Michel Houellebecq - Plattform.

Michel Houellebecq har en egendomlig förmåga att både reta upp folk och att få entusiastiska anhängare. Hans böcker säljs i stora upplagor world wide och han får också litterära priser, vilket förstås gläder oss bokläsare. Och honom själv, gissar jag. Men den grupp som gör sig mest hörd är ju – som det brukar vara – den som kritiserar honom. Och särskilt då den grupp religiösa personer som irriterar sig på att hans böcker innehåller beskrivningar av sådant som de flesta ägnar sig åt, dvs. att man förenar sig i köttet med en (älskad) person. Att så sker känns igen bok efter bok, och således också i Plattform. Och ryandet har ju också nu kommit som ett brev på posten. Att de orkar, kan man ju spontant undra. Även om, detta måste ju medges, de litterära beskrivningar av olika sätt att älska denna gång kanske är fler och utförligare än vanligt. Men som förstås fyller sin plats i boken. Ity – som redan romarna kom fram till – quadam de causa omnia eveniunt;  åtminstone i romaner.

Nå. Den story som Houellebecq ger oss denna gång är ju i själva ramberättelse inte särskilt märkvärdig – en något luggsliten men intellektuellt skärpt man vid namn Michel (sic) möter en välsituerad och intellektuellt skärpt kvinna vid namn Valérie. Deras gemensamma tillvaro artar sig väl, men Valérie blir mördad och Michel dör även han, fast långsamt och utdraget sedan han, när han nu åter blir ensam, släpper taget om livet.

Men varför blev det så? Storyn som leder dit kan väl anses vara typisk för Houellebecq – mannen och kvinnan har mötts och deras liv tillsammans verkar vara bra. För bra? I en diskussion mellan de två och Valéries chef – de jobbar inom ett framgångsrikt resebyråföretag – kommer man fram till att byrån ska satsa på lite sexturism för oss som har rätt att njuta i Thailand. Det går förstås åt helvete då man drabbas av en muslimsk terrorattack. Det är då Valérie dör och Michel likaså, fast i den långsamma död som bitterhet och ensamhet kan erbjuda.

Är detta en trovärdig story? Nja. Men Houellebecq ger oss en resa genom berättelsen som genom de samtal och resonemang som förs ändå gör den någorlunda trovärdig. Och som vanligt får vi dessutom diskussioner kring kärlek, liv och död, västerlandet och tidsandan, religion, sexualitet i olika former men också hur man kan – eller skulle kunna - bygga och vidmakthålla lycka. Det är detta som enligt min mening gör boken läsvärd. Detta och Houellebecqs språk och hans förmåga att i till synes enkla bilder fånga vad jag menar han vill berätta för oss – att vi lever i en tid utan försoning och utan hopp. Det vet vi ju för all del redan, men få förmår att göra detta lika tydligt för oss som Houellebecq.

Och få kan på samma sätt få de inkrökta religiösa människorna världsbild att krackelera.

Inte minst av detta skäl ger jag för min del Plattform fyra stars av fem i betyg. Och vill gärna rekommendera den till läsning. Men också för att den har meningar som denna: Människorna lever sida vid sida som oxar; nätt och jämt lyckas de av och till dela på en flaska sprit. För visst, undrar jag, är det så att vi sitter fast som insekter i ett stycke bärnsten.