Stina Aronson - Hitom himlen.

Häromdagen när jag letade efter en bok bland mina bokhyllor vad hittade jag då. Den jag sökte kanske, nej. Men väl ett par böcker av Stina Aronson, som jag läst någon gång i tidens gryning och nästan glömt bort. Så därför – min okände läsare av denna blogg – föll det sig att jag nu läst om Hitom himlen.

Aronson levde mellan 1892 och 1956 och publicerade böcker under såväl pseudonym som i eget namn. De flesta av dem har väl hamnat i skuggan av allt det som publicerats efter henne – ett öde som kommer att drabba också många av de nu verksamma författarna. Liksom för resten också kanske merparten av oss andra dödliga Det är ju inte ens säkert att ett vet jag - som aldrig dör – domen över död man kommer att gälla de av oss som var aldrig så högbrynta när det begav sig. Inte ens det. För oss gäller den svarta dimman.

Nå. Trots att hon knappt ens skymtar i de litteraturhistoriska samlingsverk jag har, måste Aronson väl ändå varit relativt uppburen i samtiden. Vem som helst blir ju inte invald som ledamot av Samfundet De Nio. Detta litterära sällskap har också instiftat ett pris till hennes minne. Men av hennes böcker är det väl bara Feberboken (som av teckentydarna anses handla om hennes romans med Artur Lundkvist) och Hitom himlen som nu kan hitta in till en nutida läsares bokhylla. Gissar jag.

Själv tycker jag att Hitom himlen är skriven av en habil författare. Vi läser om livet i den fiktiva norrbottniska byn Mäntyjärvi med änkan Emma Niskanpää och hennes son John i centrum. Men det finns också ett antal andra personer som skildras med ömhet, respekt och inlevelse. Aronson har också en förmåga att föra berättelsen framåt som imponerar - det går långsamt, långsamt. Lika långsamt som personernas liv gestaltar sig. Lika långsamt som deras tal. Ett annat sätt att beskriva personer och bygd hade inte haft den trovärdighet som Aronson nu ger dem. Det fattiga livet och personernas närmast stoiska sätt att hantera tillvaron beskrivs också för oss på ett sådant sätt att deras lugna och märkliga gudsförtröstan känns fullt trovärdig. Den ordkarga kommunikationen mellan makar och släktingar återges också den trovärdigt och man tycker sig ana hur de fyller ut det som synes saknas i ord med en sorts inlevelse. Eller kanske snarare med en förvärvad insikt om att deras liv är och skall vara så – tomt, kargt och med bråddjupa mörka nätter. Man lever ju i en verklighet hitom himlen.

För egen del minns jag ur boken bäst ett samtal mellan Emma och en grannkvinna om Emmas son ”mitt John” och grannkvinnans dotter, som lyriskt och drömskt – men förstås med all den kärvhet som ändå gäller för all samvaro och alla samtal – handlar om bröllopet mellan deras barn. De pratar som om detta bröllop kunde vara möjligt – trots att ”mitt John” ligger på sanatorium och dottern är död. Ett hjärtskärande samtal mellan två fattiga kvinnor där deras inneboende längtan och drömmar bryter fram i en fåfäng förhoppning om ett annat liv. Om inte för dem själva så åtminstone för deras barn. Men, som någon av dem säger, livets brunn är djup och i den tycks allt som inte gäller bröd för dagen drunkna.

Ett annat levnadsöde som berör är de olyckliga makarna Vaara. Kvinnan förlöper hemmet med en predikant och förenas i köttet med honom. Mannen lider och tiger och blundar för allt hån som han möter av grannar och andra i bygden. Så en dag när han kommer hem efter arbetet sitter kvinnan vid boningselden. Deras liv fortsätter tillsammans trots allt, men nu med en ny och än större bitter tomhet dem emellan. Och med ett gemensamt barn som lärt sig att säga hora. Även om han ännu inte förstår var det betyder.

Denna roman kan jag inte ge annat än fyra stars av fem i betyg. För bokens kvaliteter förstås, men inte minst också för att jag känner igen drag av de människor som Aronson skildrar också i mina egna mor- och föräldrar. Längre bort ligger inte den tiden, även om den ligger nog så långt borta.