan ju för författaren också vara som Strindbergs urtagna hjärta som dinglar på sin krok. Och så får den bara oförskämda två stars av mig i betyg. (Författaren gråter …).

Men hur som helst – Blåst!, denna fantastiskt underbara skröna av Eva-Marie Liffner kan bara få högsta betyg. Fem stars av fem.