Lars Kepler - Kaninjägaren.

Vad gör en gammal man som insjuknar i feber och frosskakningar och som tror sig klappa på dödens port? Jo, han lyssnar på en klok person i sin omedelbara omgivning och lyder alla hennes råd. Men därtill bestämmer han sig för att självmedicinera med det som erfarenhetsmässigt brukar hjälpa bäst – han läser en deckare. Gärna i dubbel dos. Nu blev det Lars Keplers Kaninjägaren.

Det måste sägas med en gång att det enligt min mening inte är en bra bok. Den är på 570 sidor och alltså åt helvete för tjock. Med sina ofta korta stycken på ibland bara ett par meningar blir stilen korthuggen och rapsodisk och det blir inget riktigt flyt i texten. Kepler har ju enligt min mening aldrig varit någon större stilist (till skillnad från, vill jag gärna säga, när de skriver under sina egna namn), men just i den här boken tycker jag detta är tydligare än vanligt. Eller så är det kanske feberdimmorna som spelar mig ett spratt.

Själva storyn är ju annars inte alls dumt uttänkt och Kepler genomför den också – med undantag förstås för det helt onödiga övervåldet - på ett konsekvent och bra sätt. För våldet! Varför måste det vara så mycket våld i boken med sprutande blod, avhuggna lemmar, isande dödsskrik. Kaninjägaren blir på det sättet en riktig splatterbok. Rent parodiskt blir det i den delen där ett polisiärt fritagningsförsök misslyckas trots enorma insatser av alla möjliga sorters poliser, inkl. polishelikopter. Det är väl bara King vid den ridande polisen som saknas.

Inte ens i det som är bokens själva höjdpunkt blir det spännande. Mördaren har sina offer inlåsta i ett stängt hotell i fjällvärlden. Ute blåser nordanvinden kall och isig. Hen mördar visserligen efter sin uttänkta plan, blodet sprutar och tarmarna väller varma och goa ur tjocka gubbmagar, men som läsare är man ändå helt övertygad om att polishjältarna den ärrade Joona Linna och den undersköna Saga Bauer till sist skall ställa allt till rätta och att mördaren själv skall stoppas av en poliskula. Så sker också, förstås.

Splatt. Och så var det slut.

Men ett par frågor blir kvar i mitt oroliga och feberhärjade sinne. Hur hade mördaren egentligen tänkt sig undkomma om hen nu inte fått tre poliskulor i bröstet. Om man tänker sig att detta inte skett, så hade ju den enklaste av alla enkla Kling och Klang där de vadar fram i blod och bland tarmar och döda kroppar lätt listat ut vem som var mördaren. Var fanns hen då? Kanske framgick planen för mördarens egen del i de sidor jag av ren utmattning ibland bläddrade förbi. Det finns också en inte obetydlig åldersskillnad/likhet mellan ett par av dem som spelar viktiga roller i dramat. Lite egendomligt tycker jag nog att det är att detta inte uppmärksammas - eller kommenteras - ens av dem själva i boken. Nå. Skall slutet tolkas som att Joona Linna kommer tillbaka i en ny bok, undrar jag. Ja, inte mig emot. Eller är det månne han som ligger till synes död i sin älskades trädgård när det är skymning och spöktimmen närmar sig. Eller är det bara tårarna i hennes ögon som villar henne. Frågorna hopar sig. Ovisshet råder.

Men boken Kaninjägaren kan jag tyvärr inte ge mer än två stars av fem i betyg. Den hjälpte inte heller som självmedicinering. Jag fick till slut anlita skolmedicinen.

Therese Bohman - Aftonland.

Han kom som ett yrväder en sensommardag med ett utkast till en avhandling i handen. Han heter Anton Strömberg och är doktorand till Karolina Andersson, professor i konstvetenskap. Han är full av liv och framtidsutsikter; hon är en lätt medelålders nyseparerad lite stukad kvinna. Hon är ensam och dricker aningen för mycket. Och så händer då det som understundom händer – de inleder en relation.

Men hennes relation med Anton innebär ju inte att hennes intellekt går i träda, som den gode Anton nog hade föreställt sig. I stället blir det så att … ja, istället blir det så att du själv måste läsa boken för att till fullo förstå vad som sker och vilka motiv som Karolina har för att göra vad hon sedan gör. Samtidigt kan du ju fundera på om det var moraliskt rätt eller inte. Jag, kan jag väl säga, tycker det inte. Visserligen är det så att kulturmän och kulturmän wanna be förtjänar ett slag på käften, men det finns gränser.

Fram till denna lätta dramatik följer vi Karolina när hon lever sitt tröstlösa liv. Men det är hon ju inte ensam om som nyseparerad. Jag känner igen varje steg hon tar, varje tanke hon tänker, varje strävan att jaga köttets lust hon tvingar sig till, varje fåfäng glädje som kan fylla henne för att sedan falna. Jag har känt det. Och kanske också du min okända läsare av denna blogg. Men att detta liv delas av fler, gör det inte lättare.

Jag har läst Bohmans två tidigare böcker och tycker att berättelserna i dem förs fram med en större kraft, både i den Andra kvinnan och, inte minst, i Den drunknade. Det finns en dynamik i både storyn och språket som jag tycker saknas i Aftonland. Här finns ju inte heller någon direkt miljöbeskrivning. Men hennes stil i Aftonland vill jag gärna tro är ett medvetet val av Bohman. Den sega lite tröstlösa tillvaron för Karolina, där livet tickar på som ett mycket långsamt urverk, kräver kanske den berättarstil Bohman valt. Men jag tycker nog ändå att de två tidigare böckerna är mer mogna och sammanhållna.

Men jag ger ändå Aftonland tre stars av fem i betyg. Vilket i min bok är ett bra betyg. 

Steve Sem-Sandberg - Stormen. En berättelse.

Jag läser mig till att man i Steve Sem-Sandbergs Stormen. En berättelse ska kunna se en sorts koppling till William Shakespeares sagospel eller om man så vill romantiska komedi (enl. Wikipedia) Stormen. Allt sådant går mig förbi. I första hand för att jag kan för lite om Willes pjäs. Men också, måste jag säga, för att jag vägrar att läsa en författares verk med höglitterära glasögon eller med förstoringsglas eller med lupp för att se sådana kopplingar som kan finnas eller inte finnas, som är uppenbara eller inte, som döljs eller inte, som är avsedda eller inte.

Inte Shakespeare. 

Den höglitteräre och särdeles kunnige läsaren blir naturligtvis nöjd och glad om hen i verket X av författaren Y tycker sig läsa in att Y minsann måste ha läst t.ex. Wille S. Och sen menar sig behöva basunera ut denna insikt till den häpna menigheten. Själv blir jag bara trött. Eller snarare förbannad.

Nå. Den illitterate surgubben, er okände bokbloggare, har nu talat färdigt om just detta. För denna gång. Men jag menar alltså att varje verk ska tålas att läsas på egna meriter. Stormen. En berättelse är alldeles påtagligt ett sådant verk. Och den är dessutom så långt från en romantisk komedi man kan tänka sig.

Det är istället - som jag läser boken - en sällsam, mörk och understundom skrämmande berättelse med politiska undertoner och med udden riktad mot i första hand, men inte bara, det fascistiska Norge under andra världskriget. Är det möjligt, frågar sig Sem-Sandberg, att det i Norge då kunde pågå medicinska försök på oskyldiga barn. Försök som ledde till deras förtidiga död.

Om det gjorde så i det verkliga livet vet inte jag. Men Sem-Sandberg visar att det möjligen i den mörka slagskugga som Quisling la ut över landet kan ha pågått aktiviteter som nu är helt otänkbara. Men som då, i den übermenschanda som rådde bland männen och kvinnorna i svarta uniformer och blanka stövlar, kunde vara fullt möjliga. Det som sker i Sem-Sandbergs bok – och som jag inte närmare går in på här – blir särskilt skrämmande och paradoxalt nog än mer oförlåtligt då det fanns en ”god tanke” i botten. Den ”goda tanken” var att försöka hitta ett botemedel åt en enda sjuk och handikappad person. För att – förgäves visade det sig förstås – pröva om detta kunde vara möjligt togs liv och hälsa och lycka från många andra.

Och då pratar vi inte bara om liv, hälsa och lycka för de barn som ofrivilligt och ovetandes fick deltaga i de medicinska experimenten. Utan också om ett antal andra personer – varav två barn – som utan att själv vara direkt delaktiga i experimenten fick leva sina liv i det mörker där dessa brott sedan skulle döljas och förträngas.

Hur det gick för dessa personer – och inte minst de två barnen – behöver du inte tvivla på.

Sem-Sandberg leder oss genom sin berättelse på ett språk som är avskalat och förtätat, som är brinnande och kyligt, som är drömskt och kameralt. Som är ett språk som bara den verkligt gode författaren har och också kan använda för att ge oss en berättelse som vill få oss att stanna vid meningar och delar men samtidigt tvingar oss vidare. Att Sem-Sandberg är en sådan författare har han som bekant visat också tidigare.

Själva storyn då, håller den? Den enkla sanningen är att ja, det gör den. När berättelsen är slut darrar ditt hjärta. Men öppnas också din insikt om det nödvändiga i att hålla de mörkrets krafter som idag verkar både öppet och i det fördolda stången. Järnrören måste vridas ur deras händer. I detta för oss alla viktiga och helt nödvändiga arbete kan Stormen. En berättelse vara en bok att återkomma till. Och hämta styrka från.

Men detta är mitt sätt att läsa boken, min läsart. En annan läsare kan se annat, lägga tonvikten på annat. Detta kan vara fullt möjligt. Men så är det ju med den goda och komplexa litteraturen. Läs själv och bedöm själv och kom till din egen slutsats.

Att jag ger Stormen. En berättelse fem stars av fem i betyg behöver väl inte sägas. Och inte heller att den rekommenderas till insiktsfull, eftertänksam och långsam läsning.

Elisabeth Åsbrink - 1947.

Såhär är det: när jag först hörde talas om Åsbrinks nya bok, så tänkte jag att det kan väl aldrig vara något. Skriva en bok om ett enda år och bygga den på enstaka händelser under det året kan väl bara blir anekdoter samlade efter varandra och då alltså en sämre version av Peter Englund och hans nu utökade Stridens skönhet och sorg. Tänkte jag. Jag har haft fel förr – inte så ofta förstås, men ändå … - men här var jag verkligen helt fel ute. Boken är inte bara bra. Den är mycket bra. Och betydligt bättre än vad Englund åstadkommer om första världskriget.

(Apropå Englund, förresten. Vad är det som fått honom och förlaget Natur och kultur att ge ut hans senaste bok Jag kommer i håg. Vem har intresse av denna bok? Vem vill t.ex. läsa om att han kommer ihåg sin första ejakulation? Själv börjar jag närma mig den ålder då det kan bli aktuellt att skriven en bok som skulle kunna heta Jag kommer inte ihåg – särskilt intressant blir det förstås att läsa om avsnittet där jag inte kommer ihåg min senaste sädestömning. Hallå Natur och Kultur – jag står visserligen inte i telefonkatalogen, men åtminstone en av era redaktörer har min mailadress. Jag väntar.) ;)

Nå. Åsbrink har väl sneglat inte bara på Englund utan säkert också på Florian Illies som för evigheter sedan gav ut Århundradets sommar 1913, som jag förstås inte läst, men som beskriver året innan första världskriget. Englund låter oss i serien Stridens skönhet och sorg läsa om enskilda personers upplevelser av just första världskriget och då i första hand dess fasa och sorg; den eventuella skönheten har som jag läser böckerna en mer undanskymd roll. Hos Åsbrink läser vi månadsvis om händelser där visserligen stort och smått blandas, men där helheten ger så mycket mer än de enskilda delarna. Och där läsningen ger oss en förståelse också för vad som sker i vår egen tid, i december 2016.

1947, året efter att jag själv föddes, måste ju ha uppfattats som början på en hoppets tid. Och var naturligtvis också så i många avseenden. Mycket positivt skedde det året och inte minst åren därefter. Om detta behöver vi inte orda mer. Men under ytan skedde det också sådant som starkt och negativt påverkar oss än idag. Då som nu vägrade folk och länder att hantera flyktingar på ett anständigt sätt. Då som nu vann de fundamentalistiska krafterna terräng. Då som nu formade fascismen om sig.

Åsbrink beskriver inte bara hur grunden läggs för jihadisternas radikala tänkande utan också hur fascisterna i sin retorik tonar ner frågan om ras och lägger en större vikt på begreppet kultur. Och vad sker då inte i denna dystra decembermånad 2016 hemma hos oss om inte just det att SD inte längre lägger samma relativa vikt vid invandrarfrågan – varför ske de göra det när de andra partierna redan anammat inte bara deras retorik utan också politik – utan också låter andra vice talmannen Björn Söder presentera lite tankar om just kultur. Ledorden är att blott Sverige svenska krusbär har. Och att det skall förbli så. Ingen mexikansk dahlia i vår svenska rabatt inte.

Nå. Detta om detta. Det lär väl bli skäl att återkomma.

Men nu innehåller Åsbrinks 1947 också mycket annat som är väl värt att läsa och komma ihåg. Om hur Great Britain inte längre ville vara så great. Om hur Orwell nästan stupar när han skriver 1984. Om Nürnbergsrättegångarna. Om begreppet folkmord. Om Grupp 47. Om Simone de Beauvoir. Om Dior. Och mer därtill. Allt – eller i vart fall det mesta – skrivit på en utsökt svenska och med en formuleringskonst och koncentration som vem som helst kan avundas henne. Dessutom ger hon oss en personlig beskrivning av sin egen familj och sin egen pappa och hans resa till vårt land.

Detta är en viktig och angelägen bok. Den blev visserligen inte prisad i årets Augustgala, men den kan verkligen rekommenderas för inköp. Stoppa den under granen. Gör det. Och kom ihåg att Bokhållaren gav den fem stars av fem i betyg.