Eija Hetekivi Olsson - Miira

Arbetarlitteraturen har ju som bekant en alldeles speciell ställning i vår svenska litteraturhistoria och avsåg från början litteratur skriven av författare med egen arbetarbakgrund och som i de flesta av sina böcker, ofta självupplevt, beskrev arbetarklassen levnadsvillkor. Många av dem hade ursprungligen en socialistisk grundhållning, vilket också kom att märkas i deras böcker.

Jag ska ju inte trötta dig – min okände läsare av denna blogg – med att närmare gå in på att beskriva denna litteraturgenre, som vi i Sverige är relativt ensam om i ett internationellt perspektiv, och dess stora värde för svensk litteratur och inte heller nämna någon speciell författare från gruppen. De flesta av dem är ju minst sagt välkända. Men jag gör ett undantag. Jag skulle gärna vilja att Maria Sandel fick en ny läsekrets. Döv och nästan blind slet hon sig genom livet och gav dessutom ut flera böcker som är läsvärda och relevanta än i dag. Hon dog 1927, ännu inte fyllda 60 år. I en annan tid och under andra villkor hade hon säkert varit både allmänt uppskattad och känd som en av våra stora författare. Fortfarande finns några av hennes böcker i pocket. Köp och läs!

Sandel

Med arbetarförfattare menar man i allmänhet de som debuterade runt 1920/1930, men vi har förstås haft litteratur även senare som beskriver arbetarklassens och efterhand också olika tjänstemannagruppers levnadsvillkor. Även dessa författare är ju välkända och lästa av många och behöver inte räknas upp här.

Men – därav denna långa inledning till en bokkommentar – den senare gruppen arbetarförfattare var en grupp som jag föreställde mig att Eija Hetekivi Olsson om ett par år och efter ett par böcker skulle komma att räknas till. Det var efter att jag läst hennes debutroman Ingenbarnsland om den begåvade Miira som bor i en av Göteborgs betongförorter med finska föräldrar. Livet är stökigt, bökigt och fattigt men Miira kämpar på utav bara attan. Mot lärarna, mot föräldrarna, mot kompisarna, mot livet. Hetekivi Olssons språk i boken uppfattade jag som ett alldeles eget med lite luriga ord och meningar som – tänkte jag då – var ett medvetet stilgrepp och som väl närmast övertydligt skulle illustrera barnet Miiras liv och hennes kamp. Och också hennes språkliga fattigdom.

Men det var nog inte så. Det är nog helt enkelt så här som Hetekivi Olsson skriver. Hon kan inget annat, verkar det som. Och det är när det nu upprepas identiskt i den nya boken blir det minst sagt tröttande. Det går inte att se någon utveckling av hennes författarskap, vare sig tematiskt eller språkligt, vilket man ju som läsare alltid hoppas på. 

Själva storyn i nya boken Miira handlar om hur Miira skall börja på gymnasiets naturvetenskapliga gren och vad som händer då. Hon är alltså begåvad men är en social analfabet och klarar helt enkelt inte samvaron med klasskamraterna eller lärarna. Hon vet inte hur man gör, hur man beter sig och hur man pratar. Hon är främmande för de övriga i klassen och de för henne. Så hon hoppar av. Och så följer drygt 300 sidor där vi läser om kamp med ekonomin, föräldrarna, trappstädning, beredskapsjobb av olika slag, killar, drömmen om att bli hjärnkirurg eller helt enkelt det djävliga livet för en person som riskerar glida ner i det vittomtalade utanförskapet. Men till slut bestämmer hon sig för att börja läsa på Komvux. Nästa bok antar jag kommer att handla om hur det går för henne där. Men då har jag nog för min del släppt Miira.

Jag ger boken två stars av fem i betyg, inte minst för de från min sida besvikna förhoppningarnas skull. Det är en bok till av samma slag som den tidigare och egentligen samma av allt. I övermått.

För inte kommer jag att orka med ytterligare en bok där man kan läsa t.ex. följande: ”Han kuklog åt tanken och kukade sig med kuken, flyttade fram baken och fällde benen åt sidorna. Kuklog kukigare, småjuckade chefsstolen i gungning och satt så, i sug min kuk-ställning”. 

Jag förstår ju förstås att författaren vill illustrera Miiras utsatta ställning när hon hade ett beredskapsarbetet och där chefen var en skit av stora mått. Jag förstår att Miiras bakgrund är sådan att man hemma kanske inte direkt läste På spaning efter den tid som flytt på franska. Men men … bättre skulle författaren väl kunna göra det? Bättre skulle hon väl kunnat beskriva en rimlig språkutveckling från barn till ung vuxen? Men nej. Eller är det så illa att det är på detta sätt man talar också som ung vuxen i de sk utsatta områdena. Ja, jag vet som vanligt ingenting.