Jussi Adler-Olsen - Den gränslöse.

Det börjar med att en polis begår självmord genom att skjuta sig i tinningen inför den lilla grupp som samlats för att uppvakta honom på hans sista arbetsdag innan pensioneringen. Det slutar med att denna stackars polis´ hela arma liv blottläggs in till sista benknotan och att vi ser att hans fåfänga kamp för en slags rättvisa inte bara ödelagt hans eget och hans familjs liv utan dessutom, när allt krutrök lagt sig, direkt eller indirekt lett till jag vet inte hur många människors död.

Jussi. Inte den olycklige polisen. 

Boken heter Den gränslöse och handlar förstås om den halvt om halvt omplacerade Carl Mörk och hans märkliga arbetskamrater Rose och Assad. Alla tre bär de på egna hemligheter och egna bittra erfarenheter. Hemligheter och erfarenheter som nog bara den som följt trion genom alla böckerna om deras arbetsplats Avdelning Q riktigt förstår eller vet om. Men som läsare av Den gränslöse fattar man tillräckligt. Adler-Olsen hintar nämligen när det behövs om det nödvändigaste.

Men en sak fattar man inte som läsare och det är varför också denna deckare eller polisroman eller kriminalroman eller vad man nu skall kalla den måste vara så in i helvete tjock. Alla sådana böcker är numera tjocka. Denna är på drygt 490 inbundna sidor. Varför? Varför! Det borde, gnäller er okände bokbloggare, faktiskt räckt om den varit på låt oss säga 90 sidor. Då hade vi som läsare fått en tät, sammanhållen berättelse. Som det är nu får vi drygt 400 sidor transportsträcka och en upplösning av bokens alla olika intriger och villospår på de sista 50.

Dessa sista låt oss säga 50 sidor är å andra sidan mycket bra. Adler-Olsen knyter ihop säcken på ett imponerande och, hade jag så när sagt, trovärdigt sätt. Fast trovärdigt ur ett rent polisiärt synsätt är handlingen förstås inte. Men som deckarläsare vill man ju inte läsa en handbok i hur en polis arbetar. Vi vill ha en berättelse, en story som kan förströ oss ett par timmar och kanske dessutom lite grand reta vår lust att försöka föregå – eller lista ut - bokens upplösning. Men åtminstone jag går här bet på detta. Och sånt är ju alltid kul.

Nu är ju bokens långa transportsträcka inte helt ointressant. Visserligen är det ju så att herrens vägar är outgrundliga, det vet vi ju sedan barnaåren. Här kan den som är road av sådant läsa om vilka outgrundliga villovägar som en aldrig så intelligent och kanske också välmenande och kanske dessutom troende man kan komma att gå in på själv, men också genom karisma och övertygande mumbojumbooprat dessvärre också locka in andra på. Vi känner ju alla dessa rörelser till namnet, så varför räkna upp dem här. Om nu boken i denna del skulle vara ett sanningsvittne, måste jag säga att jag lite förvånas över hur många kvinnor mannen med de sugande blicken lyckas lägra. Men så är han ju å andra sidan ingen Lewi Pethrus direkt.

Men hur som helst – boken Den gränslöse kan inte få mer än tre stars av fem i betyg. Omslaget däremot 0 stars - vilket den som orkar läsa boken förstår.