Martina Montelius - Ibland är man lessen ibland är man glad.

Jag har träffat fru Mon... rättning: jag har sett fru Montelius uppträda två gånger. Båda uppträdandena var förklädda till bokpresentationer och vi var väl varje gång ett drygt 50-tal litteraturintresserade som var inställda på ett samtal med Montelius eller i vart höra henne berätta om boken, sina tankar med och kring den, hur hennes egen press på sig själv för att få fram boken sett ut, hur den bemötts av kritiker och läsare etc. Men nej. Istället fick vi alltså ett uppträdande. Ett skådespel.

Varje uppträdande var på ca en timma. Om böckerna berättade hon väl vid varje tillfälle tio minuter. Högt räknat.

Vad fick vi då istället? Ja, det är inte lätt att berätta. Det var skval, mundiarré som man säger, som gick in i det ena örat och ut genom det andra. Det enda som stannade kvar i åtminstone mitt minne från det senaste uppträdandet var när hon berättade om sina tidigare erfarenheter som sufflös, hur hon arbetade med sin första pjäs och när hon pratade skit om Torsten Flinck. Det var allt. Tursamt nog var uppträdandena gratis. I annat fall hade jag antagligen anmält hennes till Konsumentombudsmannen. Så illa var det.

Men hennes böcker då? Vad kan man säga om de två tidigare, dvs. Främlingsleguanen och Oscar Levertins vänner? Kort sagt: de är inte särskilt bra. Den intresserade kan försöka gå in på bif länk och se mer utförligt vad jag tycker. 

http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2015/05/martina-montelius-oscar-levertins-vanner.html

Men sammanfattningsvis kan man säga att Montelius på ett skruvat, tillgjort sätt försöker roa oss. Allt faller förstås inte platt. Enskildheter kan vara nog så bra. Men helheten – dvs. berättelsen, hur den förs framåt, hur Montelius´ språkhanterings ser ut och, inte minst, hur jag uppfattar hennes anspråk som författare tilltalar åtminstone inte mig. Säkert andra, men inte mig.

”Se på mig!”, tycker jag hon säger och sen håller hon upp en trasdocka, gör en piruett och dansar sen medvetet ett par tre steg fel. ”Visst är jag rolig?”. ”Nej”, tvingas jag svara, ”du är inte det. Men ett av stegen var helt OK”.

Nu har jag läst att Främlingsleguanen skall sättas upp som talpjäs på Teater Brunnsgatan 4 här i Stockholm, där Montelius själv är konstnärlig ledare, och det kan säkert bli bra. All konst skapas ju i en dialog mellan verket och läsaren/åhöraren. Saknas en gnista i det mötet faller verket. Gnistan har inte uppstå hos mig när jag läst boken, men det är fullt möjligt att den skulle kunna göra det med en skådespelare som skall vi säga mellanled.

Men Ibland är man lessen ibland är man glad – för att äntligen komma till den boken – vad ska man säga om den då? Ja, det beror nog på hur man som läsare vill uppfatta den. Boken kan nog säkert läsas som ett försök att roa oss på samma lätt skruvade sätt som de tidigare böckerna och i så fall är den inte riktig i min smak, men antagligen vill Montelius hellre att vi skall läsa den som ett mer allvarligt försök från hennes sida att ge oss en beskrivning av en ångestdriven kvinnas liv och vardag.

Uppfattat på det senare sätt måste jag säga att Montelius inte heller då lyckas riktigt bra. Jag vill tro att alla komponenter finns i hennes berättelse för en bra bok om ett sådant helvetestillstånd, men hon är ännu inte en författare som kan få ihop dessa på ett för läsaren berörande sätt. Hon faller för ofta tillbaka på gamla kända - och trygga - manér. Att berättelsen till delar är skruvad är helt OK, att den ibland är galghumoristisk likaså men den spretar för mycket enligt min mening. Med fullt fokus på den stackars Rakel och hennes barn – inte minst hennes barn - hade Montelius antagligen kunnat vrida om hjärteroten på sina läsare. Men hon kan inte här förvalta ett gott uppslag. Inte fullt ut i vart fall.

(Fast undrar kanske du – min okände läsare av denna blogg – varför skriva så satans långt om en bok som inte tillhör de bästa? Skrivklåda kanske? Säkert. En egenskap jag delar med Montelius, verkar det som).

Men boken vill jag i vart fall ge tre stars av fem. I överkant visserligen men ändå.

(Om du vill veta vad ångest oro längtan och helvete kan vara - lyssna då hellre på Ulla Sjöblom när hon sjunger Sonjas sånger. Finns på Spotify).