Jo Nesbö - Törst.

Jag behövde en bok som jag - utan att allt för mycket störas av medresenärernas idoga knackande på sina tangentbord, deras högljudda med förstås viktiga samtalen i mobiltelefonerna och, allt eftersom timmarna lider, pustande snarkande - jag behövde alltså en bok jag kunde läsa under en längre tågresa utan att behöva koncentrera mig så värst på vare sig innehåll, form eller stil. Det blev en på nästan ett kilo och på 585 sidor. Det blev Törst av Jo Nesbö. Och den räckte precis på min resa till och från den lilla akademiska bondby jag ibland åker till.

Hole eller Nesbö? Välj själv.

Nu hade jag ju läst ett par av Nesbös böcker om hans hjälte kriminalkommisarie Harry Hole tidigare, men långtifrån alla och inte heller i den ordning de getts ut. Jag har visserligen lite halvtaskigt minne, men nog var det så – såvitt jag alltså erinrar mig – att mr Hole i boken jag läste senast sköts av ingen mindre än styvsonen. Sköts till döds, trodde jag. Antingen minns jag fel eller också så har ett herrens under inträffat. I Törst möter vi nämligen Hole livs levande, om än sargad psykiskt och fysiskt och som det verkar omplacerad; och styvsonen kallar honom t.o.m. pappa.

Temat i Törst är, som man kan förvänta sig, mord och åter mord. Men mord av lite oväntat slag – mördaren tycks vara intresserad av att suga i sig av offrets blod. En sådan udda figur kallas tydligen vampyrist. Härutöver har Hole också att slåss mot egna demoner och sin latenta alkoholism. Någon som blir förvånad om jag säger att Hole klarar allt – den skyldige blir avslöjad, demonerna kryper tillbaka till sin hålor och han fick bara ett säger ett återfall.

Men jag fick vid läsningen en liten svacka vid sid 202. Det blev för långsamt helt enkelt, tyckte jag. Intrigen stod och stampade, tyckte jag. Boken kändes allt tyngre i händerna, tyckte jag. Jag fick då ta till mitt vanliga knep vid läsning av deckare – dvs. läsa de 20-30 sista sidorna för att då se om upplösningen av boken verkade intressant. Och det var den, måste jag säga. Läsningen tog ny fart. Deckarläsningsknepet kan verkligen rekommenderas.

För Törst är en ganska bra bok. Intrigen är tilltalande komplicerad, men Nesbö har gott grepp om den och han för oss med säker och van hand hand genom den från det första mordet till upplösningen. När allt verkar kunna läggas till handlingarna i mappen för uppklarade mord, fattar Hole nya misstankar om att det som tycktes vara klappat och klart kanske inte riktigt är det. Och har man sett – jakten tas upp på nytt och den slutar nu på ett sätt som tillfredsställer också Hole. Samt rättvisan. Samt mig.

Även vi läsare kan alltså känna oss nöjda, tycker jag. Vi läser en bok om mord och dårskap men också om skarpsinne, envishet, kärlek, ensamhet, mod, övermod, godhet, egon utan gräns, vansinne, överraskningar, våld, övervåld, sexuella perversioner, trohet, otrohet och jag vet inte allt. Jag är ganska säker på att ingen – utom jag som använt mig av mitt speciella deckarläsningsknep – kunde lista ut hur det hela skulle sluta. Och vem kunde därtill ana att den nyktre alkoholisten Hole skulle bli barägare. Inte många tror jag.

Det är väl bara en fråga som hänger i luften – hur ska det gå för polismästare Bellman? Svaret lär väl komma i nästa bok. Jag hoppas hursomhelst att hans hustru ger honom en spark på pungen, skiljer sig och istället gängar sig med … ja, jag säger inte mer. Men det är inte med Hole, så mycket kan jag säga - han har ju sitt på det torra.

Jag ger Törst tre stars av fem i betyg. Den kan rekommenderas. Inte minst till långa tågresor. Och till styrketräning.