I Balåliden bor det enligt hitta.se sex vuxna personer. Stina Stoor och hennes man är två av dessa. Är då detta intressant – nja, kanske
kanske inte. Sant är det i vart fall.
Nå. Här i denna – förlåt mig – ångermanländska
obygd lever och verkar således Stoor. Hon tycks ha levt ett ganska
så brydsamt liv innan hon 2015 debuterade med novellsamlingen bli
som folk. Efter ett som det verkar kringflackande liv både
fysiskt och mentalt blev hon före 25 års ålder sjukpensionär och
hade väl antagligen så förblivit om hon inte vunnit Umeå
novellpris 2012. Efter det börjar hennes författarkarriär ta lite
fart – hon publicerar efterhand fler noveller och vinner bl.a.
Sveriges Radions novellpris. Hon gör också ett tydligen
uppmärksammat Sommarprogram. bli som folk
nomineras till Augustpriset. Hon får Borås tidnings debutantpris
och prisas också av Samfundet De Nio. Livet tar en annan vändning
och hon ”säger också upp sig från Försäkringskassan”,
dvs. avsäger sig sin sjukpension. Må hennes gud och hennes egen begåvning
och kraft hålla sin hand över henne. Må priserna och
uppmärksamheten inte tynga henne.
Boken är tunn – på knappt 200 spatiösa sidor får
vi totalt nio noveller. Läser man vad som står om Stoor på det
allvetande Wikipedia verkar det som om snart sagt hela världslitteraturens giganter skulle påverkat hennes litterära stil och tema. Sånt är ju bara trams. Hon är i bli som folk en författare som lever av egen kraft och har ett
språk och en idévärld som förefaller vara hennes egen. Det är ju
ingen tillfällighet att man i nomineringen till Augustpriset säger
att hon förnyar den svenska novellkonsten. Här måste man, gissar
jag, främst tagit fasta på hennes språkbruk, men säkert också
hennes berättelsers rötter. Hon skriver på en blandning av dialekt
och – förefaller det – egna mer påhittade ord vilket ger
novellerna en märklig tyngd och kraft. De är vackra, skrämmande, hemlighetsfulla. Många av dem kan mycket väl vara självupplevda eller själviakttagna; andra, vill jag verkligen hoppas, inte. Ibland läser jag novellerna
som om de kunde varit skrivna av mången habil författare. Men så
stiger ur dem händer som tar strupgrepp på mig och tvingar mig att
dra efter andan.
Som här: En tjej med snedlugg finler ner från
löpsedlarna. Ler helt vänligt och välsignande. Tjejen har varit på
nyheterna också och heter Mord, eller Offret, eller Våldtagen,
eller Kropp. Men mest Marlene från Burträsk var bara sexton år
när.
Stoors debut är viktig och angelägen. Kanske har vi
fått se en ny stor författare. Vem vet. Jag ger bli
som folk fyra stars av fem i betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar