Lina Wolff - Många människor dör som du ; Bret Easton Ellis och de andra hundarna.

Jag har nyligen läst Lina Wolffs De polyglotta älskarna, som var mycket bra, och tyckte då att det skulle vara kul att läsa hennes två tidigare böcker – novellsamlingen Många människor dör som du och romanen Bret Easton och de andra hundarna. Sagt och gjort. Fast de fysiska bokhandlarna i min närhet var det ju inte lönt att gå till, visade det sig. Så det fick som vanligt (tyvärr) bli nätbokhandeln. Och här kommer mina korta kommentarer till böckerna.

Vill du läsa lite om författaren Wolff och kanske också om De polyglotta älskarna kan du klicka här: http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2017/01/lina-wolff-de-polyglotta-alskarna.html

Många människor dör som du (noveller).

Nu är ju inte noveller min påse, måste jag säga, och har egentligen aldrig varit det, trots att en stor novellist blev Nobelpristagare för inte så länge sedan. Av Alice Munro läste jag som pliktskyldigast ett par av böckerna utan att bli så där våldsamt imponerad. Betydligt bättre gick det då med novellsamlingen Handbok för städerskor av Lucia Berlin som kom häromåret och som jag tyckte mycket om. Men ändå så var mina förväntningar något nedskruvade när jag började läsa Många människor dör som du. Inte helt i botten, men nästan.

Men – det är väl lika bra att säga det direkt – det är en bra bok. Wolffs språk är redan här bra och nästan helt finslipat. I var och varannan novell finns närmast sentensliknande meningar som den med gott minne skulle kunna bära med sig. Vi andra får nöja oss med att glädjas för stunden och det är väl gott nog. Novellerna är lite som tabletterna i forna tiders Nickelask – många olika smaker, allt smakar kanske inte lika gott, men alla har en bra eftersmak. Berättelserna är också tilltalande skruvade och har nästan alltid ett drag av bisarrt mörker. Bäst av dem, om jag nu ska avslöja det, är nog titelnovellen. Inte minst för att jag tycker mig se klara drag av mig själv i en av figurerna.

Men alla är klart läsvärda, inte minst för Wolffs goda språkbehandlings skull men alltså också för att novellerna oftast ger läsaren något att tänka på. Nickelsmaken ger sig inte i första hand. Kan man begära mer? Ja, det kan man kanske, men fyra stars av fem ger jag i vart fall denna samling noveller i betyg. 

Och tänk – min okände läsare av denna blogg – på att alltid sova med sovrumsfönstret lite på glänt, enär det annars kan hända dig detsamma som hände detta olyckliga par, nämligen att ”trots att vårnatten tryckte sig mot fönsterrutorna, lyckades den inte ta sig in i en enda av deras drömmar”.

Bret Easton Ellis och de andra hundarna (roman).

Jag uppfattade, som du – min okände läsare av denna blogg – nu förstått alltså inte direkt Wolff som en skir och osäker debutant i sin novellsamling. Tvärtom. Jag tyckte att hon redan där stod fram som en mogen och stilsäker författare. Intrycket förstärks när jag nu läst Bret Easton och den andra hundarna.

Omslagets framsida är spegelvänt på dess baksida. Och det är precis som det ska vara för en roman där ingenting kan tas för säkert, där ingenting är givet och där det mesta kan iakttagas från olika håll. För det är precis så det är i romanen. Och det är gott.

Wolffs språkbehandling är ju bra också här, förstås. Det finns enskildheter i boken som har stor lyskraft och som också för berättelsen framåt på ett utmärkt sätt. Så varför då gnälla om de delar i den där detta inte fungerar lika bra, frågar sig er okände bokbloggare. Nä, svarar han sig själv, det finns det faktiskt ingen anledning att göra. Bra är bra nog.

Romanens personer är inbördes både lika och olika. Även om personbeskrivningarna på sina håll är lite haltande, så tycker jag man kan säga att alla har det gemensamt att de utkämpar ett slags individuellt fältslag mot ledan, eller mot tristessen, eller mot allt som är förutsägbart. Det gör det förstås var och en på sitt sätt, med olika medel och med olika framgång. Men ingen viker ner sig, vill jag påstå. Inte ens den romanfigur som dör. Allraminst hon, faktiskt.

Men finns det då en sk röd tråd i romanen – dvs. finns det ett slags mål och mening i vår gemensamma färd genom den. Jadå, den kan väl visserligen var lite tunn ibland, men romanbyggaren Wolff för oss framåt med ganska säker hand ända till slutet. Det romanslut som hos också mången riktigt etablerad författare ibland kan kännas lite tillkämpat och abrupt. Men här är det helt OK. Wolff ger oss tom en liten twist, eller överraskning om man så vill, på slutet. Inte illa.

Så jag ger boken fyra stars av fem i betyg. Och överlåter till den läsare som inte redan vet det att själv ta reda på vem Bret Easton Ellis kan vara. Och kanske också försöka lista ut varför en av romanfigurerna kallar sin hund Bret. Något skäl finns det väl alltid. Men jag vet inte vilket. Allt behöver man ju inte veta här i livet.

Tänk förresten, apropå något helt annat, alltid på följande slutord i en av Bukowskis dikter: ”Herre djävlar det var fan”. En dikt som spelar en viss – eller kanske snarare oviss – roll i romanen.