Steve Sem-Sandberg - Stormen. En berättelse.

Jag läser mig till att man i Steve Sem-Sandbergs Stormen. En berättelse ska kunna se en sorts koppling till William Shakespeares sagospel eller om man så vill romantiska komedi (enl. Wikipedia) Stormen. Allt sådant går mig förbi. I första hand för att jag kan för lite om Willes pjäs. Men också, måste jag säga, för att jag vägrar att läsa en författares verk med höglitterära glasögon eller med förstoringsglas eller med lupp för att se sådana kopplingar som kan finnas eller inte finnas, som är uppenbara eller inte, som döljs eller inte, som är avsedda eller inte.

Inte Shakespeare. 

Den höglitteräre och särdeles kunnige läsaren blir naturligtvis nöjd och glad om hen i verket X av författaren Y tycker sig läsa in att Y minsann måste ha läst t.ex. Wille S. Och sen menar sig behöva basunera ut denna insikt till den häpna menigheten. Själv blir jag bara trött. Eller snarare förbannad.

Nå. Den illitterate surgubben, er okände bokbloggare, har nu talat färdigt om just detta. För denna gång. Men jag menar alltså att varje verk ska tålas att läsas på egna meriter. Stormen. En berättelse är alldeles påtagligt ett sådant verk. Och den är dessutom så långt från en romantisk komedi man kan tänka sig.

Det är istället - som jag läser boken - en sällsam, mörk och understundom skrämmande berättelse med politiska undertoner och med udden riktad mot i första hand, men inte bara, det fascistiska Norge under andra världskriget. Är det möjligt, frågar sig Sem-Sandberg, att det i Norge då kunde pågå medicinska försök på oskyldiga barn. Försök som ledde till deras förtidiga död.

Om det gjorde så i det verkliga livet vet inte jag. Men Sem-Sandberg visar att det möjligen i den mörka slagskugga som Quisling la ut över landet kan ha pågått aktiviteter som nu är helt otänkbara. Men som då, i den übermenschanda som rådde bland männen och kvinnorna i svarta uniformer och blanka stövlar, kunde vara fullt möjliga. Det som sker i Sem-Sandbergs bok – och som jag inte närmare går in på här – blir särskilt skrämmande och paradoxalt nog än mer oförlåtligt då det fanns en ”god tanke” i botten. Den ”goda tanken” var att försöka hitta ett botemedel åt en enda sjuk och handikappad person. För att – förgäves visade det sig förstås – pröva om detta kunde vara möjligt togs liv och hälsa och lycka från många andra.

Och då pratar vi inte bara om liv, hälsa och lycka för de barn som ofrivilligt och ovetandes fick deltaga i de medicinska experimenten. Utan också om ett antal andra personer – varav två barn – som utan att själv vara direkt delaktiga i experimenten fick leva sina liv i det mörker där dessa brott sedan skulle döljas och förträngas.

Hur det gick för dessa personer – och inte minst de två barnen – behöver du inte tvivla på.

Sem-Sandberg leder oss genom sin berättelse på ett språk som är avskalat och förtätat, som är brinnande och kyligt, som är drömskt och kameralt. Som är ett språk som bara den verkligt gode författaren har och också kan använda för att ge oss en berättelse som vill få oss att stanna vid meningar och delar men samtidigt tvingar oss vidare. Att Sem-Sandberg är en sådan författare har han som bekant visat också tidigare.

Själva storyn då, håller den? Den enkla sanningen är att ja, det gör den. När berättelsen är slut darrar ditt hjärta. Men öppnas också din insikt om det nödvändiga i att hålla de mörkrets krafter som idag verkar både öppet och i det fördolda stången. Järnrören måste vridas ur deras händer. I detta för oss alla viktiga och helt nödvändiga arbete kan Stormen. En berättelse vara en bok att återkomma till. Och hämta styrka från.

Men detta är mitt sätt att läsa boken, min läsart. En annan läsare kan se annat, lägga tonvikten på annat. Detta kan vara fullt möjligt. Men så är det ju med den goda och komplexa litteraturen. Läs själv och bedöm själv och kom till din egen slutsats.

Att jag ger Stormen. En berättelse fem stars av fem i betyg behöver väl inte sägas. Och inte heller att den rekommenderas till insiktsfull, eftertänksam och långsam läsning.