Agnes Lidbeck - Finna sig.

Man ska, som du min okände läsare säkert redan vet, akta sig för debutanter. Mest förstås de som hyllas av en sk enig kritikkår och/eller i värsta fall blir föremål för devota nigningar i Babel. Många skattade pensionspengar har jag genom åren slängt i gapet på bokförlagen och deras debutanters illa skrivna, illa tänkta och illa genomförda alster. Men så kommer det då och då en bok som gör att jag inser att jag kommer att fortsätta vara debutanterna trogen. Finna sig av Agnes Lidbeck är en sådan bok.

Nå. Agnes Berenike Elinor Gudmundsson Lidbeck har en bakgrund från den lilla staden Lund – vad annars – där hon bl.a. studerade litteraturvetenskap och har sedan haft olika anställningar med anknytning till kultursfären. Nu arbetar hon på Svenska Institutet. Att en person med litteraturvetenskaplig bakgrund så småningom skulle kunna komma att fundera på att själv ge ut en bok förefaller ju inte helt otroligt. Sånt har ju hänt förr. Men att då gå från tanke till handling är dock en lång och knökig väg, inte minst om man som Lidbeck har familj och barn. Att ett förlag sedan skulle våga satsa pengar på en osäker debut och att boken skulle bli bra är ju dessutom långt ifrån givet. Men så blev det för Lidbecks del.

Finna sig kan väl tolkas som att finna sig själv eller finna sig i. För huvudpersonen Anna i boken Finna sig, menar jag att både dessa innebörder av finna sig kan gälla. Hon försöker nog så gott hon kan att finna sig själv, men stannar av olika skäl vid att finna sig i - finna sig i tillvaron så som den blev för henne. 

I boken möter vi Anna och hennes tomma liv. Hon är gift med Jens och får med honom två barn. Men någon särskild mening med sitt liv finner hon inte. Hennes uppgift, som hon tycks se den, är att som kvinna och mamma se till att man och barn har det bra. Hon sätter sig själv i bakgrunden. Men det betyder inte att detta hennes liv känns särskilt meningsfullt för henne, tvärtom. Hon finner sig inte väl tillrätta i den roll hon tilldelat sig, men gör å andra sidan inget för att förändra den. Hon har stråk av masochistiska drömmar. Hennes tillvaro rullar på. Hon är den vite mannens slav som är nöjd om pelargonernas vissna blad plockas bort. Av henne förstås.

Anna är, som jag uppfattar henne, intellektuellt och socialt en posör. Hennes yta är viktig för henne. Hon försöker tänka och säga de rätta sakerna, de rätta meningar oavsett om hon pratar med sin man eller terapeuten. Hon försöker läsa de rätta böckerna. Hon putsar sig därmed själv till så hög glans som möjligt. Hon tycks anse – eller kanske inse – att detta att vara sig själv inte är något man är av sig själv. Men denna möjliga insikt leder inte till något. Hon trampar på. Men i vad? Ja, inte är det i en ansträngning att utveckla något eget, snarare blir hon mer förvirrad och osäker och finner väl trots allt en sorts mening i att vara till; vara till för någon annan.

Så träffar hon Ivan, en intellektuell och känd författare, på en fest och det blir en slags ömsesidig attraktion dem emellan. De inleder ett sexuellt förhållande och så småningom skiljer hon sig från Jens. Blir hon lyckligare då? Naturligtvis inte. Allt det som gällde för henne innan skilsmässan, dvs. att försöka göra allt rätt, känns som jag uppfattar det nu än mer meningslös för henne. Så blir Ivan sjuk och döende i en cancersjukdom. Ivans dotter gör snabba besök hos dem men behandlar Anna som luft. Anna själv går in i den kvinnoroll hon genom åren funnit sig i – städar, lagar mat, pysslar med blommor, tvättar honom. Ger honom hans mediciner. Tvättar och stryker hans skjortor. Så dör Ivan. Vad händer med Anna? Vet inte. Hennes ensamhet är stor. 

Vad återstår då för henne?

”...

Hustru diska sås.

Hustru koka lort.

Hustru sköta grums.

Vara vit mans slav.

…

Komma krypa knäna

tigga

Vara vit mans slav."

Det är väl det öde som väntar Anna. Att efter ett tag bli annan vit mans slav. För vad ska annars bli hennes uppgift som kvinna? Annat än den uppgift hon genom åren tilldelat sig själv?

Jag ger denna starka debut fyra stars av fem i betyg. Den skaver säkert i dig som i mig. Ety - det är inte bara alla annor utan kanske inte minst alla som kan heta Jens, Ivan eller Bo Göran som borde kunna dra lärdomar av boken.

Graham Swift - Mödrarnas söndag.

Mödrarnas söndag – en tunn men tät liten bok med hög densitet. Och således mycket läsvärd. Inte undra på att den ligger högt – om inte rentav högst – på DN:s boklista den vecka detta skrivs. Den bakomliggande handlingen i sig är ju inte särskilt mycket att hurra för, men vad gör det när Swifts språk är helt klanderfritt, att själva romanbygget är någorlunda spännande och rimligt, om än enligt min mening alltså inte helt invändningsfritt, och att vi som läsare genom inskjutna meningar eller hela stycken efterhand förstår – om man nu väljer att läsa boken på det sättet – att den engelska överklassen står inför sitt nederlag och att framtiden ligger hos de till synes enklaste av de enkla. (Precis som vi i dessa dagar mitt framför ögonen på oss ser nedmonteringen av Great Britain till – ja, jag vet inte riktigt vad; men inget särskilt great i vart fall. Men detta sista var en parentes). Tiden är en gång för länge sedan, närmare bestämt år 1924.

Mr Swift. 

Nå. Boken är på 154 sidor. Hälften av dessa beskriver ett avsked mellan rikemanssonen Paul och pigan Jane. De är båda unga men har redan under ett antal år haft ett hemligt sexuellt förhållande där de förenats i köttet på de mest udda ställen. Nu träffas de en sista gång och har ett sista, eller om man så vill första, samlag i Pauls säng. Det är första gången de ser varandra helt nakna. Paul ska sedan åka och träffa sin trolovade Emma, rikemansdottern som han ska gifta sig med. Älskar de varandra? För Janes del är svaret ja, för Pauls del mer osäkert, men antagligen. Jane kommer för alltid komma i håg vad som sker före, under och efter samlaget. Hur deras kläder ligger slängda över en stol, hur solen lyser in i rummet genom ett öppet fönster, hur Paul lägger ett askfat på hennes mage, hur Paul – medan Jane ligger naken kvar i sängen – långsamt klär på sig för att åka till sin Emma. Hur hans säd rinner ur henne och blir till en avslöjande fläck på hans lakan. Hur hon hör hans steg när han lämnar henne kvar i rummet och går nerför trappan, hur han öppnar dörren, hur han startar bilen och kör i väg. Hon återser honom aldrig.

Frid. Det var den sanning alla dagar bar på, det var den slitna sanning varje dag bar på, men denna sanning var större i dag än någon annan dag – det hade aldrig funnits en dag som denna, och det skulle eller kunde aldrig finnas en likadan igen. Tänker Jane när hon ligger naken bredvid Paul. Hon vet ännu inte hur rätt hon kommer att få.

För hon återser honom aldrig. Men innan hon lämnar det stora tomma huset går hon naken igenom delar av det och lämnar på så sätt ett hemligt avtryck efter sig. Ingen kommer att få veta denna hennes egen stora och viktiga hemlighet, ingen förutom hon själv. Hon har inte och kommer heller aldrig att få någon att vilja dela den med. Varför är då huset tomt? Pauls föräldrar är på lunch med Emmas för att planera bröllopet. Pigorna är lediga. Det är nämligen mödrarnas söndag, den enda dag på året då de är lediga för att åka hem till sina mödrar/familjer. Jane har emellertid ingen att åka till. Hon är föräldralös, bortbyting, hittebarn.

Hon återser honom alltså aldrig. Men det vet hon ännu inte när hon glad och kanske lycklig lämnar det stora huset och cyklar iväg hem. Hem till sitt eget herrefolks stora hus. Det är nu hon får veta att Paul kört ihjäl sig på väg till Emma. Janes hela värld krackelerar. Men hon kan förstås inte visa något utåt. Samtidigt blir denna ödesdigra händelse en avgörande skiljeväg också för henne själv.

Jane har under lång tid fått låna böcker ur sin herremans bibliotek. Till en början till dennes stora förvåning, men efterhand blir det självklart också för honom. En tid efter Pauls död ser hon i tidningen en annons om att en bokhandel i Oxford söker ett biträde. Hon söker tjänsten och får den. Det är nu – det måste jag säga – som berättelsen lite grad släpper från trovärdighetens fasta grund. Den sannolikhetsgrund som en bra roman måste ha. För Jane visar sig – förstås – vara en klippa i bokhandeln. Hon får – förstås – större och större ansvar. De etablerade kunderna uppskattar – förstås – henne mer och mer. Och så rullar det på för Jane. Att ligga i Oxford tar hon en period mycket bokstavligt. Hon träffar efterhand en man hon gifter sig med. Och under över alla under – hon börjar skriva romaner. Romaner som säljs i stora upplagor. Gammal blir hon också.

Jag raljerar förstås nu. Det märkliga är att Swift ändå lyckas göra denna skall vi kalla det karriär trovärdig. Det är säkert bara jag som har lite problem med den. En sämre författare än Swift hade väl antagligen fått publicera sitt manus i harlequin-serien. (OBS, min okände läsare av denna blogg, nu raljerar jag igen!). Men Swift är en bra författare. Hans lyckas göra sin story någorlunda trovärdig mycket tack vare sitt goda språkbehandling. Det finns en intensitet och innerlighet i berättelsen – inte minst i den första halvan - som berör också en gammal ilsken cyniker som er okände Bokhållare. Och det lyckas fanimej inte många med. Det finns också en täthet i berättelsen som imponerar där den vandrar fram och tillbaka boken igenom. Detta gör Swift mycket bra. Berättartekniskt är boken alltså nästan fulländad. Liksom således vad gäller språket. Det är bara delar av själva romanbygget som stör mig.

Men inte mer än att jag måste ge Mödrarnas söndag fyra stars av fem i betyg.

Stina Stoor - bli som folk.

I Balåliden bor det enligt hitta.se sex vuxna personer. Stina Stoor och hennes man är två av dessa. Är då detta intressant – nja, kanske kanske inte. Sant är det i vart fall.

Nå. Här i denna – förlåt mig – ångermanländska obygd lever och verkar således Stoor. Hon tycks ha levt ett ganska så brydsamt liv innan hon 2015 debuterade med novellsamlingen bli som folk. Efter ett som det verkar kringflackande liv både fysiskt och mentalt blev hon före 25 års ålder sjukpensionär och hade väl antagligen så förblivit om hon inte vunnit Umeå novellpris 2012. Efter det börjar hennes författarkarriär ta lite fart – hon publicerar efterhand fler noveller och vinner bl.a. Sveriges Radions novellpris. Hon gör också ett tydligen uppmärksammat Sommarprogram. bli som folk nomineras till Augustpriset. Hon får Borås tidnings debutantpris och prisas också av Samfundet De Nio. Livet tar en annan vändning och hon ”säger också upp sig från Försäkringskassan”, dvs. avsäger sig sin sjukpension. Må hennes gud och hennes egen begåvning och kraft hålla sin hand över henne. Må priserna och uppmärksamheten inte tynga henne.

Boken är tunn – på knappt 200 spatiösa sidor får vi totalt nio noveller. Läser man vad som står om Stoor på det allvetande Wikipedia verkar det som om snart sagt hela världslitteraturens giganter skulle påverkat hennes litterära stil och tema. Sånt är ju bara trams. Hon är i bli som folk en författare som lever av egen kraft och har ett språk och en idévärld som förefaller vara hennes egen. Det är ju ingen tillfällighet att man i nomineringen till Augustpriset säger att hon förnyar den svenska novellkonsten. Här måste man, gissar jag, främst tagit fasta på hennes språkbruk, men säkert också hennes berättelsers rötter. Hon skriver på en blandning av dialekt och – förefaller det – egna mer påhittade ord vilket ger novellerna en märklig tyngd och kraft. De är vackra, skrämmande, hemlighetsfulla. Många av dem kan mycket väl vara självupplevda eller själviakttagna; andra, vill jag verkligen hoppas, inte. Ibland läser jag novellerna som om de kunde varit skrivna av mången habil författare. Men så stiger ur dem händer som tar strupgrepp på mig och tvingar mig att dra efter andan.

Som här: En tjej med snedlugg finler ner från löpsedlarna. Ler helt vänligt och välsignande. Tjejen har varit på nyheterna också och heter Mord, eller Offret, eller Våldtagen, eller Kropp. Men mest Marlene från Burträsk var bara sexton år när.

Stoors debut är viktig och angelägen. Kanske har vi fått se en ny stor författare. Vem vet. Jag ger bli som folk fyra stars av fem i betyg.